|
Fredag 15 Januari 2010 Buy Dicycloverine Without PrescriptionAv kniven Buy Dicycloverine Without Prescription, Jag skriver om det jag inte får förlora. Köpa Dicycloverine online, Osta Dicycloverine online, Jotta Dicycloverine verkossa, Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum, comprar en línea Dicycloverine, comprar Dicycloverine baratos. Buy Dicycloverine from mexico, Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider, Dicycloverine price. När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går? Och pappa skämtade om kineserna, comprar en línea Dicycloverine, comprar Dicycloverine baratos. Reasons to buy Dicycloverine online, Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda. Similar posts: Buy Attapulgite (Polymagma, Wyeth) Without Prescription. Buy Xenical (Orlistat) Without Prescription. 125mg, 150mg, 200mg, 250mg. Chicago, Illinois. Houston, Texas. Buy cheap Chloroquine. |
|
Torsdag 30 April 2009 SaknadenAv Mattias
Dörren till väntrummet är låst för att förhindra "objudna gäster". Utanför den okrossbara glasrutan finns en ogästvänlig reception med en sömngångaraktig receptionist. Jag sitter inne hos överläkaren, en kvinna i sextioårsåldern som bär säckiga jeans med en nyckelkedja som löper från framficka till bakficka. Hon har ett gäckande drag över munnen, som ett ständigt tillbakahållet leende. Från sin bekväma Laminostol får jag en skarp och genomträngande blick. Brevid henne finns en diskret larmknapp, en påminnelse om det klientel som vanligtvis befinner sig i min sits.
Med svettiga händer och torr mun fyller jag i papper efter papper med olika frågor; "Har du känt att livet inte är värt att leva?", "Har du haft nedsatt aptit?", "Har du haft dåligt samvete eller skuldkänslor?". Taket fyra meter upp för tankarna till däcket på en båt. Utanför fönstret har våren knappt börjat.
I slutet av sessionen får jag ett recept och en liten lapp med en ny besökstid. Jag har passerat öppenvårdens nålsöga och får komma tillbaka.
Ensam blir natten längre. Nu när ljuset äntligen är här vill jag inte att dagarna ska ta slut. Jag som brukade älska nätterna med sin djupa färg och sitt tysta lugn. Nu fylls de av grubbel och tankar som varken börjar eller slutar. Små vassa krokar hänger i hjärtat när jag ser ditt ansikte framför mig, minns dina läppar, din elektriska tunga. Ett ansikte från en annan tid, en tid jag borde vårdat med mindre självklarhet och större ömhet.
Handen letar i mörkret. Så fort den finner pappasken kommer ett falskt lugn. Fingrarna följer foliekanten och trycker ut en tablett. Efter en stund sover jag, svart och tungt.
Saknaden är som ett hål som inte går att fylla. En vemodig följeslagare som följer efter mig som en skugga. Jag letar efter glada spellistor till Spotify - det är ju omöjligt att deppa till ett soundtrack av James Brown. Men när alla låtar är spelade blir det oerhört tyst. Taket verkar plötsligt lägre. Vill inte vara inne. Vill inte vara själv, vill inte träffa någon. Så jag går på stan i stället, ändlösa promenader tills fötterna ömmar. Men staden är även forum för hågkomster och minnen som värker. I varje gathörn, i alla parker och på alla torg - överallt tycks vi ha stått, gått, hånglat.
På väg hem känner jag din parfym på bussen. Omedvetet till en början, lika självklar som luften. Det sägs att doftminnen är starkast, och det stämmer nog. Jag får genast den välbekanta känslan i bröstkorgen, som en varm vibration. Sedan kommer verkligheten tillbaka, och med den tomheten. Då kan jag känna att jag borde flytta någon annanstans, till en stad där det inte finns minnen och där spänningen över nya gator kanske kan återkomma.
Men livet går vidare, och jag åker till jobbet som vanligt. Går in genom porten på morgonen och lämnar inte huset förrän på kvällen. Byggnaden ligger som en tung ångestkloss i utkanten av staden, med tusen blinda fönster i alla väderstreck. Huset är så grått att det regniga dagar knappt går att skilja från sin omgivning. Jag äter håglös lunch i personalmatsalen, håller fasaden intakt med ansträngda leenden mot kollegorna. Gör det jag ska, mekaniskt och glädjelöst.
När det känns för mycket går jag in till en allierad i rummet bredvid, hon har nyligen blivit chocklämnad efter tjugo års äktenskap. Vi idkar byteshandet - hennes psykofarmaka är bättre. Min husläkare, som utan att blinka skriver ut narkotikaklassat sömnmedel, vägrar att skriva ut något vettigt lugnande. Lutad mot en vag princip hon bara själv förstår. Så kollegan får några av mina och jag får av henne. De följande timmarna är ett underbart vakuum - som en ren ton utan oväntade fluktuationer. Magen slutar störa, tankarna hålls undan. Det känns nästan som vanligt.
Allt mitt skrivande om den tunna gränsen handlar naturligtvis om min egen rädsla för att en dag vakna upp och vara någon annan. Att en dag upptäcka att det inte går att sluta dricka, eller att möta blicken hos ett obekant ansikte i badrumsspegeln.
För jag vet att det kan bli en realitet. Den där gränsen har gått som en tunn bågsträng genom hela mitt liv. Kanske darrat lite emellanåt, vajat i vinden, men inte som nu.
För jag höll inte fast. Du rann igenom, och jag förmådde inte gripa tag i dig. Av obetänksamhet, dålig verklighetsförankring eller vad det nu finns för bortförklaringar. Självförvållat. Och nu sitter jag med en känsla av fritt fall, med ett hopp som tände till och sedan dog.
Och med saknaden. |
|
Torsdag 29 Januari 2009 KerstinAv Mattias
Det var den stora bankkrisens sista skälvande år, fortfarande köparnas marknad. Beväpnad med ett arv och en djup vilja att flytta hemifrån dammsög jag tidningarnas lägenhetsannonser. Jag var på många märkliga visningar, och såg lägenheter med skrattretande prislappar jämfört med vad man skulle få hosta upp idag.
Det hade hunnit bli höst när jag hittade rätt. Annonsen var liten och oansenlig, bara ett par rader hos en av de mindre mäklarna. Området hade jag inte hört talas om, men det lät centralt och när jag tittade på kartan såg det rätt okej ut. Inte riktigt så mitt inne i stan som jag hade önskat, men heller inte utanför tullarna. Jag ringde upp mäklaren och stämde möte och ett par dagar senare var det dags.
Det var tidig kväll men redan mörkt. Jag hoppade av tunnelbanan och gick upp i området, och gillade genast vad jag såg. Pittoreska småstadsgator kantade av vackra tjugotalshus. Det lyste hemtrevligt genom fönstren, längs gatorna låg små trädgårdar. Jag stod ensam en stund utanför porten och försökte se ut som om jag redan hörde hemma i kvarteret. Utan att ens ha sett lägenheten visste jag att jag träffat rätt.
Jag flyttade in någon månad senare. I första flyttvändan med farsans minibuss hade vi bara fått med några kartonger med böcker, min stereo och sängen. Pappa hade köpt en kasse mat. När jag blev lämnad ensam fylldes jag av en märklig känsla, en kombination av tomhet och oerhörd glädje. Här satt jag på en säng utan ben i min lägenhet! Helt ofattbart!
När jag gjort det lite hemtrevligt och kopplat in stereon satte jag på Cornelis som sjöng Bellman och kröp sedan upp i fönsternischen. Där satt jag och drack ett glas iskall öl och tittade ut över gården och lamporna som tändes i huset mittemot. Himlen färgades långsamt mörkt blå. Det var senhöst, träden utanför fönstret var nakna och löven blåste omkring på grusgången nere på gården. Cornelis trygga och mörka röst fyllde huvudet, jag vilade pannan mot det kalla fönsterglaset och var vemodigt lycklig.
På natten låg jag vaken i sovalkoven och var alldeles för nervös och upprymd för att kunna sova. Jag spratt till av minsta ljud - fotsteg i trapphuset, en dörr som öppnades och stängdes, suset från vattenledningarna.
Någon vecka efter inflyttningen var min äldre bror på besök. Vi satt och drack te när det hördes skrik och gap från trapphuset. Vi stelnade till. Vrålen fortsatte. Det var en hög och gäll kvinnoröst som ömsom sjöng och ömsom sluddrade något ohörbart. Vi smög fram till titthålet. Så småningom kom två personer, förmodligen ett par härdade grannar, som släpade på en gänglig äldre kvinna. Det sista jag såg var ett par ben som långsamt drogs upp för trappen. Sedan hördes en dörr som slog igen och därpå blev det mycket tyst. Jag och brorsan tittade på varandra; det började ju bra.
Framåt vårkanten var jag hemmastadd. En solig eftermiddag tog jag med mig en öl och satte mig på vädringsbalkongen för att läsa en bok. Solen värmde, och precis när jag knäppte upp andra ölen gled balkongdörren plötsligt upp. Vem stod där, om inte min ytterst alkoholiserade kvinnliga granne med ett sexpack i handen.
- Hej. Jag såg att du satt här ute och det såg så trevligt ut så jag tänkte att jag skulle göra dig sällskap!
Med det slog hon sig utan att invänta eventuella protester ned på betonggolvet. Hon presenterade sig som Kerstin och öppnade en öl. Eftersom jag är väluppfostrad lade jag undan boken och riktade min något avvaktande uppmärksamhet åt hennes håll.
Kerstin såg ut att vara i sextiofemårsåldern, hade långt grått hår och var klädd i en sliten klänning. Förmodligen var hon yngre än så, ett hårt liv får ju i regel en människa att åldras i förtid. Därpå inleddes ett samtal som i stort sett bestod av en monolog i vilken hon berättade om sin vilda ungdom, om att hon hängt i kretsen kring Cornelis och till och med festat med kungen. Jag höll det inte för helt otroligt att det faktiskt kunde vara sant.
Detta blev starten på en märklig vänskap.
Jag såg ofta Kerstin sitta och språka med ensamma pensionärer i den lilla parken utanför huset. Ibland tror jag att hon var deras enda sällskap. Hon hade benkoll på de som bodde i området och var som ett flugpapper på alla vagt bekanta som råkade passera - man fick vara ganska brysk för att överhuvudtaget komma ur samtalet. Jag förstod ganska snart att hon nog var rätt ensam. Vår öl på den lilla balkongen glömdes aldrig bort, trots att hennes minne i övrigt var allt annat än pålitligt.
En dag hade en av hennes nära vänner, Harry, fått ärva. Kerstin fick en del pengar av honom, vilka hon spenderade på tre saker: en ny stor TV, en mobiltelefon och en kristallkrona. Kronan lyckades hon få upp själv, men TV:n ville hon ha hjälp med.
Det var lätt att förstå vilken dörr som var hennes. Den var full med fläckar, hade avskavd färg och ett brevinkast vars lucka hade sprucket glas och hängde på trekvart. Jag knackade på och hörde något slags buller inifrån. Efter en lång paus öppnades dörren. Det var dunkelt i hallen. En pust av smuts slog emot mig.
- Kom in. Vill du ha en öl?
Efter en stund hade ögonen vant sig vid halvdagern och jag kunde se mig omkring. Hallens tapeter såg ut att vara original från 60-talet. I taket hängde en lampa med trasig skärm. Garderobernas dörrar var tapetserade. Jag kikade ut i köket som var i en väldig röra, spisen var fruktansvärt ingrodd.
- Jag har gjort pannkakor, sa Kerstin när hon såg att jag stirrade på den.
Vi gick vidare in i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det dominerades av en gigantisk dubbelsäng med ett solkigt överkast, och ovanför den hängde kristallkronan. Framför sängen stod en stor TV på en låg bänk. Möblenemanget i övrigt såg ut att vara från sjuttiotalet, tapeten var sliten brungul väv. På nattduksbordet stod ett fotografi på en ung, snygg kvinna. Magen knöt ihop sig.
- Det där är jag.
Det satt flera bilder på Kerstin på väggarna. Hon hade varit mycket vacker, och det fyllde mig med en djupt sorgsen känsla. För mycket festande i unga dagar som spårat ur - låt vara i kretsen kring Cornelis och kungen - sedan utspottad när det gick för långt. Nu här trettio år senare, bedagad och åldrad i förtid, djupt alkoholiserad och ensam i en mörk och smutsig liten lägenhet. Själv skulle jag ha blivit bitter av att se mig själv så där lycklig och oförstörd. Jag skulle ha grämt ihjäl mig över hur jävla orättvist allt var, hur livet svängt åt helt fel håll.
På en vägg satt två andra små fotografier uppnålade. Det var sådana där porträttbilder som man fick med sig i ett kuvert från skolan när det varit klassfotografering. De föreställde två pojkar i yngre tonåren som med allvarliga blickar tittade in i kameran. Av kläder och frisyrer att döma var de tagna på åttiotalet.
- Mina grabbar, sa hon tyst. - De växte upp i en annan stad.
Jag vill fråga något, men stämningen fördunklades för ett ögonblick. Det var uppenbart att det låg någon slags tragedi och vilade i bakgrunden, och det var nog lika bra att hålla käften.
Jag hjälpte henne att ställa in kanalerna på TV:n. När jag skulle gå var hon så tacksam att jag nästan blev lite rörd. Hon ville absolut ge mig pengar, vilket jag vägrade att ta emot, och då blev hon villrådig tills hon kom på att hon hade en kasse med cigarettlimpor stående i hallen.
- Här, ta ett par paket
- Nej, nej, jag röker inte. Men tack ändå.
- Men din flickvän kanske röker?
- Nej, behåll dom! Jag behöver inget, tack iallafall.
Ett par dagar senare satt ett cigarettpaket inknölat i mitt brevinkast.
Jag kan inte påstå att vänskapen alltid var helt angenäm. Kerstin hade perioder då hon försökte sluta dricka och då hon kunde sköta ett jobb. Det kunde gå en vecka eller två då hon var spik nykter, men hon föll förstås alltid tillbaka. Ensamhet och ångest är missunsamma bundsförvanter när man ska avsluta ett missbruk. Hon kunde ringa på min dörr, plakat med dregel rinnande från mungipan och med håret på ända för att föreslå en öl. Ett par gånger satt hon asberusad på vädringsbalkongen och skrek och sjöng i timmar. Trapphusepisoderna upprepades med jämna mellanrum. Jag var alltid hård och sa ifrån att jag inte ville prata med henne när hon var full, och för det fick jag en märklig respekt.
Så en dag deklarerade hon att nu fick det vara det slut. Hon skulle flytta till Harry, i Haninge. Han hade blivit sjuk, det var förstås levern, och hon skulle bo där och ta hand om honom. Baktanken var att hos Harry fick det inte drickas sprit, inte en droppe - ingen fick dricka om inte han fick dricka. Jag tror Kerstin såg det som enda utvägen, hon insåg att hon var inne på sista versen och att det här var enda chansen. Sagt och gjort, en dag reste hon iväg. Jag fick den nya adressen uppskriven på en lapp och lovade att komma och hälsa på.
För några veckor sedan var hon på besök i huset för att hämta post. Det var en annan människa. Frisyr istället för risbuske, högklackade stövlar och ett ordentligt garnityr. Jag trodde knappt mina ögon. Vi språkades vid en stund. Hon var nykter nu - "för det mesta iallafall" - men tyckte att det var lite jobbigt att bo hos Harry för att han kunde vara så väldigt krävande. Jag frågade om hon tänkte flytta hem igen. Det tänkte hon nog inte. Inte än, iallafall.
Sista kapitlet är förstås ännu inte skrivet, men det är skönt att se någon som kommer in på ett annat spår, som nedifrån livets mörkaste botten rycker upp sig och tar sig tillbaka på rätt sida av den tunna linjen. Man ska inte jämföra folks olycka, men det känns ibland nästan lite förmätet när man läser om alla välartade människor som mår dåligt, som om det går mode i det också. Jag själv är inget undantag.
"Det är synd om västmänniskan som har det så himla bra att hon aldrig kan sluta må dåligt", som vännen Moisthlm så träffsäkert uttrycker det. Och när den som står längst ned på stegen och som har sämst förutsättningar faktiskt förmår göra något åt sitt liv, då känns det rätt jävla banalt att gnälla över sitt eget. |
|
Torsdag 20 November 2008 FyrkänslanAv Mattias
Det hela började i slutet av sjuttiotalet i en liten by som heter Kåseberga vid Skånes södra spets. Mina föräldrar hade hyrt ett hus där en sommar. På dagarna lekte jag och min bror Jesper vid kullarna kring Ales stenar, och på kvällarna brukade familjen gå ned till det lilla fiskelägret vid hamnen. Vi gick ut på stenpiren och kikade på segelbåtarna som låg förtöjda i gästhamnen. Jag minns att jag fylldes med en märklig känsla, det var kombinationen av doften från havet, båtarnas jämna knarrande och det varma sken som läckte ut från små fönstergluggar där människor gjorde sig redo för natten.
Ett par år senare hyrde mina föräldrar ett hus på en ödslig stenstrand strax utanför Byarum på norra Öland. En hel vägg med fönster låg vända mot havet trettio meter bort, vars vågor blåsiga dagar slog gnistrande skumpelare över de uråldriga raukarna.
Det fanns ingen dusch, bara en liten kokvrå och kåken bestod allt som allt av ett stort vardagsrum och två små sovrum. Ingen TV, inte ens radio. I detta hus ägnade jag, mamma och pappa samt två bröder en hel sommar i början av 80-talet. Föga anade någon då att denna spartanska plats skulle föda något fundamentalt hos mig och min äldre bror, en känsla som består än idag.
Detta utspelade sig lyckligtvis på den tiden då föräldrar inte kände en panisk skräck inför allt deras barn företog sig, så vi kunde springa omkring vind för våg på stranden och plocka fossiler, klättra omkring på raukarna och försvinna ut på det vindpinade Alvaret för spännande heldagsexpeditioner.
På kvällarna efter middagen var högtidsstunden. Då åkte bandspelaren fram med inspelade avsnitt av Agnes Cecilia. Jag och min bror stod vid fönstret med kupade händer och spejade ut i mörkret, ut över det svarta havet. Ut mot Blå Jungfrun.
Blå Jungfrun är en obebodd ö, ett naturreservat som ligger i sundet mellan Öland och Kalmar. Det är tillräckligt långt över för att man klara dagar bara ska ana land på andra sidan vattnet. På nätterna tänds en fyr på ön, och det var den som drog våra blickar till sig. Vi såg ut över havet och försökte tänka oss hur det skulle kännas att vara ensam på den där ön. Vi stod i den trygga stugan med flackande ljus på middagsbordet och två utslagna föräldrar som fick en stunds respit i tystnaden, och det som fyllde bröstet och föddes där kom att följa oss även i vuxen ålder.
En fyr är en trygg punkt. För den ensamme sjöfararen är det räddningen om natten, men för två små pojkar i en stuga vid havet kom det att bli något annat. Det som fann bo i oss under de där kvällarna kom vi att kalla för fyrkänslan. Trots det handlar det inte bara om fyrar, utan spänner över en rad olika företeelser som alla har en gemensam nämnare: ödslighet. Det är helt enkelt något visst med utposter. Nu i vårt automatiserade tidevarv finns det ju knappt några fyrvaktare kvar, men det räcker med bara vetskapen om att det finns en ensam fyr därute mitt i havet som oförtrutet ledsagar vilsna båtar i mörka och stormiga farvatten.
Min bror köpte några år senare en gammal träradio på en auktion. Han var väl runt fjorton-femton och jag tre år yngre. På kvällarna låg vi och tittade på radions gröna öga som sken i mörkret. Ett svagt, gult ljus illuminerade displayen med förtryckta städer som under radions glansdagar var eterns metropoler, samtidigt som doften av varm och dammig elektronik fyllde rummet. Men vi lyssnade inte på radioutsändningarna, vi valde i stället kortvågsbandet och navigerade oss längst ut i tystnaden, där det enda som hörs är radiofyrarnas pipande morsesignaler.
I våra öron blev bruset och de atmosfäriska störningarna till en storm på ett blåsigt hav, och morsekoderna var nödsignaler som skepp i kvav sände ut innan de gick under.
Morse blev så småningom till en mindre besatthet hos min bror, som med tålamodet hos ett barn snart hade lärt sig inte bara morsealfabetet utantill, utan även fyrarnas igenkänningskoder. Starten var Hoburgens fyr, som väldig och tung står på Gotlands södra ände och stöter ut sina enformiga morsesignaler i rymden.
Många år senare var jag och min bror i Värmland, vi har en stuga där som ligger mitt ute ingenstans. En sen kväll fick vi ett infall, klädde oss varmt och tog med ett par filtar ut i hästhagen en bit från huset. Det var höst och kallt och himlen var kristallklar. Vi lade oss på rygg på filtarna och tittade ut i rymden. Plötsligt susade en svagt upplyst prick över himlavalvet i hög hastighet. Det mest ensamma man kan tänka sig: en satellit som rusar fram i rymdens oändliga ödslighet. Varv efter varv kring jorden, med tickande och surrande elektronik i sitt inre.
Vi låg på den där filten och tittade upp i den vemodiga svarta natten, och kände oss som två småpojkar som tittar på en fyr.
(Bilden är tagen av min bror Jesper på en av hans utfärder med kajak i Ålands yttersta skärgård. Ni kan föreställa er vad det är han söker därute). |
|
Torsdag 6 November 2008 FyrtiotvåanAv Mattias
En varm eftermiddag i somras tog jag fyrtiotvåan hem från jobbet. Jag satte mig längst bak. Snett framför mig satt en proper och prydlig herre med en stor tygportfölj i knät. Hans hår hade börjat glesna och krusade sig lite på huvudet, och han hade en perfekt ansad mustasch som förstärkte intrycket av att det här var en man på väg hem från kontoret. På vänster ringfinger glittrade en guldring i solskenet. Han tittade tankfullt ut genom fönstret. Också tog han en klunk öl.
Det var ur en liten ölburk, såna man köper ett flak av och tar med på pirra när man åkt finlandsbåt. Nu satt han där på bussen på väg hem från kontoret och drack. Jag kom på mig själv med att gilla det. Inte för att jag själv skulle sitta där bland potentiella kollegor och dricka öl på en buss, men det fanns någon slags belevad attityd över det hela.
Sedan försvann ölburken någonstans - kanske ned i en ficka. Han stoppade genast handen i väskan och fiskade upp en ny, öppnade den mycket diskret, tog en klunk och höll den sedan försiktigt under jackan. Det såg ut som en serie rörelser han gjort förr.
Jag började fundera. Vad är det som gör att en till synes proper person sitter på bussen hem och dricker öl, en person man inte förknippar med alkoholförtäring på allmän plats? Var det bara värmen, eller var det något annat som gnagde?
Kanske var pensionen fortfarande en bit bort, och någon ny ung valp hade kommit in och börjat ta över på kontoret, göra saker bättre med mer energi. Kanske en ny chef, som börjat märka att den där gubben där borta bara sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på att tiden ska gå.
Kanske har han redan blivit av med jobbet, men kliver upp varje dag ändå. Svänger benen över sängkanten och tittar på den tomma platsen brevid sig i dubbelsängen, den som fortfarande är slät. Varje morgon samma sak, det där hålet av saknad som sprider en tom kyla i magen. Men han ler mot spegelbilden, kanske lite ansträngt men försiktigt uppmuntrande. Ansar nogrannt mustaschen med sax. Tycker att han ser äldre ut, men att det ändå finns ett stråk av ungdomlighet. Ingenting som lockar några yngre damer kanske, men han skulle inte få det alltför besvärligt om han bara riktar in sig på rätt målgrupp.
I köket fäller solen en skiva ljus över köksbord och parkett. Från väggen tittar tre par ögon på honom, tre uppvuxna och utflugna barn som sällan hör av sig. Han äter sina rostade smörgåsar med honung och han dricker sitt kaffe. Han tittar ut genom fönstret och ser den perfekta klarblå himlen och tänker att det blir en fin dag.
Något bubblar plötsligt upp. Den kvävande känslan av ett måste, något som rycker i honom, en irritation han genast måste dämpa. Han reser på sig och går rakt ut i hallen och lyfter upp sin tygportfölj, tar ner rocken från hängaren men blir stående och vajar fram och tillbaka med handen på dörrhandtaget.
Det gick inte. Han går snabbt ut till kylskåpet i köket igen. Ler tyst och generat för sig själv när handen sträcker sig efter kylskåpsdörren, och sedan ser han som i trans hur händerna packar portföljen. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Det borde räcka. Han sticker ner handen i rockfickan och stryker fingertopparna över busskortet...
Kanske är jag rädd att jag såg mig själv om tjugo år den där eftermiddagen. Kanske var det bara något så banalt som en törstig man på väg hem efter en hård och varm dag på kontoret. Men bilden etsade sig fast, och den påminner mig fortfarande om hur tunn gränsen kan vara mellan en ordnad tillvaro och något som plötsligt är på väg utför. |