Innan vi visste ordet av så har den sköna klorofyllen börjat bytas ut mot gula och röda nyanser. Knappt har man hunnit dra på sig kortbyxorna förrän den fodrade jackan ska fram igen. För varje år som går känns det som om sommaren bara blir kortare och kortare. För er som liksom jag räds mörkret kommer här ett par handfasta tips från Söndagspanelen. 1. Nu är sommaren över och hösten står för dörren igen. Hur gör du för att överleva mörkret? Matt: Alkohol och mycket sömn. David: Träning på gym, sömn och smida planer. Maths: Jag håller mig sysselsatt, det är bästa medicinen mot mörker och depression. Det är ingen slump att de flesta av mina renoveringsprojekt har fötts på hösten. Mattias: Jag har svårt att hantera hösten. Jag blir alltid höstdeprimerad. Men paradoxalt nog så är det något som lockar med mörkret ändå. Att komma in från en höstpromenad i skogen och slå sig ned med en skön bok. Regn på fönsterblecket, tända ljus och en varm kopp te. Att titta ut och känna sig tillfreds med att vara inne. Det är svårt att uppleva det på sommaren. Nej, det jag egentligen fasar för är vintern. Jonas: Hösten och jag är verkligen inte kompisar. Det finns en tvåmånadersperiod från mitten av oktober till nånstans kring Lucia när jag dagligen undrar varför nån överhuvudtaget bor i detta land. Sen brukar det släppa. För att ta mig igenom denna period har jag på senare år utvecklat ett recept med följande ingredienser: 1. Måla upp skräckbilder om hur djävlig hösten kommer att bli, för då känns det lättare sen eftersom det aldrig blir fullt så eländigt. 2. Jobba väldigt mycket mer och hårdare än normalt. 3. Åk en sväng utomlands (i år blir det en vecka i Kapstaden i slutet av oktober). Kniven: Har aldrig tyckt höstens mörker är så betungande. Värst är det först i januari-mars. Men annars är tipset att unna sig en resa istället för andra saker. Värt varenda spänn. 2. Sommar brukar innebära mycket läsning. Tipsa om en bra bok du läst i sommar. Har du inte läst någon bok så går det bra med en film, men då ska den vara jävligt bra. Matt: Northline av Willy Vlautin. En grymt bra bok. En tragisk berättelse där man ibland får ta ett par djupa andetag innan man läser vidare. Den känns verkligen i magtrakten. Till boken medföljer även ett akustiskt soundtrack av och med författaren. David: Dessa vackra hästar - Cormac McCarthy. Annars är jag en sucker för kortare noveller och läser ständigt författare som Raymond Carver och Tobias Wolff. Maths: Jag läser nog mer på vintern faktiskt.. men vill ändå tipsa om De vilda detektiverna av Roberto Bolano. Det är en tegelsten som inte erbjuder den där omedelbara förälskelsen, men låt den växa in i ditt medvetande och du kommer att bli rikt belönad. Mattias: Jag har läst Enhet av Ninni Holmqvist. Det är en hemsk dystopi som utspelar sig i Sverige i en nära framtid. Man läser den med hopplöshet och ilska molande i magen. Jonas: Jag läste I huvudet på John McEnroe strax innan semestern. Även om du inte är tennis- eller sportintresserad kan jag garantera en fantastiskt rolig och läsvärd liten bok om en av våra färgstarkaste karaktärer alla kategorier. Övrig semesterlitteratur har jag ju redan tipsat om här på Barstol. Kniven: Har inte haft något flyt med litteraturen  i sommar eller höst mer än "Hyresgästen" av Roland Topor. Film har inte heller varit någon höjdare. Annars håller jag med om skräckfilmstipset som någon nämnde i tidigare inlägg. Rec är riktigt bra. En ny skräckfilm som också skrämde skiten ur mig är The haunting in Conneticut. I love. ( och Mattias, du har väl inte missat The descent, min favvo.) 3. Barstol fyller ett år i veckan. Pallar du med ett år till? Matt: Ett år är bara en början. David: I det här sällskapet är det en ära. Barstol är hälften ångest och hälften glädje - som alla de bästa sakerna i livet. Maths: Ja för fan! Jag är den lojala typen, jag brukar följa skeppen ner i djupen. Dessutom tycker jag fortfarande att vi tillför något och har ett skönt G. Mattias: Barstol är bra för mig, utan att ha en dag i veckan då något konkret ska göras skulle allt bli en enda gegga. Det är ett bra tvång för att få mig att skriva. Jonas: Jag fortsätter så länge jag tycker det är roligt. Och så länge jag har något nytt att säga, för jag vill inte bli en upprepning på mig själv. Om det sen betyder en månad, ett år eller en livstid har jag idag ingen aning om. Kniven: Ja det hoppas jag. Har ju inte varit med så länge. Jag har ju den glidiga förmånen att bara skriva varannan vecka och det är alldeles tillräckligt för mig. Ni som skriver varje vecka ska ha en eloge. Även om det är jävligt roligt att skriva så vet jag att det kräver mycket arbete också. Nu har turen kommit till dig. Hur gör du för att klara av höstmörkret? Läste du någon bra bok i somras? Och pallar du ett år till med oss här på Barstol? Lämna gärna en kommentar här under!

2 Kommentarer

Egentligen är det en helt utvecklingsstörd företeelse; att samla ihop flera hundra inbördes obekanta människor i ett rum och ta bra betalt för att visa dem en film. "Film är bäst på bio" är biografkonglomeratets självgoda paroll i kampen att slita dig från dina vänner, TV-soffan eller krogen - för att du ska få ynnesten att betala en avgift för att du själv gör jobbet när du bokar din biljett via Internet. Att film är bäst på bio var sant så länge filmutbudet levererades på flimriga stenålderskassetter och ljudet kom ut i mono genom teven. Då var bio ett nödvändigt ont, kanske till och med en lättnad. Tänk, surroundljud och en fin... nåja, hyfsat fin bild! Man får också ha i åtanke att biografens storhetstid var i en tid då TV överhuvudtaget inte fanns i var mans hem (om ens alls). Ungefär så här går det till när man går på bio i Sverige på 2000-talet: Filmen börjar klockan nio, men klockan tjugo över nio har reklamen bara kommit halvvägs. Det är återigen ett inslag av biografernas verklighetsfrånvända affärsidé - de tror fortfarande svenska folket tycker att det är exotiskt med reklamfilm. När mörkret så äntligen sänker sig maskerar den sista besökarens silhuett inledningen av filmen - världens längsta människa har lämnat Guinness rekordbok och rampljuset för två timmar och slår sig ned på sista platsen framför dig. Mörkret tätnar, och alla blir lite nervösa och börjar prassla med sina godispåsar. Du tror i din enfald att prasslet ska sluta när filmen sätter igång, men det gör det inte - godisprasslet tystnar ALDRIG. Den ligger som en vass och stickande ljudmatta i bakgrunden under filmens alla tysta partier. I raden bakom dig - någonstans - sitter dessutom ett utvecklingsstört mongo och sparkar på en stolsrygg. Eftersom alla stolar i hela raden sitter ihop så är det omöjligt att lokalisera det lilla aset - det kan vara han bakom dig eller hon längst ut på kanten. Du får bita ihop och knyta näven i fickan med ytterligare ett irritationsmoment som drar uppmärksamheten från bioduken. En stund senare, mitt i filmen, går plötsligt en ängel genom salongen. För några sekunder är det som om alla prassliga godispåsar upphört att existera. Det är då någon tycker att det passar bra att hosta. Hostningen sätter igång kanske det märkligaste av människans alla beteendestörningar - grupphostningen. Det är fascinerande (men naturligtvis mest irriterande) att följa hostans väg genom salongen. Från mitten till bakersta bänken, vidare upp på balkongen, tillbaka till mitten igen, innan den efter några vändor och en kvart senare dör ut någonstans på de främre raderna. När det äntligen blivit tyst så kommer nån på att han inte riktigt hänger med längre; dags att fråga kompisen! Teaterviskningarna ekar i salongen. Mummel, småprat, lustiga anekdoter ska avhandlas, självfallet just här och just nu och just under en film som alla betalat 100 spänn för att få kolla på. När det slutligen blir som mest spännande, ungefär då hjälten hänger från klippkanten och en stor kille med silvertänder ska trampa honom på fingrarna, så börjar det trycka i blåsan. Du har här två alternativ: sticka iväg så fort du kan och missa filmens klimax, eller sticka iväg efteråt. Hur du än gör så är filmen förstörd; sitter du kvar så är du för koncentrerad på att inte kissa på dig vilket förstör hela upplevelsen, och går du så missar du rullens viktigaste scen. Garnera din "film är bäst på bio"-upplevelse med det obligatoriska förortsgänget längst bak som inte kommer in på krogen, och därför måste tala i mobiltelefon och kasta ihopknycklade biljetter och peka med laserpekare på bioduken. Som grädde på moset har biografmaskinisten, som efter år av filmvisning själv är lomhörd, dragit upp volymen till tinnitusnivå för att försäkra sig om att ingen representant av dagens ungdom når pensionsåldern med hörseln i behåll. Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Tja, kanske det faktum att bio för en filmälskare är bäst hemma på plasman med ett surroundsystem, en back öl inom räckhåll, pausfunktion för toalettbesök och avsaknaden av trehundra idioter som gör sitt bästa för att förstöra filmupplevelsen. Om filmindustrin vill vinna över fildelningskulturen och fortsätta öka biotittandet, så har de helt klart en del att jobba på...

17 Kommentarer