- Jag tror att du lider av social fobi, sade terapeuten och såg på mig över sina glasögon. - Eh, jaha... va? svarade jag, som inte alls kände mig som en social fobiker. Men vid närmare eftertanke hade hon kanske rätt. Social fobi tar sig ju uttryck på många olika sätt. Ett av dem är att få ångest av att prata inför folk, och det är verkligen något jag starkt ogillar. Jag drar mig särskilt till minnes en episod som inträffade för några år sedan. Detta var i början av århundradet, och jag jobbade på en reklambyrå som omgärdades av ett så pass hippt skimmer att nyutexaminerade designstudenter kunde tänka sig att jobba där gratis, bara de fick andas den luft som de illustra reklamskaparna pustade ut mellan sina hyllade kampanjer. Varje år spenderade byrån en rejäl summa pengar på att bombardera den årliga reklamfestivalen i Cannes med sina bidrag, och av någon anledning blev det bestämt att jag skulle få följa med den trupp av kollegor som skulle bevista debaclet det året. Tanken var förmodligen att jag skulle lära mig något. Så kom det sig att jag en dag släntrade upp för den röda mattan som rann ut ur festivalbyggnaden. Jag gick där i skenet av blixtar från kameror vars linser kanske inte fokuserade på just mig, men kände mig ändå mycket speciell - vilket sannolikt var festivalarrangörernas tanke, för då kanske besökarna kunde svälja den smärtsamma avgift som de blivit rånade på för att få delta. Så det var så här det kändes, la dolce vita!  Företagskortet spände i bakfickan, alla dörrar kändes plötsligt vidöppna. Jag var någon, för jag var ju där: i händelsernas centrum! De stekheta dagarna ägnades i en sval biosalong, och eftermiddagar och kvällar på stranden längs Boulevard de la Croisette eller i barerna på de lyxhotell som ligger i ett pärlband längs vattnet. Jag hade haft svårt att kommit in i byråns gemenskap, mycket på grund av mitt dåliga självförtroende - trots att jag faktiskt headhuntats kunde jag inte acceptera att det var för att jag var duktig, utan trodde att det bara var en tidsfråga innan jag skulle avslöjas som den loser jag ju i själva verket var. Men de värsta knutarna löstes upp med hjälp av en strid ström färglada drinkar, betalade med firmans kontokort i anrika Hôtel Martinez luftkonditionerade bar. Sista dagen åt vi gemensam lunch vid ett långt bord nere vid en av restaurangerna på stranden. Den varma vinden från havet fick bordsduken att fladdra och jag hade precis fått ett glas kallt vitt vin. Det kändes rätt fint, jag hade levt ett liv i sus och dus i flera dagar utan att spendera en enda egen krona. I det ögonblicket harklade sig min voluminöse chef, och reste sig upp för att hålla ett litet tal. Jag stängde av hjärnan och tittade lystet på den Salade Nicoise som stod på bordet framför mig. Sedan hörde jag mitt namn nämnas och när jag tittade upp så stod min chef där och pekade på mig med ett knubbigt finger. Jag hade inte hört ett ord av vad han talat om. - Och därför tänkte jag att du, Mattias, kunde hålla ett litet föredrag för de kollegor som inte var med här i år, ja, om de webkampanjer du sett under de här dagarna. Jag log avspänt men inombords blev jag alldeles kall. Hålla ett föredrag. För de andra. Byrån räknade sjuttio huvuden totalt. Fat chance! - Självklart, sa jag, visst. Och sedan fortsatte lunchen men vinet smakade inte riktigt lika gott längre. Det hör till saken att jag inte ägnat en enda webkampanj någon större uppmärksamhet. Istället hade jag suttit i den mörka biografen och fnissat åt tokiga brasilianska reklamfilmer. Väl hemma igen lyckades jag via arrangörens ologiska och röriga hemsida nosa upp ett par bidrag som fortfarande låg uppe. Jag skrev ned ett utkast på föredragets inledning och ett par spridda stödord. Föredraget skulle hållas efter ledigheten. Jag kunde inte släppa det som komma skulle, utan gick omkring som en äggsjuk höna hela semestern och våndades inför det obestridliga faktum jag stod inför. När sommaren var över och augustis mörkgröna och vemodiga färg gick över till september började det dra ihop sig. Datumet, som bränts in i mitt medvetande med eldskrift, kom allt närmare. Här började jag bli allt mer desperat. Jag övervägde faktiskt en del drastiska åtgärder, som sett i ljuset av vad det var jag stod inför ter sig ganska löjliga. Men i min ångest framstod de som trovärdiga ursäkter för min frånvaro. Jag tänkte att jag kunde råka snubbla i trappan och bryta benet. Eller råka bli påkörd av en bil. Jag kanske kunde dra på mig någon oerhört smittsam sjukdom, som salmonella. Då skulle ingen ana oråd, och jag kanske till och med kunde få några sympatipoäng. När dagen var kommen rådde en förtätad stämning på byrån. Mina kollegor strömmade in i det stora konferensrummet i vars ände ett litet podium fanns placerat. De var så många att de ledigt kunde fylla ett eget demonstrationståg, men istället för att börja ropa slagord så satte de sig väluppfostrat ned på sina stolar. Lamporna släcktes och strålen från en projektor lyste upp den lilla scenen. Chefen vaggade fram och höll ett öppningsanförande. Sedan avlöste olika kollegor varandra, alla med avspändheten hos någon som vet precis vad han eller hon gör. De snackade om ditt och datt under några minuter och håvade in många muntra skratt. Själv hörde jag inte ett ord, för jag satt längst bak i rummet med panikångest och försökte komma på en desperat men godtagbar ursäkt till att få lämna rummet. Pappret med stödord var fuktigt av handsvett. Så hörde jag mitt namn ropas upp. Jag satt som fastfrusen ett par ögonblick, oförmögen att resa mig. Sedan hände något, jag tror att det var autopiloten som tog över. Min kropp ställde sig upp. Den stod och vajade en kort sekund, och sedan satte benen sig i rörelse. Ögonen såg ut över havet av huvuden, registrerade utan att egentligen se. Några sekunder senare stod min kropp på scenen. Sedan började rösten tala. Jag hörde den som om jag befann mig någon annanstans, lite snett till vänster, liksom utanför huvudet. Jag har till och med ett minne av att jag såg mig själv stå där, upplyst av reflektionen från projektorduken. Så stor var stressen - jag tror faktiskt att jag hade dödsångest. Men autopiloten klarade jobbet. Den hanterade till och med ett par frågor från publiken, innan den under smattret av applåder gjorde sorti och på gelédarriga ben tog sig tillbaka till sin plats. Sakta, sakta återvände medvetandet till sin normala hemvist. Och föredraget? Well, det var en ganska tunn historia som handlade om hur mycket skit som fanns bland årets bidrag, och vikten av att ha en enkel och bra idé för web redan från början. Man kan inte se det som något lättviktigt som man kan sälja in som en extra grej vid sidan om och sedan täcka upp en skral idé med flashigt tingeltangel. Jag sa detta med en sådan övertygelse att jag hoppades att den innehållslösa och kraftigt ansträngda analysen skulle passera mina i snicksnackets värld betydligt mer garvade kollegor - vilket den också gjorde. Vips var jag ett steg närmare det som varje reklammakare måste behärska: att kunna prata substanslös skit utan att skämmas. När det hela var över och det var dags för byråfest, samlades alla i köket för att dricka öl. Då kom det fram en kollega som berättade att hon var förvånad över hur bra jag hade varit på att hålla föredrag, för hon hade inte hört mig säga ett ord förut. Jag hade sett så avspänd och lugn ut där framme på scenen, jag hade talat högt och tydligt och begripligt. Jag fattade knappt vad det var jag hörde. Jag trodde först hon drev med mig. Så det är tydligen social fobi det kallas. Och en önskan att ådra sig fysiska skador för att slippa hålla föredrag är INTE är vad man skulle kunna kalla för ett normalt beteende. Men hur blir man då av med eländet? Tja, så vitt jag har förstått skall ont med ont fördrivas. Det låter som en helt vidrig form av terapi, något som endast en hjärtlös sadist skulle kunnat komma på, men om det får mig att slippa hjärtklappning så fort jag ska säga något till fler än tio personer, then so be it. För det vore ju tragiskt om det är rädsla som ska få diktera villkoren för resten av livet.

16 Kommentarer