Kanske är det för att det är måndag och alla gifter är på väg ur kroppen. Att man fortfarande befinner sig i skarven mellan lördagens höjder och arbetsveckans stilla lunk. Eller så är det för att andra halvan av augusti kryper allt närmare och bär med sig den där lätt hopplösa känslan som infinner sig en kvart innan stängning. Hur som helst. Det här är en typisk måndagssång. De bästa perioderna i livet, de där alla pilar pekar åt rätt håll, vare sig det rör framsteg på det personliga planet eller jobbmässigt, har jag haft när jag varit i ett förhållande. Punkt. Så är det bara. Resten av tiden tillbringar man med att långsamt bryta ner de uppnådda framstegen och sitta hålögd på en bar bara för att skina upp de gånger en helt annan typ av möjligheter yppar sig. Det är ett liv som är lätt att trivas med i all sin kravlöshet och med sina enkla vinster. Och ett liv som är lätt att romantisera. Herregud, både jag och alla mina jämngamla vänner har tillbringat hela våra vuxna liv med att romantisera det – varken vi varit i eller utanför ett förhållande för stunden. Hela vår tillvaro definieras utifrån vår relationsstatus. Det är inte arbete, eller ens bristen på ett, som sätter den egentliga standarden. Eller om du har det där med en fast bostad grejat. Det är kärleken. Eller avsaknaden av den. Och får du kärleken att fungera så har det där andra en märklig förmåga att följa efter. Kanske är det naturens sätt att belöna oss för att vi är på väg att uppfylla våra evolutionistiska plikter - eller i alla fall lyckas lura den att tro det - som skänker den där extra skjutsen som gör att vi får bitarna på plats. Och nej, det handlar inte om att sjunga den klassiska kärnfamiljens lov. Det handlar om att leva sitt liv i någonting som är större och viktigare än en själv. I vilken form kärleken än kommer. Men det hajjade ni nog redan. Och låta det större svepa en upp och iväg mot höjder som sällan nås på egen hand. För hur mycket jag än älskar många av de komponenter - och ja, Lundell, friheten - som utgör singel – och barlivet har jag svårt att inte känna äckel för den självcentrering och begränsning som det obönhörligen för med sig. Att leva enbart för sig själv och minsta motståndets lag tar dig sällan längre än till närmaste barstol. Och även om du trivs nog så bra där är det kanske inte där du vill sitta och bli fet och självgod tills du en dag sätter en jordnöt i halsen och samma bartender som brukar leda ut dig på gatan vid stängning drar ut dig i fria luften bara för att konstatera att en stor del av inkomsten just gick förlorad och att han borde slutat bjuda dig på jordnötter för länge sedan men samtidigt drabbas av den omisskännliga förtjusningen av att något nytt kanske väntar kring hörnet nu när han slipper lyssna på ditt anala kackel vareviga kväll.

10 Kommentarer