Om sanningen ska fram, och det ska den väl, så älskar jag att stå vid grillen en fin sommarkväll och bli lite salongsberusad medan ungarna springer omkring mig och leker i gröngräset. Det är alltså själva sinnebilden av en Svennebanan jag pratar om, vilket jag alldeles tydligt inser när jag står där och vänder köttbitar och beundrar min grillglöd men jag kan ändå inte stå emot känslan. Här mår jag bra, kanske en aning bedövad av ölen men vadå, vem har inte vänt sig till alkoholen i sina dagar för att nå den där lilla oasen av komfort som det nyktra tillståndet aldrig riktigt lyckas ta dig till?

 

Sant är att jag känner mig en aning mer kulinarisk och speciell när jag grillar en hel fläskfilé med egen kryddblandning, men det är faktiskt inget större fel på en hederlig flintastek. Undvik bara de värsta färdigmarinerade exemplaren. Och visst kan det vara en härlig känsla att sätta lite extra guldkant på vardagen med en något ovanligare och dyrare ölsort, som en Brother Thelonious eller en Chocolate Stout, men en väl kyld Pripps Blå duger faktiskt varje dag i veckan. Det är ingen idé att spela snobb här, jag är en enkel människa som roas av enkla nöjen. ”Leave me alone, I’m a family man and if you push me too hard I just might” (är det någon som minns Mike Oldfield längre?)

 

Värre var det förr, då jag snärjde in mig i föreställningar om hur jag skulle vara och vilka signaler mina handlingar skickade till omvärlden. Om någon till exempel ägde modet att föreslå en grillkväll hemma hos mig 1998 så kunde den personen mycket väl bli avsnoppad ganska bryskt, typ ”det är bara insnöade svennar som grillar, varför förstöra fint kött och förpesta grannskapet när det finns stekpannor?” En grillkväll kunde möjligen få passera som en ironisk gest, ungefär som när bratsen sjunger Staten och Kapitalet. Den insnöade svennen var förstås jag, vilket är ganska lätt att se så här i efterhand.

 

Grillning var bara ett exempel, jag har många fler. Ska jag våga? Okej, här kommer fördomsvågen från fordom. Folk som dricker blended whisky har ingen smak, folk som äger husvagn har lågt IQ, feta människor är lata, korta män är elaka, hundägare behöver ett underdånigt djur för att hävda sig, tjejer med katt vill egentligen ha barn men vågar inte ta steget fullt ut, en unge som heter Kevin har minst en kriminellt belastad förälder (eller har bara en förälder), folk som gillar Springsteen är inte intresserade av musik, stor bil betyder liten kuk, stor kuk betyder skev kvinnosyn, alla barnlösa kvinnor över tretti har katt, alla barnlösa män över tretti som fortfarande spelar TV-spel var sängvätare långt upp i tonåren, överdrivet snygga tjejer är dåliga i sängen, folk som läser deckare vill egentligen helst läsa Agent X9 men vågar inte stå för det, killar med dyra klockor är ängsliga. Ja, så där kunde det hålla på.

 

Det lustiga var att detta fruktlösa staplande av fördomar, detta odlande av färdiga världsbilder som visserligen kunde vara ganska underhållande över några öl men som egentligen bara betydde att jag blev dummare och mer insnöad för varje dag som gick, var ett beteende som snarast uppmuntrades av den då rådande populärkulturen. Vi skulle göra så där, det var meningen. Att snabbt och skoningslöst leverera kategoriska utfästelser om människor och företeelser tyddes som tecken på viss intelligens, det hade både Schyffert och Seinfeld lärt oss. Visserligen kanske det eventuellt fanns en sedelärande ironisk dimension i Schyfferts och framför allt Seinfelds budskap, men jag var väl helt enkelt för dum för att snappa det. Eller nej förresten, jag förstod nog någonstans att det jag sysslade med var liksom lite på skämt, att man i den sanna ironiska andan lika gärna kunde tolka det jag sa tvärtom, men någonstans efter vägen gick jag vilse och blev förgiftad.

 

Ja, jodå, jag såg Schyfferts föreställning på TV tidigare i år och jag förstår att han och jag tillhör samma generation. Det blev väldigt tydligt där en bit in i monologen, igenkänningsfaktorn blev skyhög (också en gammal beef, folk som bara gör igenkänningsfilmer (läs Måns Herngren och Hannes Holm) har en ytterst begränsad kreativ kapacitet och är således mycket överskattade). Schyffert påstår att han bakom den glättiga fasaden hittade en "rädd kille", och det är klart som fan att jag hittade samma sak. Rädd, osäker, taskigt självförtroende, you name it. Och precis som han har även jag blivit lite äldre (herregud, jag fyller faktiskt 40 i år!), lite mindre vass, lite mer ödmjuk tack vare livets små törnar och därför mer benägen att försöka förstå min omvärld istället för att fördöma den. Omvändelsen kan mycket väl sammanfattas med det mantra som jag plockade upp någonstans i mitten av 2000-talet och som har följt mig sedan dess: I’ll try anything once. Det är lite fånigt men skit samma, det funkar.

 

Men ingen ska nu tro att det här är enkelt. Prövningen utgör en delikat balansgång mellan å ena sidan medmänsklighet som hotar att slå över till banalt new age flum och å andra sidan återfall till fördomsgropen. Det är åtminstone vad jag är mest rädd för, att jag ska sitta där en dag och titta på ”Det okända” med Malin Berghagen (icke-ironins bortre parentes) och tycka att jag äntligen har hittat rätt här i livet, eller att jag tar fem steg bakåt och slutar som en mumie fastfrusen i mina egna fördomars inlandsis.

 

Och var går egentligen gränsen mellan en fördom och en åsikt? Jag antar att det har med research att göra men jag är inte helt säker. Kan man säga att en fördom aldrig syftar till utveckling, till något man vill uppnå, utan att bara fastslå the state of the world, medan en åsikt inte alltid men ibland kan vara viljans vapen? Såna här frågor gör det svårare att ta sig fram, men vi måste väl ändå ta oss fram, eller? Talk amongst yourselves.

 

Men vad fan, nu är jag där igen. Jag går från grilla till Malin Berghagen och det går blixtsnabbt, gamla synder dör långsamt antar jag. Så låt bara saker och ting vara vad de är. Det är skönt att grilla, jag mår bra av det, och det betyder inte att jag håller på att förlora mitt förstånd eller att jag också måste göra något annat som i vår kultur kanske är starkt förknippat med att grilla, som att.. ja, inte vet jag, köpa foppatofflor eller spela kubb. Vi har lämnat det där stadiet Schyffert och jag, vi ser saker och ting tydligare nu. Vi försöker i alla fall, it’s a mindset you know (beef nummer 278: folk som använder engelska buzz words försöker täcka över det faktum att de inte vet ett smack vad de pratar om).

13 Kommentarer

”Jag har ju alltid röstat på Folkpartiet, men nästa val blir det Kristdemokraterna. Det är ju det enda partiet som står upp och försvarar äktenskapets helgd. Jag har ingenting emot bögar, men äktenskapet är för kvinnor och män, med varandra”, sa morfar. Från en åttiotvåårings läppar är det ett inte särskilt förvånande uttalande. Tyvärr. Morfar är trots allt ett barn av en annan tid och skulle man utföra en undersökning bland landets åldringar är jag övertygad om att en stor del skulle säga något liknande. Vilket naturligtvis inte hindrar att jag blir störd, särskilt som morfar alltid varit noga med att stå upp för folks lika värde och rätt att vara olika.. ”Men vad spelar det för roll för dig om några fikusar eller flator går och gifter sig? Det som gör andra lyckliga och som knappast kan vara till skada för andra borde väl inte störa dig. Du har ju varit liberal hela livet”, sa jag. ”Det må så vara att några tjejer går och gifter sig, vad de sysslar med har aldrig stört mig. Men nej, att två bögar ska få vigas inför gud, där går gränsen.” ”När gick du och blev religiös egentligen? Jag har aldrig uppfattat dig som vidare troende.” ”Jag har väl alltid fört ett samtal med vår herre från och till under åren”, sa morfar och torkade bort några kaksmulor som fastnat i ena mungipan med en servett. ”Jaså, och nu har han låtit dig veta att två män som är tillsammans inte borde få gifta sig i kyrkan. Tycker du att det borde gälla prinsen också?” ”Prinsen?” ”Ja, Sveriges prins, Carl Philip, han är ju bög. Borde inte han få gifta sig i kyrkan om han nu någon gång skulle känna för det? Kungligt med pompa och ståt.” ”Det där är bara elakt skvaller, det tror jag inte på.” ”Du kanske har rätt, det kanske bara är skvaller. Men ponera att det är så som jag sade, är det då inte rätt fruktansvärt att vi inte har kommit längre”, sa jag. ”Jag håller med morfar”, ropade mormor från köket och jag insåg med ens att diskussionen bara skulle leda till att mina två dygn på landet riskerade att bli onödigt infekterade om jag drev den vidare. Om det är svårt att lära en gammal hund att sitta – och morfar är en otroligt envis gammal byracka – så är det närmast omöjligt att lära två, som dessutom gaddar ihop sig. Den bild jag växte upp med och alltid hållit närmast hjärtat är ju den jag fått berättad för mig om när mormor och morfar var över i Amerikat och hälsade på släktingar under 60-talet och morfar vägrade besöka restauranger som inte släppte in svarta. Ett ställningstagande som många hade duckat för i den rådande tidsandan eller bara av bekvämlighet, men inte morfar, alla skulle vara välkomna där han åt, vilket fortfarande hedrar honom. Men även solen har som bekant sina fläckar och det är en knepig grej det där med att bemöta fördomar från äldre närstående. Men likväl är det en diskussion som måste tas för det kommer alltid finnas en äldre (mer konservativ) generation och det kommer alltid finnas politiker som vet att spela på de strängarna. Vill vi få bort otyg som Kristdemokraterna och hindra andra än mer extrema konservativa grupper som guppar i deras kölvatten måste vi ge utrymme för det rationella samtalet och tro på dess kraft. Att bara avfärda fördomar som just sådana tenderar ju att underbygga dem och ge dem näring. Nästa gång frågan kommer upp tänker jag ställa följdfrågor i stället för att ifrågasätta, med all den klokhet min gamla morfar besitter är jag övertygad om att han kommer sticka hål på ballongen helt av egen kraft om jag får honom att reflektera i stället för att hamna i försvarsposition. ”Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise.” - John Steinbeck

7 Kommentarer

Det finns musik som inte berör mig, sen finns det musik jag finner direkt dålig, sen finns Manu Chao. Om radion börjar spela en Manu Chao-låt gastar jag ”ÅH FY FAN!” och kastar mig handlöst på avstängningsknappen med rusande puls. Om jag befinner mig i en butik som börjar spela en Manu Chao-låt släpper jag allt jag har för händerna och flyr hals över huvud tills tonerna inte längre når mina oförlåtande öron.

 

Så här har det varit i några år utan att jag skänkt fenomenet någon större eftertanke. Visst, rent förnuftsmässigt har jag ringat in att det här handlar om något mer än bara hur artistens musik låter, mina reaktioner är ju löjligt överdrivna, men känslomässigt har jag inte tagit tag i det. Jag har låtit Manu Chao vara tandläkaren i mitt liv, en jobbig grej som man undviker till varje pris.

 

Men i söndags nådde jag faktiskt ett genombrott i terapin. Det började visserligen precis som det brukar, jag stod i en klädbutik och väntade på sambon som provade jeans när det förhatliga bloppandet dök upp i högtalarna. ”Blopp.. blipp.. blopp.. me gustas marijuana me gustas tu..”  Inför en förvånad butiksanställd i tjugoårsåldern vräkte jag ur mig mitt vanliga ”ÅH FY FAN!” och började dra barnvagnen mot utgången när jag plötsligt insåg att jag inte kunde lämna sambon hängande i provhytten. Så jag tog kontakt.

 

”Är du klar snart?”

”Nja.. snart å snart, det här kan nog ta ett tag. Hurså?”

”Hör du inte? Det spelas Manu Chao.. MANU CHAO!”

”Jo, jag hör det men du kan väl försöka stå ut ett litet tag till bara, okej?”

”..okej då..”

 

Mellan gnisslande tänder stod jag kvar och gnolade någon annans musik, tillräckligt högt för att överrösta du vet vem men utan att skrämma iväg folk. Exponeringen gick inte lysande, jag var fortfarande tagen av det hela när vi en stund senare slog oss ner på en uteservering för en fika i solen. Efter ett tag, antagligen när hon såg att min puls börjat sjunka till normal nivå, ställde sambon den i sammanhanget oundvikliga frågan: ”Vad är det egentligen med dig och Manu Chao?” Och då kom hela drapan. En sinnesslö monolog hämtad från djupet av mina mörkaste valv som jag här, under rodnad, väljer att sammanfatta enligt nedan.

 

”Det är väl egentligen inte så mycket Manu Chao själv som hans lyssnare jag irriterar mig på.. jag menar vem fan lyssnar på Manu Chao egentligen? 27-åriga brudar från Norrland som har några backpacker-år bakom sig, som alltid ska berätta om sina ääääventyyyr som när de var lite busiga och rökte på i Bolivia och alltid är det någon amerikan med i bilden och Indien är ju sååå himla fascinerande och snart drar de iväg igen för det är ju så himla otroligt utvecklande med människomöten och att.. att.. UPPLEVA ANDRA KULTURER!”

 

Efter att ha stirrat på mig en stund ställde sambon, som för övrigt är gammal backpacker modell svinrutinerad (ett faktum som slog mig just då och alldeles för sent), den andra obligatoriska frågan: ”Och vad är det för fel med det då?” Inte vet jag riktigt varför det sedan blev som det blev, kanske har hon en direktlinje till dunkla vrår i mitt medvetande som jag själv gör mitt yttersta för att undvika, men det blev iallafall årsbästa i grenen ”ärlighet varar längst” Den sjukes insikt om sin egen sjukdom, äntligen och inte en sekund för tidigt. Så här är det gott folk, jag är avundsjuk på Manu Chaoisterna. Jodå, det kan du ge dig fan på. Jag är inte ironisk nu, det lär du snart bli varse.

 

Jag ångrar att jag inte tog chansen att leva det där livet när jag hade den. När jag hade pluggat klart och världen låg öppen, när jag hade kunnat dela en maja med en schysst amerikan i Bolivia och sprungit ikapp tåg i Indien, vad gjorde jag då? Jodu, jag tog fast anställning, köpte lägenhet och bil och tittade på dåliga teveserier tills helgen kom och då drack jag lite mer alkohol än på vardagarna och sen var det måndag igen. Kort sagt, jag förslösade mitt liv genom att bli en (here I come Promoe) Svennebanan. Det är inget fel med att vara Svennebanan, om det är vad man vill. Men jag ljög för mig själv för jag hade ÄLSKAT backpackerlivet, jag fantiserade om det ganska ofta.

 

Det blev alltså tyvärr fantasier som jag aldrig förverkligade. Jag sa till alla kompisar att jag trivdes med mitt liv som det var men det var en lögn. Jag höll på att sakta vittra sönder inifrån, så tråkigt hade jag. Inte fan vet jag, kanske fastnade jag i en tragisk småstadsdvala, jag vet bara att feghet fanns med i bilden. Och allt det här kommer alltså upp till ytan när jag hör en Manu Chao-låt, och det är en motherload of regret som är svår att hantera. Så svår att jag har maskerat den med en påstådd fördom.

 

Det brukar ju sägas att fördomar frodas i okunskapens mylla, och det är så plågsamt sant i det här fallet att jag nästan inte står ut med mig själv. Men jag försöker åtminstone försonas med skammen, och jag har på äldre dar tagit mig ut i världen. Följande tanke kanske är en efterkonstruktion som jag kostar på mig för att få lite självförlåtelse, men jag tror att jag helt enkelt är sån kille som blommar sent när det gäller det mesta. De första tjugofem åren var rätt kassa, det jag siktar på nu är att en dag bli en klok gammal gubbe, en sådan som ändå är hyfsat nöjd med sig själv. Det är en bit kvar, men jag försöker beta av fördomarna en efter en. Fan vet om jag hinner med alla innan klockan klämtar, men vem håller räkningen.

25 Kommentarer