Ni som har följt mig här på Barstol vet att jag inte är mycket av en förbudsivrare. Snarare tvärtom. Min liberala laissez faire-inställning är faktiskt något jag stoltserar med i både passande och opassande sammanhang. Men även jag har en gräns. Givetvis. 

Normalt sett anser jag att varje bransch skall vara självsanerande i så stor utsträckning som möjligt. Och vanligtvis brukar det fungera förvånansvärt bra. Men det finns en bransch där detta inte är i närheten av att fungera - där man tvärtom tenderar att påhejad följa branschens värsta skräckexempel. Så långt som möjligt; helst hela vägen ner till botten. Jag talar givetvis om journalistiken. 

Inte i någon annan yrkeskår är man väl så förtjust i att återvinna någon annans gamla avlagda alster som inom journalistiken? Inte nån annanstans sammankopplar man väl yrkesstolthet med förmågan att uttrycka sig på exakt samma sätt som så många konkurrenter och kollegor som möjligt har gjort förut? Och eftersom de inte vare sig har viljan eller förmågan att ta tag i detta själva inleder jag härmed en kampanj mot de värsta avarterna och övertrampen. Följande fyra fraser står överst på min utrotningslista, och brukandet av dem bör omedelbart anmälas till både P.O., ARN och din lokala miljömyndighet: 

1. “XX kom tillbaka. Allt är förlåtet”.

Jag kommer ihåg när jag läste den frasen första gången. Det var i samband med att filmen Mimmi och Reine i fjällen hade premiär, och recensenten skrev “Åsa-Nisse, kom tillbaka. Allt är förlåtet”. Och jag skrattade så jag grät. 

Sen dess har frasen används ungefär en miljon gånger av svenska “journalister” om allt ifrån breda slipsar till marknadsekonomi. Spiken i kistan var väl ändå när Expressens sk. musikskribent Anders Nunstedt skrev “Ace of Base kom tillbaka, allt är förlåtet” i omdömet om ett av årets bidrag till melodifestivalen. Då visste man inte vad som kändes mest förlegat - schlagern eller journalisten.

2. “Gör om. Gör rätt”.

Ett utryck som snabbt har seglat upp som ett av de allra klyschigaste, överanvända och mest enerverande. Det används av alla sorters skribenter om allt ifrån FRA-lagen och socialförsäkringen till förhållanden, fotbollslag och DN:s nya kulturdel. 

Med exakt vilken stolthet använder ni yrkesmän detta uttryck? Är ni ens medvetna om att uttrycket härstammar från det militära, och förutsätter att det faktiskt bara finns ett rätt sätt att göra en sak på? Och att alla andra, kreativa och alternativa, lösningar är fel? Uttrycket är en order för att upprepa ett felaktigt utfört moment - som vapenvård eller sängbäddning -  om och om igen tills det blir rätt. Det känns kanske inte lika fräscht att använda frasen med den vetskapen, va? 

3. “XX är det nya svarta”

Grey is the new black! Det var säkert ett genialt uttryck då det kom. Nån gång på 70-talet. Nu såhär ca. 40 år och en triljon gånger senare är det inte det. Så alla ni som skriver att blodrött är det nya svarta, att Chicago är det nya New York eller Linné är det nya Vasastan - snälla, snälla skona oss.

Eller kommer ni inte att greppa samhällets vädjan innan nationen Sverige följer Lake Superior State University:s föredömliga exempel? År 2008 toppade de sin “Banished Words List” med frasering av typen “X is the new Y” med motiveringen “The idea behind such comparisons was originally good, but we’ve all watched them spiral out of reasonable uses into ludicrous ones and it’s now time to banish them from use.” 

4. “Kom ihåg var du läste det först”.

Alla skribenter utan minsta självaktning använder gärna detta uttryck. De måste veta att de antagligen är sist på bollen, men hoppas och tror att deras läsare är så efterblivna att de skall gå på det igen. När en “nyhet” eller ett “tips” väl förses med denna etikett i de etablerade medierna har det varit en snackis bland fans och på bloggar i minst ett år. 

Utryckets flitigaste användare, Expressens “förstekrönikör” Mats Olsson, är en mycket värdig representant för uttrycket, då det är exakt som honom: Gammalt, slitet, trött och verkligen har överlevt sig själv. 

Debattören Johan Norberg har skrivit en bok i vilken han påstår att lycka kan köpas för pengar. Om du offrar kärleken för karriären ska du ha 50 000 mer i månaden, hävdar han. Det ska förstås vara en gammal Timbro-hjärna till att sätta ett marknadsvärde på kärlek. Dags alltså för alla arbetsnarkomaner med pajade familjer att slå näven i bordet och kräva en rejäl löneförhöjning, kan man tro. 

En lika världsfrånvänd replik kommer från någon pappabloggare som heter Daniel Pernikliski. Han hävdar att han anpassar sin arbetstid efter hur mycket pengar han behöver, och naturligtvis är han en duktig pappa som prioriterar tid med barnen och därför släntrar iväg till jobbet typ tre dagar i veckan. “Jag har ingen platt-TV” säger Daniel, och förklarar med denna enkla mening hur hans privatekonomi går ihop. Ja det var väl kul för dig Daniel, du har nu förklarat för oss att du har flexibla arbetstider och lyckades i samma veva ingjuta ännu lite mer dåligt samvete i några hundra tusen hårt arbetande föräldrar som försöker få ihop skiten. 

Båda dessa killar säger egentligen samma sak, att det inte är speciellt smart att offra familjelivet för karriären. Se där, ännu en spark mot en redan inslagen dörr. Den ene (Norberg) sa det först på sitt marknadsliberala sätt, och den andre (Pernikliski) fattade egentligen inte vad han sa och missade målet med ungefär fem mil. Att sätta ett pris på lycka är förstås bara ett enkelt knep för att väcka uppmärksamhet kring boken, det fattar nog alla utom somliga pappabloggare med bild by line på Aftonbladet. Tar man sig förbi den där första Timbro-rubriken så framstår nämligen innehållet som helt vanligt livscoach-flum. Du ska ägna dig åt saker som är utmanande (lär dig till exempel en ny sport, tipsar Norberg), du ska fundera över vad du gillar och vad du är tacksam över, och du ska söka upp gamla fiender och röka fredspipa. Å hej å hå, behövde vi verkligen en till sådan bok? 

Nej, vi behöver inte en till sådan bok. Och jag vänder mig till Aftonbladet nu när jag säger att det får fan bli lite bättre nivå på både det ena och det andra. För det första, varför ger ni gratis reklam till den här gamla Timbro-tossingen när han ger sig in i livscoach-branschen? Ni kan väl åtminstone låta Expressen sköta den typen av avsugningar. För det andra, får vilken gymnasieelev som helst skriva pappablogg hos er? Hej för fan, här finns en grinig jävel med fem ungar som skriver för glatta livet. Ge mig en pappablogg så lovar jag att ni får ta del av lite andra funderingar än de era puttinuttfarsor hasplar ur sig. 

Vi kan börja med hur man ska hantera en femtonåring som hamnar hos rektorn efter att ha kallat sin gympamajje för bög. Sen kan vi lägga till tvååringen som vaknar och skriker som ett brandlarm tolv gånger per natt eftersom han sover med en skena på grund av klumpfot. Och låt oss för allt i världen inte glömma treåringens fullt utblommade trots, den är fin. Sen ska vi fundera runt hur man i det tillståndet ska kunna vara konstruktiv i samtalet med både femtonåringen och gympamajjen som, oss emellan, inte direkt är den skarpaste kniven i lådan (men så får man ju inte säga). Vem är det egentligen jag ska röka fredspipa med här? Ska jag kanske i det här läget passa på att lära mig vattenpolo? Fundera över vad jag gillar.. ja jag gillar att sova. Kan du göra något åt det Norberg? Jag vet! Jag säger åt min arbetsgivare att jag vill börja jobba tre dagar i veckan, det kommer säkert att stärka mina aktier nu när de säger upp folk till höger och vänster.

Nej då, jag klagar inte. Jag vill bara göra Aftonbladets redaktion uppmärksam på att det finns andra pappor där ute, pappor som också prioriterar sina barn före allt annat men som har ett annat läge att tampas med, så att säga. Så ring mig vet jag, om ni vill ha en pappablogg med lite torrt krut i. Jag vill ha 50 000 i månaden och det kommer att vara en bra affär för er.

Barstols utsände tog med sig den före detta Barstolsskribenten Hermann Dill till Vasaparken för en stunds samtal. Det var sommarens allra sista riktigt varma dag, och Barstol bjöd på läsk medan Hermann bjöd på sig själv.

De flesta av våra läsare har antagligen inte vare sig hört eller sett så mycket av dig sen du skrev ditt sista inlägg här på Barstol - varför slutade du egentligen?

Ja du, egentligen var allting i mitt liv både dimmigt och kaosartat när jag slutade, men jag vill minnas två skäl. För det första var jag förbannat trött på att skriva över huvud taget, och då menar jag verkligen all form av skrivande. Det var inte det minsta lustfyllt, utan bara ett tvång. Och ett projekt som Barstol skall man bara syssla med för att man har lust.

För det andra hade jag andra ambitioner än de andra bakom bloggen. Jag ville skapa en vassare och bredare produkt, eftersom jag tyckte att det blev lite enahanda och fattigt med inlägg som bara handlade om det egna tyckandet. Jag ville att vi skulle ta in fler skribenter, så att vi kunde erbjuda genomarbetade intervjuer och artiklar också. Denna ambitionsnivå var jag tämligen ensam om då.

Du hade ju precis flyttat hem till Göteborg i den vevan också, varför?

Just då kändes det som en helt okej väg ut ur en livsstil som jag inte längre hade någon kontroll över – jag levde fruktansvärt destruktivt och kände allt mer att jag höll på att tappa fotfästet. När min dåvarande flickvän inte alls trivdes i Stockholm utan ville tillbaks till Göteborg igen blev ju beslutet ganska enkelt. Om än inte speciellt genomtänkt. Att min flickvän var drivande i frågan gjorde ju att jag kunde anföra att jag skulle satsa på min relation som skäl till varför vi flyttade hem igen. Och det gjorde jag, till de som frågade. Fast i dag kan jag se att det mest var spel för galleriet, för jag hade ingen som helst plan för hur jag skulle ta tag i mig själv eller min relation. Det var bara ytterligare en flykt från verkligheten. Väl hemma i Göteborg igen fortsatte jag med festandet, spriten och drogerna. Så istället för att gå till botten med mina problem fyllde jag de allt tätare avgrundshålen med ännu mer skit. Det gjorde självklart att jag inte alls hörde när alarmklockorna ringde - både för mig själv och min relation - till en början. Och när jag till slut hörde, var jag i så dåligt skick att det inte fanns chans att jag skulle kunna rädda både mig själv och min relation samtidigt. Samtidigt ville jag så klart inte fatta det, utan det var min före detta flickvän som ytterst brutalt fick mig att vakna upp genom att en dag klippa av mig helt. Då först - ensam, bombad och sänkt - allra längst ner på botten började jag fatta vad jag ställt till med och hur illa ute jag var.

Hur illa ute var du egentligen?

Förstår du hur långt nere på botten man är när man stör sig på att David Lega har gott självförtroende? 

Bara ett år innan var du ju en cool kille - du skrev krönikor i Expressen, spelade skivor på Spybar, var medlem i Elit-listan, och hängde med de rätta människorna på de ballaste ställena. Hur cool är Hermann Dill idag?

Den unga piercade generationen tycker nog att jag är en gammal tönt, men det har jag liksom inga problem med, tvärt om.

Tvärt om?

Ja, för egentligen är jag ju mycket coolare idag – även om ordet ”coolare” kanske är missvisande i sig. Jag har ett mycket ärligare liv idag. Ett liv som jag lever på riktigt, utan alla mina gamla flykter och undanflykter.

Även om det kanske eskalerade i Stockholm började inte mitt dekadenta festande där, utan långt tidigare här i på västkusten. Redan flytten till Stockholm var ett exempel på det extrema flyktbeteende som hade präglat mig under många år. Jag var en missbrukare och det finns verkligen inget coolt i det. Då är mitt stillsamma och ganska ensamma liv i dag bra mycket bättre. Och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag alltid kalla mig för sportjournalistikens Olle Ljungström, vilket är en ganska cool titel, haha…

Kan du inte sakna det glammiga livet du levde då?

Trodde jag skulle sakna det mer än vad jag gör, faktiskt. När jag gick och förberedde mig på att lägga om min livsstil funderade jag en hel del på det där, och trodde nog att den typen av innehåll var viktigare än det till slut visade sig vara. 

Men, visst, att stå bakom skivspelarna med ladd i näsan på Gubbrummet och bestämma vad halva Sveriges medieelit skall dansa till är ju en kick som jag inte direkt har i mitt liv idag. Även om den kicken inte ska överdrivas. Så jävla ballt är det inte – framförallt inte dagen efter. Det är bland annat därför jag inte längre tror på att man skall leva för stunden, som så många förståsigpåare hävdar. Självklart måste man försöka njuta av det man sysslar med för ögonblicket, men inte utan att vara jävligt medveten om att det finns en morgondag också. En missbrukares ultimata ursäkt är ju att de bara försöker maxa sitt liv här och nu.

Hur ser ditt liv ut nu för tiden då?

Jag fokuserar främst på att få både fysisk och psykisk rätsida på mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg, men har fortfarande en lång sträcka kvar att gå innan jag på allvar kan ge mig in i ekorrhjulet igen. Nu till hösten skall jag plugga konst. Min idé är att ägna sig åt något som bara är roligt och lustfyllt utan några karriärmässiga krav på mig själv. För jag har definitivt inga ambitioner att bli konstnär. Dessutom är jag riktigt kass på att måla och skulptera osv. Och jag skall givetvis fortsätta satsa på mitt nya liv friskvårdens och hälsans tecken.

Hur mår du idag?

Det är fortfarande väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar måste jag verkligen kämpa, jobba och pusha mig för att inte ge vika. Jag måste påminna mig om att det är värt att göra vissa saker trots att de är skitjobbiga och det tar emot. - Av den enda anledningen att det är så mycket jobbigare att ha det ogjort när dagen väl skall summeras. 

Annars är vissa dagar helt okej, även om de också kan innehålla rejäla svackor. Men jag är inte lika rädd längre för mina svackor och den ångest de medför. Jag har lärt mig att leva med både svackor och ångest, och att hantera det.

Har du lärt dig något mer på din resa?

Massor. Men jag måste vara ödmjuk inför vad jag tror att jag har lärt mig om mig själv och om livet. Det måste få sjunka in mycket mer innan jag är beredd att predika.

Men en sak som verkligen har gått upp för mig är att man måste vara både egoistisk och omtänksam samtidigt. För att kunna älska, stötta och kunna ta hand om någon annan måste man först se till att ta hand om sig själv. Man måste ha kraft för att kunna ge kraft. Och det var jag tyvärr ganska omedveten om innan. Antingen har jag varit sjukt egoistiskt eller så har jag visat en självutplånande medkänsla med alla i hela världen, inklusive de svältande barnen i Afrika…

Om du vågar titta framåt då?

Jag skall ju som sagt plugga och träna i höst. Och så har jag några lite mer privata projekt jag tänkt förverkliga. Sen hoppas jag få till en resa över jul och nyår. Det är väl Indien och Sydamerika som lockar mest. Jag har faktiskt aldrig rest lite mer äventyrligt så där, bara USA och Västeuropa i Business Class typ.

Sen hoppas jag att jag kan börja undersöka om lusten för att skriva har kommit tillbaka. Eller åtminstone börja ta reda på vad olusten egentligen berodde på. När jag satt på Expressen, Nyheter24 eller, tja, redan på Offside- och CanalPlus-tiden, var det ju väldigt behändigt att skylla olusten på den cyniska och ytliga mediebranschen och bla bla bla, men jag märker allt mer att sanningen tyvärr ligger mycket närmre mig själv.

Men det hindrar väl inte dig från att göra en comeback?

Jag kanske försöker göra en comeback i medievärlden en dag, vem vet? Jag hoppas åtminstone att jag skall känna för det i framtiden – inte minst för att jag är nyfiken på vad jag skulle kunna prestera om jag är ren i kroppen och klar i knoppen. Men just nu är jag ju mitt inne i resan, och jag vare sig kan eller bör ta några viktiga beslut för tillfället. Det är en ruskigt frustrerande ovisshet att inte veta alls vad jag skall göra framöver. Hittills har jag bara lyckats komma fram till vad jag verkligen INTE skall göra.

Du kanske kan börja närma dig medielivet igen genom en comeback här på Barstol?

Jodå, tanken slår mig då och då. Om lusten kommer tillbaka, tror jag att jag kommer tillbaks till Barstol på ett eller annat sätt. Hur och när står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Vad tycker du om Barstol idag?

Eftersom jag bara ägnar mig åt ytterst sporadiskt läsande vill jag egentligen inte betygsätta sidan idag. Men låt mig konstatera att det känns bra att ni var tvungna att vara två för att fylla ut hålet efter mig… och även om det egentligen inte är viktigt är jag glad att det var två göteborgare som tog vid efter mig. Barstol hade blivit ett perspektiv fattigare och hade definitivt haft sämre koll annars.

Tack!

Tack själv.

Varje gång jag ser inslag på teve från 70- eller 80-talet där idrottsstjärnor intervjuas slås jag av hur otroligt livlösa och tråkiga dagens stjärnor framstår i jämförelse. Ingemar Stenmark var en butter jävel som bemötte dumma frågor med ”hä’nt lönt å förklara för en som int’ förstår”, skridskokungen Tomas Gustavsson var skör som en sparvunge och Tomas Wassberg hotade reportrar med stryk. I aktion var dessa herrar dyrkade giganter, men efter målgång betedde de sig som undangömda aboriginer som aldrig förr sett en vit man. Eller om vi vänder på steken, om Zlatan hade kommit fram i slutet av 70-talet hade han framstått som en fjäskunge.

Anledningen till detta går förstås dels att spåra till en allmän samhällsutveckling, men medias allt större inflytande i idrottsvärlden har också ett finger med i spelet. Ja du vet förr i tiden då började en sportsändning när domaren blåste igång matchen och slutade när han blåste av. Under sändningen mumlade Bosse Hansson något knappt hörbart om forna tiders målgörare eller något annat för matchen helt oviktigt. Det var Tipsextra på lördagar, en 32-raders på stryktipset och ett V65-system med jobbarkompisarna. Idag, ja det vet ni ju, ska det analyseras intill förbannelse och idrottsutövare måste vara beredda att låta sig intervjuas snart sagt när som helst. Rekordet måste ha varit i Svenska cupen i fotboll förra året, då varje målgörare tvingades skutta ut över sidlinjen, ta på sig ett headset och svara på frågor från något köttmongo till journalist, typ Robert Perlskog. Under tiden fick övriga spelare, domare och publik snällt vänta, media (i det här fallet TV4) måste få sitt först. Det kändes faktiskt väldigt befriande när Jörgen Jönsson vägrade att ens titta på reportern under finalspelet mot HV71 när den lille kanaljen stack in mikrofonen under näsan på honom, sekunden innan laget skulle skrinna in på isen. Äntligen någon som inte ställer upp på spektaklet, tänkte jag, men så var det ju hans sista match också.

Och hur hänger då medias inflytande ihop med att idrottsstjärnor blivit tråkigare? Jo, i takt med att media kryper allt längre in under skinnet på dem så sätter de helt naturligt upp ett försvar, och detta försvar blir det formella och mediatränade bemötandet. Alla ska vara vänliga och korrekta, minsta lilla protest från stjärnan ifråga bemöts med den kränkte reporterns iskalla hämnd i form av smutskastning. Reportern som, kan man ibland känna, tycker sig vara en minst lika stor stjärna själv. Med vilken rätt vet jag inte, men jag misstänker att en rejäl portion fåfänga finns med i bilden. Hur som helst, medias ambition att avslöja mer och komma närmare stjärnorna kan påstås ha slagit pannan i den låsta grinden. Det som var förr, då när Stenmark regerade, kan sägas representera oskuldens tid. En tid då en icke mediatränad världsstjärna kunde råka avslöja vad fan som helst bara för att inte haspen låg på. Idag är det istället teleobjektiv i buskarna som gäller för att ta sig förbi den iordningställda fasaden. En lika tråkig som oundviklig utveckling, inte mycket mer att säga om det.

Men den här analysen blir inte riktigt intressant förrän vi vänder på nästa sten och ställer oss frågan varför media har fått så pass stort inflytande i idrottsvärlden, idrottsstjärnornas förändrade beteende är ju liksom bara en bieffekt. Hur kan det komma sig att tidningar som Aftonbladet och Expressen kan ha fem, sex sju välavlönade reportrar vars uppgift är att orera vitt och brett om varför det gick som det gick igår och hur det kommer att gå på lördag och vem som är världens bästa fotbollsspelare – den här veckan - i obscent tjocka sportbilagor? Hur kan det komma sig att etern fylls av tevekanaler som enbart sänder sport, dygnet runt? Varför i Guds himmel står coola killar som Mats Sundin och Kenny Jönsson och pratar med reportrar mitt under brinnande match.. det är ju befängt! Nåväl, förklaringen är väldigt enkel och den stavas SPELBOLAG.

Kort sagt, det finns sedan ett par årtionden tillbaka en herrans jäkla massa pengar i omlopp, pengar som Svensson sitter hemma i soffan och kastar in. Mer pengar betyder fler människor som vill ha en del av kakan, utan Unibet inget Laul calling, liksom. Det sägs ju förstås att Sveriges spelmarknad fortfarande är reglerad, men det har inte hindrat denna lavin från att rulla in över landet. Med internet och online betting kom dessutom den sjuka detaljnivån med i bilden – när det går att sätta pengar på vem som gör nästa mål i matchen mellan Gefle och Örebro så blir ju informationen att Hasse Berggren har nageltrång plötsligt rätt intressant – och där någonstans började jag som ickespelare att grymta något om att det här för fan inte handlar om sporten längre utan bara om pengar och betting. Där någonstans började jag längta efter Bosse Hanssons minimalistiska repertoar och Wassbergs värmländska vrede, och drömma mig bort till den dagen då Niklas Wikegård helt plötsligt stannar upp mitt i ritandet av pilar och ringar, spänner blicken i Marie Lehmann och förklarar att ”hä’nt lönt å förklara för en som int förstår”.

Svenska medier är fega. Vi lever i ett fegt land där trygghetsnarkomanin sträcker sig så pass mycket längre än de dubbla låsen på ytterdörren.

En månad tog det för gammelmedierna att vakna och våga ta debatten kring Liza Marklund och boken Gömda. Då hade den redan hunnit ta enorma proportioner på nätet. Det är fint att drakarna äntligen vaknar – bättre sent än aldrig. Tyvärr gör de det när diskussionen redan är gammal och läser man vad de skriver så tillkommer inget nytt. Allt finns redan på bloggar, debattsidor och tidningar som Dagens Media, Resumé och Nyheter24. Det enda de uppnår är ett kvitto på att de faktiskt vågade. Till slut.

Den fortsatta debatten? Den lär inte få ny glöd förrän Marklund själv vågar ta bladet från munnen och talar ut. Vilket hon lär tvingas göra förr eller senare.

Fram till dess är den intressanta diskussionen hur det kunde gå så här. Hur kommer det sig att så många svenska medier tillsammans försöker lägga locket på och tysta ned en relevant debatt? Är sandlådan så pass liten? Är nepotismen så pass utbredd och synkroniserad?

För när de slutligen vågar så agerar alla samtidigt. Den hand som svenska medier hållit bakom Liza Marklunds rygg dras undan med ett ryck och med ens är hon som tidigare varit oantastlig ute i kylan. För det är där Marklund befinner sig och det är där hon kommer stanna om hon inte med ett magiskt trollspö lyckas flytta fokus från sig själv.

Att en journalist skriver en bok fylld av lögner och överdrifter är allvarligt. Men vi talar fortfarande om en journalists verk. Det stora sveket, det som verkligen skrämmer är inte en enskild journalists lögner. Det verkligt skrämmande är hur pass högt trumman ska behöva slå innan gammelmedierna vaknar och vågar göra sitt arbete. Hade inte så pass många slagit så pass hårt och så pass länge så hade drakarna fortsatt blunda för lögnerna och fortsatt hålla en ohederlig journalist om ryggen.

Tänk alla andra debatter, där det inte funnits en lika stark folkopinion, som kan ha gått ett liknande öde till mötes. Det är en svindlande tanke. Och riktigt jävla skrämmande.

Prolog

Katrin Zytomierska kallar en idoldeltagare för ”bögig” och en annan för ”tjockis.” Det blir folkstorm och Katrin får försvara sig i Tv4:s Kvällsöppet. Marcus Birro, som aldrig missar en chans att komma till tals offentligt, fördömer Katrin. Katrin får höra att Birro ska ha uttryckt sig nedsättande om judar och kallar Birro för judehatare. Birro blir förbannad och hotar med polisanmälan. Katrin får sparken från Tv4.

Det mediala efterspelet

Maria Brander snyftar i Expressen och menar på att Katrin är ett offer för en cynisk tevekanal, detsamma gör Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Det som är häpnadsväckande med deras krönikor är inte att de ger TV4 en välförtjänt känga, utan den totala avsaknaden av självkritik eller självinsikt (vilket blivit något av ett kännetecken för kvällstidningarnas krönikörer). Både Brander och Virtanen går på som om de vore moralens väktare - trots att de själva skriver i tidningar som står upp över anklarna i skit och som bara triggat på historien i sin jakt på uttalanden. Inget fel i det. Vuxna människor får själva ta ansvar för vad de säger och både Birro och Katrin har gjort sig namn som mer eller mindre nogräknade proffstyckare. Jag säger bara att någon form av reflektion över den egna rollen vore snyggt.

Istället väljer Virtanen sitt sedvanligt trista überperspektiv och skriver med darrande penna om hur amatörer, som Katrin, fått plats i och skitat ner anständiga medier. Faktum är att Aftonbladet var den första tidning som på allvar omfamnade bloggvärlden genom att knyta Sigge Eklunds Bloggportalen och Alex Schulman till sig. Samme Schulman som under en period nära nog gjorde Virtanen själv överflödig genom att ta hans plats som Aftonbladets främste nöjesprofil.

Jag ser som sagt inget fel i det här. Jag arbetar ju själv sedan en vecka tillbaka på Sveriges enda renodlade tabloid. Jag har också skrivit om Katrin/Birrospektaklet. Skillnaden mellan Nyheter24 och Expressen och Aftonbladet är att Nyheter24 inte sätter sig på några moraliskt höga hästar. Inte hymlar med sin avsikt eller försöker påskina att den är något den inte är. Nyheter24 är en tabloid som kommer dra sin näring ur skandaler och skvaller men samtidigt förhoppningsvis kunna erbjuda en bred och lättillgänglig nyhetsrapportering. Precis som Aftonbladet och Expressen alltså. Bara lite ärligare.

Vad det handlar om är i grunden kvällstidningarnas självbild. Aftonbladet var som sagt snabba med att haka på bloggtrenden för några år sedan och knöt Alex Schulman till sig av precis samma anledning som Tv4 knöt till sig Katrin. För att ha någon som drar till sig uppmärksamhet och garanterar skandaler. Schulmans (både nuvarande och före detta) och Birros varumärken är att vara bilolyckor som vi kan stanna till vid en kort stund och förfasa oss över innan vi glider vidare. Att medierna sedan kan behöva göra sig av med bilolyckorna ifråga, under stort mediespektakel, är självklart en medveten kalkylering som inte innebär en större risk än att behöva erkänna ett misstag och sedan glatt ta emot mervärdet som uppmärksamheten ger.

Där Aftonbladet varit kvicka med att snappa upp trender och knyta nya intressanta skribenter (de som Virtanen kallar för amatörer) till sig har Expressen varit gammelmodiga, misstänksamma och efter sin tid. Istället för glada amatörer har Expressen valt att förlita sig på bulldozers i krönikörsform. Ja, jag talar naturligtvis om personer som Linda Skugge, Britta Svensson och Lars Lindström. Skribenter som aldrig missar en chans att spela på de stora känslorna och uttrycka lite hederlig pöbelmentalitet. Folkliga alibin som får, och ska, vara nästan hur korkade som helst i sin jakt på att röra upp känslor.

Gemensamt för dessa bloggare/krönikörer är att de hålls på armslängds avstånd från tidningarna de arbetar för. Man vill ha godsakerna utan att behöva riskera att smutsas ner alltför mycket. Att Britta Svensson har fler läsare än hela kulturredaktionen är således ingenting man riktigt vill kännas vid. Det vore inte bra för självbilden.

Analys

Det är svårt att komma ifrån bilden av att kvällstidningarna och då särskilt Expressen haltar runt som yra höns och inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till samtiden. De lever kvar i gamla mönster och vill vara något de inte längre är. Det är denna permanenta inkonsekvens mellan deras idéer och önskningar, och vår civilisations ständigt föränderliga skepnader och innehållslösa skenbilder som gör dem förvirrade och obalanserade. I denna outhärdliga konflikt förlorar de all förnimmelse av samtiden, därför att man i varje ögonblick förtränger, hindrar och hejdar deras krafters fria spel. Där har ni den Svenska kvällspressens förgiftade, dödliga sår.