När väckarklockan ringer vill herr Fågel först inte kliva upp. Han glider tillbaka in i mörkret, väl medveten om att det är den förbjudna sömnen som smakar bäst. När klockan ringer för andra gången sätter han sig upp med ett ryck. Han svänger benen över sängkanten och burrar ofrivilligt upp sig i rummets kyla. Det har varit en svår natt med många hållplatser, då han vaknat insnodd i kallsvettiga lakan med hjärtat pickande som en symaskin i bröstkorgen. I tunnelbanan är det så trångt att fjädrarna ryker när de sista desperata fåglarna försöker tränga sig ombord. Herr Fågel står inklämd i ett hörn med sin portfölj tryckt mot bröstet. Alla fåglar ombord är mycket noga med att undvika ögonkontakt. En skata står lite för nära,  med den vassa näbben bara några centimeter från herr Fågels ansikte. Skatan andas i korta, illaluktande stötar. Någon snyter sig högljutt, men i övrigt är det bara morgontidningarnas prassel som hörs och ibland en dämpad hostning. När herr Fågel trängt sig av tunnelbanan och mer eller mindre blivit knuffad upp ur stationen, står han en kort stund vid busshållplatsen. Han drar in den kyliga morgonluften, och hinner se de första aprikosfärgade solstrålarna klättra över fasaden på andra sidan gatan innan den blåvalsliknande bussen skymmer sikten. Den senaste tiden har herr Fågel känt en lust att bryta sig ut ur den här kön och bege sig någon annanstans, osäkert var. Men han  kan se framför sig hur foten plötsligt sticker ut ur skogen av galoscher, hur den hänger i tomma intet en kort sekund, för att sedan fullborda steget och tvinga sin ägare ut i världen. På några korta sekunder skulle fötterna ha fört honom genom trafiken och över till trottoaren på andra sidan. Där skulle fältet ligga fritt. Där han står finns ingen annan utväg än att kliva ombord, men på den andra sidan ligger världen som en uppslagen bok. Bussturen blir en upprepning av tågresan. Herr Fågel håller krampaktigt i en stolpe tills han påminner sig om att det är en av de främsta smittvägarna för fågelinfluensan. Han drar åt sig vingen som om något eldat på den med en cigarettändare. Ett par stationer senare har de flesta klivit av, och herr Fågel sätter sig vid en fönsterplats. Han låter bli gratistidningarna. De serverar ändå bara deprimerande läsning, och herr Fågel är redan tillräckligt trött på livet. I stället ser han ut genom fönstret, på staden som börjar vakna, och han önskar att han hade tagit det där steget ur kön. Han skulle vilja stå på trottoaren, känna den bitande kylan mellan fjädrarna och låta stadens brusande larm fylla huvudet. När herr Fågel var ung klädde han sig i svart rock och ägnade större delen av sin gymnasietid någon annanstans än i själva skolbyggnaden. Mycket av tiden gick åt till att sitta och läsa och röka starka cigaretter på olika kaféer i staden. På den tiden var han kaxig, hade ett mål och tänkte ta sig dit. Det fanns ingenting som hindrade honom, han hade ett helt liv framför sig och bars upp av den aningslösa naivitet som är kännetecknande för ungdomen. Långt senare skulle han förstå att denna oskuld är essentiell för att ta sig framåt, att ovetskapen eller ointresset av de egna begränsningarna är det som tar fågeln upp för trappan. Då som nu var det som om han sökte något, det pyrde av en rastlöshet i honom, en känsla av att aldrig kunna sitta still, att alltid vara på väg någon annanstans. Men det fanns också en svärta där, en liten kärna inne i kroppen som liksom svällde och som så småningom, flera år senare, fyllde honom nästan helt och hållet. Svärtan var ett hål. Ett hål av längtan, av oro, av en önskan att hela tiden förflytta sig - om så bara för stunden. När herr Fågel kliver av vid ändhållplatsen känner han hur det här hålet håller på att sluka honom. Men han biter ihop och går den korta promenaden över asfalt och grus, och slukas sedan av det svarta granithuset. I byggnadens inre fortsätter han genom vindlande, benvita korridorer, smiter förbi en kollega han inte vill utbyta krystade morgonfloskler med och står sedan och undviker sin egen kuvade spegelbild i hissen tills en datoriserad röst upplyser honom om att de anlänt till plan 12. Han går genom ytterligare två korridorer, hälsar på några pigga arbetskamrater och är så äntligen framme vid sitt eget rum. Herr Fågel stirrar in i datorskärmen och rafsar håglöst med handpennorna över tangentbordet. Han vet att han borde vara nöjd. Att det är dåliga tider och att han ska vara tacksam över att han har ett jobb, men det går inte att låtsas hur länge som helst. Han vet att det finns någonting annat för honom. Något som inte får honom att känna att han slösar bort sitt liv. Han känner sig lite som en levande kanonkula, som skjutits ut och som länge gått i en vid båge över himlavalvet. Först stigande över sjöarna och åkrarna och de frostglänsande ängarna, men på sistone smärtsamt påverkad av dragningskraften. Han vet att han måste fälla ut vingarna för att ta sig vidare, men saknar ungdomens lugnande avsaknad av rädsla och realism. Egentligen vet han att han kan, men så fort han tar ett steg åt rätt håll är det som om svärtan inom honom växer. Den håller honom vingklippt, tvingar honom ned på knä igen. Nej, Herr Fågel törs inte. Han vågar inte fälla ut sina vingar, för han litar inte på sin egen förmåga. Istället vaknar han ytterst motvilligt varje morgon, går till jobbet med dröjande fotsteg och kastar drömmande blickar mot andra sidan gatan. Sedan ägnar han resten av dagen åt att stirra in i sin skärm med en leda som känns som cancer. Men kanonkulans bana har ett slut, vare sig herr Fågel vill eller ej. Jorden drar honom obarmhärtigt till sig, närmar sig med en brinnande hastighet, väntar på honom med tidernas uppercut. Så, herr Fågel, fäller du ut dina vingar eller väljer du döden?

4 Kommentarer

Måsen var stor som måsar är. Den satt i godan ro på toppen av en telefonstolpe och spanade ut över sitt kungarike. Om den hade tittat ned hade den sett två pojkar i nedre tonåren. Det var sommar, helt vindstilla. En perfekt förutsättning för det som var på väg att ske. Jag och Karl stod brevid varandra och höll andan, fullständigt blickstilla. I våra händer hade vi varsitt luftgevär. Han ett El Gamo och jag ett tungt noname-gevär från Tjeckoslovakien med hög utgångshastighet. I exakt samma ögonblick, så kusligt välsynkroniserat att det var som om vi läst varandras tankar, sköt vi varsitt skott. Måsen föll omedelbart ned i gräset med en tung duns. Vi såg förvånat på varandra och fnissade förtjust. Sedan gick vi iväg till nedslagsplatsen och stod där och tittade en stund. Måsen låg på sidan. Ett tomt, svart öga stirrade upp i himlen. I mellanstadiet byggde jag med stor omsorg snillrika råttfällor i träslöjden, som sedan ställdes ut på landställets vind. En liten landgång ledde upp till en vippbräda med brödsmulor på, och under falluckan doldes en tunna med vatten. Jag gjorde till och med en liten giljotin, men den var väl för uppenbar till och med för vindens mösspopulation, som lyckligtvis aldrig lät sig lockas till dess dödliga inre. Att vittja fällorna var inte lika intressant, närmast lite obehagligt. Det var mer tanken på... ja, jag vet inte. Kanske någon dunkel idé om att bevaka sitt revir. Annars var det mest småkryp som fick sätta livet till i mitt barndomsland. Vi hade stenplattor i trädgården och under dem fanns ofta myrkolonier, gråsuggor och andra kryp som jag satte en ära i att utplåna. Jag drog vingarna av flugor, snabeln av myggor, jag släppte ner myror i spindelnät för att se när spindeln kom fram, maskars flytkraft prövades i handfatet, sniglar mosades under skosulan. Vad är det egentligen med insekter och barn? Jag var ju knappast ensam om den här böjelsen, alla kompisar hade ogenerat ihjäl hela samhällen av småkryp. Det har ju till och med gjorts film på temat, Ant Bully. Vi hade ett par tyska grannar som vi legat i fejd med sedan tidernas begynnelse. De var antroposofer och hade en massa besynnerliga saker för sig. Barnen fick bara ha träleksaker, serietidningar och TV var tabu och klädseln bestod uteslutande av ylle. Bara detta var skäl nog att titta snett. Som grädde på moset hade de uppfödning av höns i källaren och bikupor i trädgården. Dessa bin var naturligtvis ett gissel för alla som bodde runt omkring - de såg förmodligen aldrig sambandet mellan de bevingade insekterna och sina egna prunkade trädgårdar och dignande fruktträd. En dag svärmade grannens bin i ett högt träd i vår trädgård. Vanligtvis brukade de utföra sin ritual i äppelhäcken som skilde våra tomter åt. Då brukade grannen rätt och slätt såga av grenen för att säkra sina bin. Den här gången kunde han bara maktlös stå och se på, när jag och min bror stod och sköt med våra luftgevär på klungan. Bit efter bit lossnade och föll till marken. Efter en stund var svärmen bara ett par förvirrade avbrutna enheter, som snart upplöstes och gav sig iväg åt olika håll. Vi hade precis avbrutit en avancerad flytt, och skapat hat och knuten näve i trädgården intill. Sedan var det ju alla kryp som dukade under av ren välvilja. Vem har inte fångat getingar och spindlar som fått bo i glasburkar med lufthål, och som sedan lidit kvalfylld död i ensamhet, bortglömda efter en stunds tidsfördriv. Jag hade en kompis som var ortens egen lille Steve Irwin. Hans expertis var att fånga kopparormar, och jag fick köpa en för tio kronor. Akvariumet var upptaget av brorsans fiskar, så ormen - som egentligen var en ödla - fick bo i en glasslåda som jag preparerat med det jag trodde ormar tyckte om: jord och lite grönsaker. Ett par dagar senare var den förstås stendöd. Jag reagerade med att beställa en till, som dessvärre gick samma tvivelaktiga öde till mötes. Mitt intresse för att ta livet av våra bevingade vänner slutade en solig vårdag när jag var runt femton år. Jag var ute i trädgården med mitt gevär. Det hade blivit tråkigt att skjuta på måltavlor, så jag hade gått över till att skjuta prick på redskapsbodens vindflöjel. Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som intet ont anande satt i en gren och tänkte på sådant som fåglar gör. Pulsen steg. Jag laddade om geväret, fågeln hamnade i siktet. Jag höll andan, kramade avtryckaren, också poff. Fågeln tumlade ned från grenen och slog i marken. I samma ögonblick hördes ett upphetsat tjatter i närheten. En annan fågel flög oroligt in i buskaget. Först trodde jag att jag bara skrämt upp den, men den höll sig kvar i närheten och flög oroligt fram och tillbaka över den döda fågeln en lång, lång stund medans den utstötte klagande ljud. Jag fick en klump i magen, och mycket dåligt samvete. Jag kände mig oerhört grym. Detta blev också vändpunkten. Efter det så hängde jag upp geväret på väggen, och där fick det hänga kvar. Jag har hört någonstans att barn saknar empati, att det är något man utvecklar först i tonåren. Det skulle förklara ett och annat. Om inte annat är det en bekväm bortförklaring till ett fenomen som jag inte kan förklara. Annars skulle det ju betyda att barn helt enkelt är grymma, och det vill man ju inte tro. Fast även vuxna finner ju ett visst nöje i dödandet. Det är inte för inte som skogen kryllar av jägare framåt höstkanten. För oss som inte är jägare så verkar det som om en varelses värde sitter i storleken. Det känns mindre tilltalande att döda ett rådjur än en mus. Således är en insekt inte svår att döda alls. Men det finns en rangordning även i insekternas värld, där till exempel en humla åtnjuter en immunitet som getingen totalt saknar, eller där man låter nyckelpigan springa över armen medan spindeln mals till stoff under skosulan. För ju äckligare en insekt är, desto enklare är det att döda den med gott samvete. Och djur som parasiterar, som myggor, fästingar och råttor, de har vi ingenting till övers för. De ska helt enkelt bara utrotas. I dag kan jag inte göra en fluga förnär. Jag har fått en respekt för livet som är närmast religiös. Det började när jag såg en naturfilm om de umbärande myggor går igenom, från det att de kläcks, till det att de tar sin första flygtur. Hela den där processen fascinerade mig oerhört. Hur vansinnigt komplext även det lilla livet är, och hur de kryp - som sedan på ett högst irriterande vis surrar omkring oss - genomgått den hårda urvalsprocess som livet innebär när man inte växer upp i ett curlingsamhälle. De har klarat sig genom den oberäkneliga och grymma värld som naturen egentligen är, för att sedan plötsligt få snabeln avdragen av ett sadistiskt människobarn. Så lyckligtvis har fascinationen att ta kål på småkryp gått över. Det är möjligt att jag slår ihjäl en mygga som suger blod av mig, men jag skulle aldrig göra det i onödan bara därför att jag kan. Och det är väl tur det, jag har nämligen svårt att tro att den läggningen skulle gå att försvara i vuxen ålder. Avslutningsvis en liten enkät: Hur var du när du var liten? Och är det här en fas som även småtjejer går igenom?

25 Kommentarer