Mitt vindskontor är ett öppet sår. Det har fungerat som en avstjälpningsplats för gammalt skräp sedan jag flyttade in i min lägenhet för snart femton år sedan. Jag är ju egentligen en ordningsam person, på gränsen till pedant, och därför har den här röran varit orsak till en i bakgrunden ständigt närvarade och molande huvudvärk. Så slutligen gick jag en dag upp på vinden, öppnade det billiga och skenbart robusta hänglåset (inköpt med en vag plan att en dag bli bestulen på allt och på så vis få problemet ur världen), och klev in med avsikten att röja upp i eländet. Jag möttes av doften av damm och synen av kaos. På ena väggen hängde ett gammalt rödgulmålat flygplan i balsaträ. Jag fick det av farsan när jag var tio. Det var bestyckat med en metanolmotor och tanken var att när man fått upp det i luften skulle styra det med tunna stållinor. Detta var på den tiden alla småkillar drömde om radiostyrda flygplan och helikoptrar, men då var det högteknologi och fruktansvärt dyrt. Det här flygplanet måste ha varit något slags substitut för mindre bemedlade familjer. Flygplanet sattes i allafall ihop, det målades under några sena kvällar i pappas snickarrum, motorn skruvades fast, startbatteriet gick sönder, något nytt batteri hittades aldrig och planet hängdes slutligen upp i taket som ett sorgligt monument över ett misslyckande. Det bar emot att kasta det där planet, det kanske fortfarande finns batterier i någon entusiastaffär. Det fick således hänga kvar. På andra väggen hängde farfars gamla ljusgrå Tensonjacka. Den såg väldigt liten ut. Jag och farfar var kompisar. Det blev vi efter att han under ett meningsutbyte tappade fattningen och gjorde mig illa när jag var sex år gammal. Jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände, och det låter förmodligen värre än det var. Men jag minns att jag sprang upp på husets övervåning, att jag chockad låg och grät på sängen, och att farfar efter en stund kom upp och knackade på dörren. Han satte sig på sängkanten, la en varm hand på min rygg och bad om förlåtelse. Sedan pratade vi en lång stund. Där och då bestämde vi att vi alltid skulle vara kompisar. När vi träffades skakade vi hand och sa "Hej, gamle kompis", och genom den där händelsen, som förmodligen båda tyckte kändes lika otäck, slöts ett speciellt band mellan oss. Farfar var civilingenjör och gjorde sig en förmögenhet på makadam, vill säga krossad sten. Han började röka när han var 13 år, och större delen av sitt liv rökte han två paket cigaretter om dagen. Jag minns att jag lekte med tomma Bondpaket som jag hittade i papperskorgen i hans rum. Farfar slutade röka när han var 84. Ett år senare fick han lungcancer. Förloppet gick snabbt. Jag fick ärva hans frimärkssamling, och en summa pengar som i slutändan betalade min lägenhet. Begravningen ägde rum i Karlskogas träkyrka. På orgeln spelades Gammal fäbodpsalm av Oskar Lindberg, och jag grät hejdlöst. Jackan fick hänga kvar på sin spik. På en hylla brevid jackan låg min studentmössa. Jag hoppade av gymnasiet två gånger innan jag fick tillräckligt med ro för att avsluta plugget på gängse vis. Mellan djupsinnigt läsande i biblioteket och cafébesök på skoltid fick jag till slut lite tid över för studier. Jag gick ut med streck i gymnastik men med femma i svenska. Jag tror aldrig jag haft någon tanke på en karriär inom sporten. I mössans blågula foder fanns det sedvanliga klottret från klasskompisar. Alla bortglömda utom en. Ninelle. En snygg mörkhyad tjej som av någon obegriplig anledning fattat tycke för mig. Jag - blek och tanig, svartklädd iförd kängor och en frisyr som idag skulle betecknas som på gränsen till dråplig. "Vi kan väl höras?", skrev Ninelle och avslutade med sitt telefonnummer. Jag vågade aldrig ringa. Mössan fick ligga kvar den med. Så där höll det på. Varje pryl jag plockade upp vecklade ut sin egen historia. Och varje historia verkade på något vis värd att bevara. Jag stod där på vinden och såg ut över det som kunde betecknas som hållpunkter av det liv jag levt de senaste tjugofem åren. Jag var där för att röja upp, för att dämpa min ångest över saker som inte ligger sorterade i likadana kartonger med prydliga etiketter. Istället fastnade jag i minnen. Det är ju ganska lätt hänt i en miljö där gamla ting förvaras för sakens skull. Någon upprensning blev det alltså inte. Det verkar ligga i släkten att samla på gammalt jox. Sakerna kommer följa mig genom livet, och får bli till besvär för nästa generation. Något ska man ju lämna efter sig.

5 Kommentarer