Det var den stora bankkrisens sista skälvande år, fortfarande köparnas marknad. Beväpnad med ett arv och en djup vilja att flytta hemifrån dammsög jag tidningarnas lägenhetsannonser. Jag var på många märkliga visningar, och såg lägenheter med skrattretande prislappar jämfört med vad man skulle få hosta upp idag. Det hade hunnit bli höst när jag hittade rätt. Annonsen var liten och oansenlig, bara ett par rader hos en av de mindre mäklarna. Området hade jag inte hört talas om, men det lät centralt och när jag tittade på kartan såg det rätt okej ut. Inte riktigt så mitt inne i stan som jag hade önskat, men heller inte utanför tullarna. Jag ringde upp mäklaren och stämde möte och ett par dagar senare var det dags. Det var tidig kväll men redan mörkt. Jag hoppade av tunnelbanan och gick upp i området, och gillade genast vad jag såg. Pittoreska småstadsgator kantade av vackra tjugotalshus. Det lyste hemtrevligt genom fönstren, längs gatorna låg små trädgårdar. Jag stod ensam en stund utanför porten och försökte se ut som om jag redan hörde hemma i kvarteret. Utan att ens ha sett lägenheten visste jag att jag träffat rätt. Jag flyttade in någon månad senare. I första flyttvändan med farsans minibuss hade vi bara fått med några kartonger med böcker, min stereo och sängen. Pappa hade köpt en kasse mat. När jag blev lämnad ensam fylldes jag av en märklig känsla, en kombination av tomhet och oerhörd glädje. Här satt jag på en säng utan ben i min lägenhet! Helt ofattbart! När jag gjort det lite hemtrevligt och kopplat in stereon satte jag på Cornelis som sjöng Bellman och kröp sedan upp i fönsternischen. Där satt jag och drack ett glas iskall öl och tittade ut över gården och lamporna som tändes i huset mittemot. Himlen färgades långsamt mörkt blå. Det var senhöst, träden utanför fönstret var nakna och löven blåste omkring på grusgången nere på gården. Cornelis trygga och mörka röst fyllde huvudet, jag vilade pannan mot det kalla fönsterglaset och var vemodigt lycklig. På natten låg jag vaken i sovalkoven och var alldeles för nervös och upprymd för att kunna sova. Jag spratt till av minsta ljud - fotsteg i trapphuset, en dörr som öppnades och stängdes, suset från vattenledningarna. Någon vecka efter inflyttningen var min äldre bror på besök. Vi satt och drack te när det hördes skrik och gap från trapphuset. Vi stelnade till. Vrålen fortsatte. Det var en hög och gäll kvinnoröst som ömsom sjöng och ömsom sluddrade något ohörbart. Vi smög fram till titthålet. Så småningom kom två personer, förmodligen ett par härdade grannar, som släpade på en gänglig äldre kvinna. Det sista jag såg var ett par ben som långsamt drogs upp för trappen. Sedan hördes en dörr som slog igen och därpå blev det mycket tyst. Jag och brorsan tittade på varandra; det började ju bra. Framåt vårkanten var jag hemmastadd. En solig eftermiddag tog jag med mig en öl och satte mig på vädringsbalkongen för att läsa en bok. Solen värmde, och precis när jag knäppte upp andra ölen gled balkongdörren plötsligt upp. Vem stod där, om inte min ytterst alkoholiserade kvinnliga granne med ett sexpack i handen. - Hej. Jag såg att du satt här ute och det såg så trevligt ut så jag tänkte att jag skulle göra dig sällskap! Med det slog hon sig utan att invänta eventuella protester ned på betonggolvet. Hon presenterade sig som Kerstin och öppnade en öl. Eftersom jag är väluppfostrad lade jag undan boken och riktade min något avvaktande uppmärksamhet åt hennes håll. Kerstin såg ut att vara i sextiofemårsåldern, hade långt grått hår och var klädd i en sliten klänning. Förmodligen var hon yngre än så, ett hårt liv får ju i regel en människa att åldras i förtid. Därpå inleddes ett samtal som i stort sett bestod av en monolog i vilken hon berättade om sin vilda ungdom, om att hon hängt i kretsen kring Cornelis och till och med festat med kungen. Jag höll det inte för helt otroligt att det faktiskt kunde vara sant. Detta blev starten på en märklig vänskap. Jag såg ofta Kerstin sitta och språka med ensamma pensionärer i den lilla parken utanför huset. Ibland tror jag att hon var deras enda sällskap. Hon hade benkoll på de som bodde i området och var som ett flugpapper på alla vagt bekanta som råkade passera - man fick vara ganska brysk för att överhuvudtaget komma ur samtalet. Jag förstod ganska snart att hon nog var rätt ensam. Vår öl på den lilla balkongen glömdes aldrig bort, trots att hennes minne i övrigt var allt annat än pålitligt. En dag hade en av hennes nära vänner, Harry, fått ärva. Kerstin fick en del pengar av honom, vilka hon spenderade på tre saker: en ny stor TV, en mobiltelefon och en kristallkrona. Kronan lyckades hon få upp själv, men TV:n ville hon ha hjälp med. Det var lätt att förstå vilken dörr som var hennes. Den var full med fläckar, hade avskavd färg och ett brevinkast vars lucka hade sprucket glas och hängde på trekvart. Jag knackade på och hörde något slags buller inifrån. Efter en lång paus öppnades dörren. Det var dunkelt i hallen. En pust av smuts slog emot mig. - Kom in. Vill du ha en öl? Efter en stund hade ögonen vant sig vid halvdagern och jag kunde se mig omkring. Hallens tapeter såg ut att vara original från 60-talet. I taket hängde en lampa med trasig skärm. Garderobernas dörrar var tapetserade. Jag kikade ut i köket som var i en väldig röra, spisen var fruktansvärt ingrodd. - Jag har gjort pannkakor, sa Kerstin när hon såg att jag stirrade på den. Vi gick vidare in i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Det dominerades av en gigantisk dubbelsäng med ett solkigt överkast, och ovanför den hängde kristallkronan. Framför sängen stod en stor TV på en låg bänk. Möblenemanget i övrigt såg ut att vara från sjuttiotalet, tapeten var sliten brungul väv. På nattduksbordet stod ett fotografi på en ung, snygg kvinna. Magen knöt ihop sig. - Det där är jag. Det satt flera bilder på Kerstin på väggarna. Hon hade varit mycket vacker, och det fyllde mig med en djupt sorgsen känsla. För mycket festande i unga dagar som spårat ur - låt vara i kretsen kring Cornelis och kungen - sedan utspottad när det gick för långt. Nu här trettio år senare, bedagad och åldrad i förtid, djupt alkoholiserad och ensam i en mörk och smutsig liten lägenhet. Själv skulle jag ha blivit bitter av att se mig själv så där lycklig och oförstörd. Jag skulle ha grämt ihjäl mig över hur jävla orättvist allt var, hur livet svängt åt helt fel håll. På en vägg satt två andra små fotografier uppnålade. Det var sådana där porträttbilder som man fick med sig i ett kuvert från skolan när det varit klassfotografering. De föreställde två pojkar i yngre tonåren som med allvarliga blickar tittade in i kameran. Av kläder och frisyrer att döma var de tagna på åttiotalet. - Mina grabbar, sa hon tyst. - De växte upp i en annan stad. Jag vill fråga något, men stämningen fördunklades för ett ögonblick. Det var uppenbart att det låg någon slags tragedi och vilade i bakgrunden, och det var nog lika bra att hålla käften. Jag hjälpte henne att ställa in kanalerna på TV:n. När jag skulle gå var hon så tacksam att jag nästan blev lite rörd. Hon ville absolut ge mig pengar, vilket jag vägrade att ta emot, och då blev hon villrådig tills hon kom på att hon hade en kasse med cigarettlimpor stående i hallen. - Här, ta ett par paket - Nej, nej, jag röker inte. Men tack ändå. - Men din flickvän kanske röker? - Nej, behåll dom! Jag behöver inget, tack iallafall. Ett par dagar senare satt ett cigarettpaket inknölat i mitt brevinkast. Jag kan inte påstå att vänskapen alltid var helt angenäm. Kerstin hade perioder då hon försökte sluta dricka och då hon kunde sköta ett jobb. Det kunde gå en vecka eller två då hon var spik nykter, men hon föll förstås alltid tillbaka. Ensamhet och ångest är missunsamma bundsförvanter när man ska avsluta ett missbruk. Hon kunde ringa på min dörr, plakat med dregel rinnande från mungipan och med håret på ända för att föreslå en öl. Ett par gånger satt hon asberusad på vädringsbalkongen och skrek och sjöng i timmar. Trapphusepisoderna upprepades med jämna mellanrum. Jag var alltid hård och sa ifrån att jag inte ville prata med henne när hon var full, och för det fick jag en märklig respekt. Så en dag deklarerade hon att nu fick det vara det slut. Hon skulle flytta till Harry, i Haninge. Han hade blivit sjuk, det var förstås levern, och hon skulle bo där och ta hand om honom. Baktanken var att hos Harry fick det inte drickas sprit, inte en droppe - ingen fick dricka om inte han fick dricka. Jag tror Kerstin såg det som enda utvägen, hon insåg att hon var inne på sista versen och att det här var enda chansen. Sagt och gjort, en dag reste hon iväg. Jag fick den nya adressen uppskriven på en lapp och lovade att komma och hälsa på. För några veckor sedan var hon på besök i huset för att hämta post. Det var en annan människa. Frisyr istället för risbuske, högklackade stövlar och ett ordentligt garnityr. Jag trodde knappt mina ögon. Vi språkades vid en stund. Hon var nykter nu - "för det mesta iallafall" - men tyckte att det var lite jobbigt att bo hos Harry för att han kunde vara så väldigt krävande. Jag frågade om hon tänkte flytta hem igen. Det tänkte hon nog inte. Inte än, iallafall. Sista kapitlet är förstås ännu inte skrivet, men det är skönt att se någon som kommer in på ett annat spår, som nedifrån livets mörkaste botten rycker upp sig och tar sig tillbaka på rätt sida av den tunna linjen. Man ska inte jämföra folks olycka, men det känns ibland nästan lite förmätet när man läser om alla välartade människor som mår dåligt, som om det går mode i det också. Jag själv är inget undantag. "Det är synd om västmänniskan som har det så himla bra att hon aldrig kan sluta må dåligt", som vännen Moisthlm så träffsäkert uttrycker det. Och när den som står längst ned på stegen och som har sämst förutsättningar faktiskt förmår göra något åt sitt liv, då känns det rätt jävla banalt att gnälla över sitt eget.

11 Kommentarer