Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription, Det är som bekant valår i år och för er som inte har tålamodet att vänta till hösten erbjuder jag här en alldeles speciell gratistjänst som jag kort och gott valt att kalla Facit. Where can i find Amoxil (Amoxicillin) online, Du vill veta hur det går i valet. Jamen lyssna då, buy cheap Amoxil (Amoxicillin) no rx, Reasons to buy Amoxil (Amoxicillin) online, för så här kommer det att bli. 

Vill man göra det enkelt för sig räcker det gott och väl att påstå följande: för att en borgerlig regering ska lyckas sitta kvar vid makten i en tid präglad av rekordhög arbetslöshet krävs inget mindre än ett mirakel. Kommer vi att få bevittna ett sådant mirakel, buy no prescription Amoxil (Amoxicillin) online. Indianapolis, Indiana, San Francisco, California, Nej det kommer vi inte, och nu ska jag förklara varför. 

Nummer ett: I varje val talar man om att jobben blir nyckelfrågan, order Amoxil (Amoxicillin) online c.o.d, Detroit, Michigan, San Jose, California, och det har väl aldrig varit mer sant än nu. Kärnan i den borgerliga alliansens budskap är att de är bäst på att skapa nya jobb, vilket kanske är sant och kanske inte sant, Amoxil (Amoxicillin) coupon, Buy cheap Amoxil (Amoxicillin), det är ganska svårbedömt i ett läge där hela världen fortfarande lider av posttraumatiskt syndrom efter finanskraschen. Det vi dock vet är att vänsteralliansen är bättre på att ta hand om de som inte har jobb, åtminstone om man med "ta hand om" menar högre A-kassa och mer humana regler för jobbsökande, Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Att gå till val och säga att man är bra på att fixa fram nya jobb kräver upp till bevis, Philadelphia, Pennsylvania. Phoenix, Arizona, 1000mg, 2000mg, men såvida inget storartat och extremt oväntat inträffar från och med nu och fram till valdagen så kommer den borgerliga alliansen att veva luftpastejer i sin valkampanj. Analytiker spår att arbetslösheten pikar först 2011 och mot bakgrund av detta tror jag att den allians som bäst tar hand om de arbetslösa vinner den här ronden, where can i order Amoxil (Amoxicillin) without prescription. Boston, Massachusetts. Charlotte, Carolina, Du kan tycka att det är defensivt, för det är det, buy Amoxil (Amoxicillin) online no prescription, Where can i buy cheapest Amoxil (Amoxicillin) online, men de arbetslösa är en grupp av betydande storlek och de har tröttnat på att bli jagade med blåslampa. 

Nummer två: De borgerliga småpartierna vacklar betänkligt. Okej, buy Amoxil (Amoxicillin) no prescription, Buy Amoxil (Amoxicillin) without a prescription, ni som går och hoppas på att KD ska hamna under fyraprocentsspärren kan sluta hoppas nu. Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription, De kommer att göra en magnifik slutspurt, dock helt utan Göran Hägglunds ansträngningar. Han kan lugnt luta sig tillbaka och invänta stödrösterna från moderater på högerflanken, 400mg, 450mg, 500mg, 625mg. Buy Amoxil (Amoxicillin) online cod, Men Centerpartiet, vem ska ta hand om Centerpartiet, online buy Amoxil (Amoxicillin) without a prescription. 5mg, 50mg, 75mg, 100mg, Här har Maud "jag har inte sett så bra ut i media senaste tiden med SAAB-affären och allt" Olofsson ett styvt jobb framför sig. C kan fälla den borgerliga alliansen, buy generic Amoxil (Amoxicillin), San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas, C lever farligt (3,1 procent enligt Demoskops senaste väljarbarometer). 

Nummer tre: Reinfeldt är trött. Det är en sak att vara utmanaren som slår på en pösmunk som för länge sedan passerat bäst-före-datum, comprar en línea Amoxil (Amoxicillin), comprar Amoxil (Amoxicillin) baratos, Purchase Amoxil (Amoxicillin) online no prescription, en helt annan sak att försvara titeln. Jag respekterar Reinfeldt som politiker, han är en god och oftast balanserad retoriker, men på senare tid har han sett plufsig och irriterad ut, Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Inte helt olik en Persson som en gång vandrade över isarna och bekymrade sig för Carl Bildt, Amoxil (Amoxicillin) from canadian pharmacy. Purchase Amoxil (Amoxicillin) online, Ibland undrar jag om Reinfeldt ens vill sitta kvar vid makten, det kanske inte var så jäkla roligt när allt kommer omkring, canada, mexico, india. 650mg, 800mg, 875mg, 900mg, Jag spår mannen en lysande framtid som diplomat, men jag tror också han är en kille som ger en grej fem år, buy Amoxil (Amoxicillin) online no prescription, El Paso, Texas. Washington, D.C. Seattle, Washington, sen blir det familjemöte. Och vi vet ju alla att Filippa väntar på sin tur att göra riktig karriär, Amoxil (Amoxicillin) price, Amoxil (Amoxicillin) over the counter, vilket jag absolut tycker att hon ska. 

Nummer fyra: Klimatfiaskot i Köpenhamn har landat som en skänk från ovan i knäet på Miljöpartiet. Heureka, vi har fått fokus på miljöfrågor igen, where can i find Amoxil (Amoxicillin) online. Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription, Och även om Andreas Carlgren är den minister som jag hyser störst respekt för (hans engagemang känns verkligen äkta) så är det lik förbannat han som är detta fiaskots svenska ansikte. Amoxil (Amoxicillin) in cats, dogs, children, man, woman, men, women, Du åkte dit, du kom tillbaka tomhänt, Indianapolis, Indiana, San Francisco, California. 125mg, 150mg, 200mg, 250mg, Om Miljöpartiet spelar sina kort rätt här och inte enbart ägnar sig åt att spela bror Duktig och skäller på borgarna så har de en gyllene chans att göra ett rekordval. Och det står skrivet i grottor bortom bergen mina vänner, købe Amoxil (Amoxicillin) online, αγοράζουν online Amoxil (Amoxicillin), Online buy Amoxil (Amoxicillin) without a prescription, att om Miljöpartiet gör ett rekordval så vinner den allians till vilken man har svurit sig trogen. 

Nummer fem: Mona Sahlin är en alliansmänniska. Den trogne läsaren känner till att jag har varit tämligen svidande i min kritik mot Mona Sahlin sedan hon tillträdde som partiledare. Enligt min mening är hon för vag för att leda partiet och hennes framtoning har varit ganska gnällig och icke-konstruktiv, order Amoxil (Amoxicillin) online overnight delivery no prescription. Hennes största merit har varit att hon är Göran Perssons raka motsats och det höll ett tag i början, men så fort folket började kräva en konkret politik, ett tydligt vägval, så fastnade Mona i interna fokusgrupper. 

Men nu har hon fått en allians, och då hamnar saker och ting i lite annan dager, Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Buy generic Amoxil (Amoxicillin), Som den moderna ledare hon är har hon inga problem med delat ledarskap och detta kommer att skänka henne en helt ny lyster under valkampanjen. Just det som har varit hennes akilleshäl som partiledare, order Amoxil (Amoxicillin) no prescription, Buy Amoxil (Amoxicillin) without a prescription, dvs den demokratiska synen på ledarskap som gjort henne vag i konturerna (den omvända Persson-modellen om ni så vill) kommer att vara hennes styrka i allians. Hon kommer inte att sätta sig på de andra, where can i buy cheapest Amoxil (Amoxicillin) online, Buy Amoxil (Amoxicillin) no prescription, hon kommer att vara lyhörd och sansad samtidigt som hon får hjälp med att ta strålkastarljuset vilket lyfter bort en del av den press som gjort henne en smula vresig och aggressiv. Och kanske var det uttänkt redan från början när Mona valdes som partiledare, Amoxil (Amoxicillin) for sale, Nashville-Davidson, Tennessee. Portland, Oregon, det här att hon skulle passa perfekt i en kommande och tillika oundviklig vänsterallians. 

Summa summarum landar vi i en knapp men klar seger för vänsteralliansen. Det enda som kan vinna valet åt borgarna är om a) Folkpartiet börjar ägna sig åt en liberal politik värd namnet och vinner tillbaka alla fria radikaler som nu härjar fritt i piratlandet, buy Amoxil (Amoxicillin) without prescription, Buy Amoxil (Amoxicillin) from canada, eller b) SD tar sig in i riksdagen och borgarna gör en hemsk, mycket hemsk, Oklahoma City, Oklahoma. Las Vegas, Nevada, New York. Los Angeles, California, uppgörelse. Båda alternativen är ungefär lika troliga som att jag vinner superjackpotten på 170 miljoner i helgen, köpa Amoxil (Amoxicillin) online, Osta Amoxil (Amoxicillin) online, Jotta Amoxil (Amoxicillin) verkossa, Australia, uk, us, usa, so this one's in the vault people. Kom ihåg var ni hörde det först, Jacksonville, Florida, Columbus, Ohio. Reasons to buy Amoxil (Amoxicillin) online. Amoxil (Amoxicillin) trusted pharmacy. Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin. Detroit, Michigan, San Jose, California. Buy Amoxil (Amoxicillin) from mexico. Rx free Amoxil (Amoxicillin). Kjøpe Amoxil (Amoxicillin) online, bestill Amoxil (Amoxicillin) online. 1000mg, 2000mg. Buy Amoxil (Amoxicillin) online cod. 5mg, 50mg, 75mg, 100mg. Order Amoxil (Amoxicillin) from mexican pharmacy.

Similar posts: Buy Doxycycline cap. Without Prescription. Buy Tamiflu (Roche) Without Prescription. Methyldopa (Aldomet) from canadian pharmacy. Buy generic Bromhexine. Buy Methylergometrine (Methergin) without prescription.
Trackbacks from: Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Buy Amoxil (Amoxicillin) Without Prescription. Order Amoxil (Amoxicillin) online overnight delivery no prescription. Purchase Amoxil (Amoxicillin) online. Japan, craiglist, ebay, overseas, paypal. Order Amoxil (Amoxicillin) online overnight delivery no prescription. Amoxil (Amoxicillin) for sale.

12 Kommentarer

Titta noga bilden, ser man inte lite kamelhår mellan framtänderna? Jan Björklund har tagit sig en ny titt på vår kära skola, han har studerat och analyserat, vridit och vänt, dryftat och brainstormat. Han har sedan kallat till sig den nationella pressen och harklat sig inför det stundande utspelet. Här kommer det, tänker murvlarna, här kommer nästa groda. Och Björklund gör, sin vana trogen, ingen belackare besviken. Se här, de senaste visdomsorden från icke-liberalernas alldeles egna orakel: ungarna borde läsa engelska från årskurs ett och kinesiska ska betraktas som ett modernt språk. JAPP! DÄR SATT DEN! Okej Janne, detta var allt du kunde hitta alltså? Folkpartister Sverige runt, ni som har satt Björklund där han sitter, jag vill fråga er en sak: hur.. vad.. alltså.. arrgghh.. MEN VA FAN?!  Alltså, snacka om att sila mygg och svälja kameler, jag har då aldrig sett på maken! Kinesiska på gymnasiet, visst, låt de halvvuxna kidsen läsa kinesiska om de så vill, jag har inga problem med det. Eller varför inte, som den moderata riksdagskvinnan Margareta Pålsson föreslår, lyfta fram arabiskan? Jag vet ju en som skulle få nervösa tics om ett sådant förslag gick igenom (hello Jimmy!) Men finns det någon där ute som kan förklara för Björklund att om det är något som vi svenskar är bra på så är det engelska? Could anyone tell mr Björklund that he is swimming in the wrong sea?  Jag har varit med om det här hundratals gånger i jobbet. Man jobbar ju internationellt nu för tiden va, joråsåatt. Jag har haft möten på engelska med svenskar, danskar, norrmän, finnar, belgare, holländare, indier, portugiser, polacker, tyskar, amerikaner och engelsmän, och fan vet om inte svenskar är bättre på engelska än till och med engelsmännen. Vi är åtminstone bättre på att göra oss förstådda på engelska med folk som inte har engelska som modersmål. Det finns ingen som slår oss på fingrarna här, vi är helt enkelt bäst. Visst, vi är konflikträdda och konsensuskåta, vi tar ut för mycket semester och vi envisas med att vara föräldralediga i evigheters evighet, men vi är fanimej bäst i världen på engelska! Men tydligen håller inte Björklund med. Antingen det eller så har han gjort dålig research igen (han har väl i vanlig ordning researchat sitt eget huvud och där var det månne inte gott ställt med engelska-kunskaperna).  Vill ni veta vilka som är sämst på engelska? Vill ni det? Ni tänker kanske att det är de envisa fransoserna? Eller de egensinniga och fattiga Portugiserna? Kanske är det rentav danskarna som med gröten i sina munnar hamnat på den anglosaxiska efterkälken (aftersledge)? Nej, nej och nej. De som, enligt mina empiriska studier, är sämst på engelska är tveklöst finnarna. I Finland kan man hitta något så unikt som hyfsat unga människor som inte talar ett enda ord engelska. Tvivelsutan är detta resultatet av en tidigare förd skolpolitik, om man inte läser engelska i skolan så lär man inte bli värsta fenan på det, och därför har troligen också de finska skolpolitikerna gått ut och sagt samma sak som papegojan Björklund nu upprepat: vi måste bli bättre på engelska (enligt tesen "allt som Björklund säger har han snott från Finland", jag börjar faktiskt tro att det är så saken ligger till).  I Finland är uppmaningen högst befogad, det landet håller på att bli hopplöst akterseglat i globaliseringens hetsjakt enbart på grund av sina bristfälliga kunskaper i engelska (vilket möjligen, när vi alla står inför det slutgiltiga miljöhotet och tvingas återgå till självhushållning, kommer att visa sig vara deras räddning, men det är en annan debatt). I Sverige däremot är samma uppmaning ungefär som att titta på en krockad bil och föreslå oljebyte. Ja det är väl bra om bilen får ny olja, men det kanske inte är största problemet här (jag måste använda liknelser så att Jan förstår, det är en vedertagen pedagogik som kanske, hoppas jag, till och med fungerar på honom).  Jag fattar det bara inte, jag förstår verkligen inte ett jävla skit. Det är som att någon stuckit in huvudet i Björklunds rum och ropat "JANNE! SÄG NÅGOT OM SKOLAN!" "Öhh.. engelska från ettan och kinesiska på gymnasiet, BANG and we're back in business dude!" Som att skolans enda syfte är att fostra medborgare som kan hävda sig i den stundande konkurrensen i vår globaliserade härlighet. Vi kan väl lika gärna köra business school från dagis, för att vara på den säkra sidan, eller? Jag har skrivit så många gånger om Björklunds samlade dumhet att ni väl är totalt bombade vid det här laget era stackare. Och jag ber om ursäkt för eventuella upprepningar, men jag kan inte komma runt det här. Har det någonsin funnits en sämre partiledare, inalles, än Jan Björklund? Har vi inte, för en tid sedan, rentav sett den tidigare bottennoteringen, satt av Ola Ullsten redan 1978, passeras?  När jag tänker på att den här mannen sitter i regeringen, som ytterst ansvarig för vår skolverksamhet, då blir jag som förälder mycket mycket rädd. Och hörni, jag är ju inte ens liberal. JAG ÄR JU INTE ENS LIBERAL! Det är ni, mina frihetstörstande vänner, som borde gnissla tänder och knyta nävarna, det är ni som har fått er kära ideologi spottad på av denne man. Japp, liberalismen i Sverige har fått tretusen spottloskor i ansiktet och det är Björklund som är leader of the spitting pack. Sedan har han ersatt liberalismen med en ideologisk bastard som skulle göra Anna Anka stolt. Ja för fan, så är det ju! Om Anna Anka skulle flytta till Sverige och bli politiskt aktiv så skulle hon bli Folkpartist. Hur känns det alla ni som kallar er liberaler och röstar på Folkpartiet? Va? Är det inte dags att göra något åt saken på allvar nu? Är det inte dags att kölhala kapten och gör myteri nu? Bara ett förslag, ni gör som ni vill, men kom inte till mig och gnäll sen om ni inte tar chansen att skicka den här bastarden ur riksdagen i nästa val  Jaja, jag VET. Ni tänker att en FP-bojkott lämnar vägen fri för vänsteralliansen, vilket är ett ännu värre öde än att sitta i den högra alliansen och blunda med ena ögat. Tycker ni ja. Fotnot: Då detta mer liknar ett personligt påhopp än ett seriöst politiskt inlägg har jag valt att kategorisera det som en betraktelse. Affekten mina vänner, den kan göra dig dum, men ibland kanske den behövs. Då jag fortfarande befinner mig i nämnda tillstånd kan jag tyvärr inte göra en objektiv bedömning av den saken, jag är mer inne på att skrika och svära just nu. Tidigare, och då i mildare affekt, har jag skrivit om Folkpartiet, liberalism och Jan Björklund här, här, här och här. För att inte tala om otaliga inlägg på min egen blogg, men dit får ni hitta själva. Den låg döende i ett dike senast jag kollade. Hejdå.

14 Kommentarer

Jag bestämde mig till slut, det blev Miljöpartiet och Carl Schlyter (visst låter Schlyter lite som Schlaug?) som fick min röst. Logiken bakom mitt val är svindlande enkel: Eftersom klimathotet är ett globalt problem (föroreningar stannar inte i tullen och visar upp passet) borde ett Miljöparti rimligtvis göra störst nytta i ett organ vars grundidé är samarbete över nationsgränserna. Eller med en klatschig slogan: Globala problem kräver globala lösningar.  Hur såg då konkurrensen ut, undrar du. Vilka övriga alternativ fanns med in i det sista för att sorteras bort så sent som samma dag som rösten lades? Jo, det fanns egentligen bara en motkandidat för mig, och det var (ironiskt nog kan tyckas för den vane läsaren av mina inlägg) Folkpartiets Marit Paulsen. Jag har skrivit om henne förut, hennes idéer om jordbrukspolitiken och livsmedelshantering har verkligen fallit mig på läppen. Det kunde ha blivit du som fick min röst Marit, men du föll på att dina frågor har en något lägre rädda världen-poäng (plus att jag tror du saknar den rätta uthålligheten). Vad kan jag säga, min återgång till full blown idealism är möjligen temporär men den känns rätt just nu i alla fall.  Sossarna då? Hallå.. jag som är gammal gråsosse borde väl ha haft med Ulvskog & co in the final runnings? Nej. Svaret är nej. Jag vet inte hur jag ska motivera det här utan att låta ytlig.. men okej, jag gör ett försök. Ulvskog är, i mina ögon, en av världens sämsta socialdemokrater genom tiderna. Hon är virrig, ofta dåligt påläst och, kanske som en direkt följd av detta, vresig. Att sätta henne som listans förstanamn var ett katastrofalt beslut, lika dumt som när någon bestämde sig för att ersätta David Lee Roth med Sammy Hagar. Okej, David Lee Roth var väldigt.. ehmm.. krånglig, det sätter vi på minuskontot, men han var världens coolaste playboy medan Sammy Hagar har utstrålning som en postkassörska. För ett rockband som Van Halen, med den uttalade ambitionen att vara världens coolaste band, borde valet vara enkelt.. tycker man (och du som eventuellt trodde att det handlar om hur herrarna sjunger bör omedelbart omvärdera hela din syn på rockmusik). Lika enkelt borde valet vara för socialdemokraterna: lyft fram den yngre och hungrigare generationen! Och jag skulle tro, utan att ha gjort en demografisk undersökning, att det är här som skon klämmer. Antingen finns det ingen yngre och hungrigare generation inom partiet, eller så sitter de gamla och proppar igen alla karriärvägar. Det skulle visserligen kunna vara ett dilemma likt det AC/DC ställdes inför när Bon Scott dog, alltså antingen lägga ner bandet eller hitta en ersättare (och vissa puritaner hävdar förstås att de borde ha lagt ner bandet), men jag måste ändå tro att partiet har hämtat sig från mordet på Anna Lindh vid det här laget. En troligare förklaring till Ulvskogs förstaplacering är snarare att hon, i partiets ögon, är en gammal trotjänare som måste beredas plats for old times sake (som en propp). Allt jag kan säga är att jag inte håller med om det. Eller, för att förklara det hela utan liknelser med hårdrocksband: Sossarna har ett gigantiskt imageproblem, och beslutet att sätta Ulvskog som förstanamn bevisar att man själva inte fattat detta.  Dessutom har sossarna bedrivit en fantastiskt dålig valkampanj, och detta i sällsynt usel konkurrens. Det fanns alla chanser att kapa åt sig väljare och mediautrymme här och låta EU-valet bli starten på den "riktiga" valkampanjen som står och väntar som en osalig ande runt nästa hörn. En chans som, anser jag, det ledande oppositionspartiet borde se som sin förbannade plikt att ta. Gjorde man det? Nej. Man höll låg profil och satte virrpannan Ulvskog som förstanamn. Ett sådant parti förtjänar inte min röst.  Men tillbaka till vad jag faktiskt valde att rösta på, tillbaka till herr Schlyter och Miljöpartiet. Om just detta alternativ är bäst lämpat att förvalta mitt förtroende återstår förstås att se, men genom (den miniatyrlika) valkampanjen har man åtminstone lyckats övertyga mig om att så eventuellt skulle kunna vara fallet. Och ska vi vara ärliga så är ingressen till min text, det där fina snacket om att EU-parlamentet skulle vara rätt instans för att ta tag i klimathotet, just bara fint snack än så länge. EU har fortfarande mycket att bevisa i klimatfrågorna, det verkar som de flesta beslut hamnar i dissonans med respektive lands prioriteringar. Och visst går det att förstå, åtminstone på ett känslomässigt plan, att ett land på ruinens brant inte prioriterar klimatfrågorna högst på sin dagordning. Därför, hävdar jag, är det ännu viktigare att länder som fortfarande har näsan ovanför vattenytan talar om för omvärlden att dessa frågor fortfarande och mer än någonsin har hög prioritet. Man får liksom ta det globala ansvaret här, genom att till exempel rösta på Miljöpartiet. Högtflygande? Flummigt? Ja, möjligen. Men vad fan, någon måste ju vara det också.  I rådande konjunkturläge kommer det dessutom att finnas tillräckligt med EU-parlamentariker som ser det som sin viktigaste uppgift att värna om jobblinjen och den så kallade inre marknaden. Där behövs inte mer muskler, det är jag övertygad om. Och kanske kommer miljöfrågorna av denna anledning att vara nedprioriterade under en överskådlig framtid, det finns mycket som tyder på det, men tids nog svänger pendeln tillbaka till det läget där dylika "lyxproblem" återigen får utrymme.  Så lyssna nu Carl.. Calle lille, det kommer att vara jobbigt för dig ett tag, du kommer att tvingas jobba i stark motvind, men det var just min tro på din uthållighet som var avgörande för mitt val. Du, till skillnad från Marit, kommer att ha krafter kvar när den här skutan vänder och EU-parlamentet öppnar ögonen för frågor som inte direkt och till hundra procent kan kopplas till sysselsättning och handel, och då litar jag på att du är rätt man för mig. Då litar jag på att du har använt din tid i skyttegravarna på bästa möjliga sätt och hoppar in i hetluften med nyslipad bajonett. Do we have a deal. Schlyter?    PS. Calle, det går bra att svara här i kommentarsfälten. Tack på förhand!

6 Kommentarer

Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).

 

I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.

 

Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?

 

De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?

 

Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.

 

Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).

 

Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?

 

Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?

 

Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?

 

Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: "I don't want to belong to any club that will accept me as a member"). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?

 

Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.

 

 

PS.

Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar!

17 Kommentarer

Följande berättelse är lika sann som den är falsk. Den är med andra ord baserad på en sann historia (om du vill veta den exakta innebörden av det begreppet får du fråga Liza Marklund).

 

Introduktion

Jag har aldrig förstått mig på liberaler. There, I said it. Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten. De får helt enkelt inte ihop det. Det finns gott om exempel på högintressanta debatter just nu som borde passa liberaler som hand i handske: FRA, IPRED och protektionism i krisens kölvatten, för att nämna några. Och visst har liberaler synts och märkts i debatten, men istället för att skjuta bollen i det öppna målet har man käbblat med varandra. Det verkar som att liberalerna har gått och blivit tudelade: på ena sidan staketet står de ideologiska fundamentalisterna som hatar all statlig inblandning, på andra sidan står de partivänner som antagit en långt mer pragmatisk hållning till hur politiken bör utformas. Oturligt nog, för fundamentalisterna vill säga, är det Folkpartiets toppar som står på den pragmatiska sidan. Man undrar hur det kunde bli så.

 

 

Kapitel 1 I vilket vår potatistuggande vän tar sig an utmaningen att vända skutan

Några år bakåt i Folkpartiets historia finner man ett hastigt annalkande vägskäl och ett påföljande, kanske lika hastigt, vägval. Där satt Leijonborg och tuggade på potatisen i sin mun och betraktade de bistra siffrorna från valet 1998. En overhead-apparat i ett konferensrum på Folkpartiets kansli lyste upp meningen ”4,7 % och vad fan gör vi nu?” på väggen. Mötets deltagare, samtliga handplockade av potatistuggaren, vred nervöst på sig i sina stolar. Till slut tog någon till orda, det var en ung och ambitiös Jan Björklund. ”Vi har blivit för flummiga” sa han, och duckade instinktivt för vad han trodde skulle bli en smocka från Leijonborg. Men se det kom ingen smocka, istället var det som att någon hade dragit proppen ur det av ideologi kontaminerade badkaret. Alla föll in i klagosången, och de kände sig (ironiskt nog) fria nu när de kunde tala fritt från sina hjärtan om hur fängslade de varit i det liberala elfenbenstornet. Leijonborg såg äntligen ett ljus i den långa mörka tunneln, ett ljus så förföriskt att han inte kunde motstå det även om det innebar att lämna stora delar av sin ideologiska övertygelse bakom sig.

 

 

Kapitel 2 I vilket en box identifieras och undviks

Kort efter detta möte inleddes kampanjen för att förvandla Folkpartiet från partiet som bara snackar till partiet som sätter pengarna där käften sitter. Ett mycket spirituellt pow-wow lett av Leijonborg (”tänk utanför boxen” var det enda han hann säga innan kreativitetens flöde forsade genom rummet som en vårflod i Jämtland) ledde fram till en rad nya förslag. Det skulle bli språkkrav på invandrare, militärisk disciplin i skolan och en rad andra mer eller mindre radikala idéer som aldrig hade nått upp till ytan under det tidigare så kvävande ideologiska styret. ”Fan alltså” sa Nyamko en gång, ”Vi kan ju hitta på precis vad som helst!” Kompisarna skrattade, det här var verkligen något annat än det eviga tjatet om den liberala grundtanken. Resultatet lät heller inte vänta på sig. Valet 2002 blev en fantastisk framgång för det nya toppstyrda Folkpartiet. 13,3 % var visserligen inte bättre än Westerbergs toppnotering från 80-talet men jämfört med valet -98 var det ett lyft av astronomiska mått. Dagen efter valnatten kallade Leijonborg till möte igen. Den här gången lystes rummet upp av en nyinköpt projektor som projicerade meningen ”13,3 %, nu kör vi!” på väggen. Det skrattades och tjoades, folk spontankramade varandra i korridorerna och på den traditionella fredagskaraoken var det inte längre George Michaels Freedom som var favoriten, det var Sinatras My Way. Allt gick som smort, och kanske var det vid den här tidpunkten endast Birgitta Ohlsson som förstod att partiet hade börjat gräva en ny grop åt sig självt genom att begå den största dödssynd ett politiskt parti kan begå: man hade tappat förankringen med sina gräsrötter.

 

 

Kapitel 3 I vilket missnöje till slut spikar igen en kista

Förblindade av valframgångarna fortsatte Leijonborg & co på det inslagna spåret. Enskilda och tunga namn i toppen fick styra partiets politik mer eller mindre efter eget huvud, det enda Leijonborg gjorde var att dunka dem i ryggen och säga ”Jag litar på dig”. Under tiden växte missnöjet utanför partikansliet. Det började som ett mummel, sen kom en grymtning innan vrålet till slut ekade ut över en skinande ny bloggvärld: Folkpartiet är inte längre ett liberalt parti! Med en reaktionsförmåga som en sengångare på Valium tog sig Leijonborg an det liberala folkets vrede, men det försprång som vår potatistuggare gav motståndarna lyckades han aldrig hämta in. Nätet fullkomligt svämmade över av missnöjda och synnerligen verbala före detta folkpartister som vädrade sitt begåvade missnöje i det här som hade kommit att kallas bloggar (Leijonborg kallade under denna period till ett möte med den interna IT-avdelningen på kansliet och frågade den samlade skaran nätverkstekniker ”Vad i h-e är en blogg?”). Det blev förstås inte bättre av att partiet ingick allians med de andra borgerliga partierna. Tre från varandra rätt väsensskilda partier, varav ett tog den ledande rollen och lämnade de övriga i kall och enslig skugga. De som en gång drog proppen ur det där badkaret hade visserligen tagit partiet hela vägen till makten, men till vilket pris? Spiken i Leijonborgs kista blev spionskandalen, en härva som klädde så kallade frihetstörstande liberaler särskilt illa. Smygläsandet av sossarna intranät hade naturligtvis inte lett till potatistuggarens avgång om hans ställning inom partiet varit stark, men som det nu blev så löste det sig nog ganska fint för somliga partivänner. ”Kungen är död, länge leve Kungen!”, skanderade Leijonborgs gamla kompisar när Björklund intog podiet med norra Europas största varggrin. De bloggande avhopparna var dock föga imponerade, Björklund var ju om möjligt ännu mindre liberal än Leijonborg.

 

 

Kapitel 4 I vilket vår nye hjälte slösurfar och hittar en Bard som inte tror på visor

En kylslagen lördag i februari 2009 sitter Björklund på sitt kontor och får ingen ro i kroppen. Anledningen till hans rastlöshet är den uteblivna Björklund-effekten. Sin vana trogen googlar han på, i tur och ordning, sitt eget namn, liberalism och Folkpartiet (det fanns även några andra sökord som jag av hänsyn till Björklund har utelämnat då de inte tillför handlingen något). Ur högtalarna strömmar Needle and the damage done med Neil Young. Av en slump hamnar han på Nyheter24.se och läser en intervju med Alexander Bard – den självutnämnde Store Tänkaren med Liberal Grundtanke som bas. ”Jävla fjant” mumlar Björklund, men läser vidare eftersom intervjun ändå har fångat hans intresse. Bard pratar nämligen om att förändra partiet, och han pratar om att fakta och vetenskap ska avgöra partiets beslut i framtiden. Björklund, fortfarande öm i huden efter att i ett par års tid ha blivit uppläxad av varenda skolforskare i hela Sverige, är just denna lördag osedvanligt öppen för Bards nya slogan: Evidensliberalism. ”Ja” tänker han när Neils sista ackord klingar ut och ger plats åt tystnadens inbjudan till eftertanke, ”det kanske inte är så dumt det där med fakta och vetenskap ändå”. Ett nytt vägskäl har dykt upp och Björklund baxnar inför storheten i sin nya tankekonstruktion. ”Tänk att ta reda på fakta och faktiskt veta vad man pratar om, då skulle ju de där förbannade forskarna hålla med mig istället för att tjafsa emot hela tiden” tänker han, och tar till tonerna av Army of Lovers gamla monsterhit Crucified första steget på den nya vägen.

 

Kapitel 5 I vilket vår hjälte skrider till verket

En dryg vecka senare sitter Björklund i soffan hos Gomorron Sverige och är nervös, mycket nervös. Han har nämligen bestämt sig för att slå an Den Nya Tonen i den här debatten med en skolforskare. ”Nu jävlar ska de få se på en ny Björklund” tänker han, och vänder sig sedan till forskaren i soffan bredvid och förkunnar att lärarutbildningen måste kompletteras med konflikthantering och kunskap om gruppdynamik. Eftersom ”forskning har visat” att det behövs. Detta är i sanning en ny Björklund vi får se. Skolministern som tidigare bara var intresserad av att slänga ut buset ur klassrummen för att uppnå en god arbetsmiljö avslöjar nu en insikt och ett djup i frågan som verkar komma som en blixt från klar himmel. ”Tänka sig”, ska Birgitta Ohlsson säga senare samma dag, ”att Björklund kunde tänka om och faktiskt förstå att beteenden har en orsak och inte bara en verkan. Det är fan stort det här!” Kort efter sändning utspelar sig följande sms-konversation:

 

Björklund: ”Klockrent! Kärringen satt fan bara och gapade!”

Bard: ”Självklart”

Björklund: ”Vad är nästa steg?”

Bard: ”Liberati har möte på torsdag, du får nya instruktioner kort därefter”

Björklund: ”Utmärkt! Vi hörs!”

Bard: ”Whatever”

 

     

31 Kommentarer