Det var en hård smäll. Jag kände att huden sprack och jag föll huvudstupa ned på den grusade gången. Det forsade varmt blod över min nacke. Jag stönade, spottade och lyfte mig sakta upp på knä. Deras hånande skratt ekade genom parken. Jag fruktade nästa smäll men de måste ha trott att jag var satt ur spel. De fortsatte att skratta och upprepade att jag skulle langa över plånboken. Jag kom upp på fötter och vände mig om. Den största killen höll i en glänsande fjäderbatong vilken han måste ha slagit mig i nacken med. Jag hade underskattat dem. Jag vände mig bara om och forsatte gå när de krävde mig på mina pengar. Jag såg aldrig tillhygget och jag såg aldrig slaget. Nu var jag riktigt rädd. Hela huvudet pulserade av smärta och blodet slutade inte rinna ner för mina axlar. Jag hade ingen plånbok på mig så jag grävde i min innerficka efter lösa sedlar. Han började skrika och vifta med batongen. Slaget kom. Jag lyckades undvika det med ett snabbt steg åt sidan och möta hans arm med min. I nästa ögonblick vred jag min kropp mot honom med alla min kraft och min armbåge träffade honom rakt över näsan. En skur av blod sprejades ur hans näsa över mitt ansikte och min ljusa skjorta. Jag vred batongen ur hans hand och i ett långt beslutsamt steg var jag framme vid nästa skitstövel. Jag stampade på hans knä och lät batongen falla över hans kropp. Jag kunde höra hur hans nyckelben gick av med en ljudlig smäll och han gav i från sig ett gällt utdraget skrik. Den tredje killen frös för ett ögonblick innan han la benen på ryggen och sprang iväg. Jag vrålade efter honom och kastade batongen som inte ens var i närheten av att träffa honom. Jag försökte springa, men linkade mest, ut till motorvägen. Inga bilar stannade. De gasade snarare när de såg mig nedblodad och maniskt viftande med armarna. Till slut stannade en polisbil och de försökte stoppa blodflödet från nacken. Osammanhängande förklarade jag vad som hänt. När ambulansen anlänt begav sig poliserna in i parken. Jag fick senare höra att rånarna inte var kvar och någon batong kunde poliserna inte hitta. Jag fick sju stygn nacken vilket resulterade i ärret som ständigt påminner mig om den skrämmande upplevelsen vid Kolerakyrkogården. Nej. Så gick det egentligen inte till när jag fick mitt ärr. I verkligheten fick jag det när jag i femårsåldern bråkade med min storasyster och hon slängde mig in i en fönsterbräda. Det kan vara ett av mina första minnen. Inte just smällen i huvudet. Utan mina föräldrars hysteri när de försökte stoppa blodet som sprutade som en liten fontän ur mitt bakhuvud och den förvirrade bilfärden till sjukhuset. Men när någon kvinna stryker sin hand över min nacke och frågar hur jag fick mitt ärr berättar jag historien om hur jag blev överfallen av tre rånare och oskadliggjorde dem. Det känns lite sexigare än att det var ett vanligt syskonbråk som märkte mig för livet och gav mig ett ärr jag alltid kommer få förklara för folk som undrar. Om det fungerar? Om tjejer går igång på min historia? Näe...

21 Kommentarer