Oftast är det ganska skönt att bara skriva en gång varannan vecka. Men ibland är det riktigt, riktigt frustrerande. Speciellt när man snabbt vill kommentera en aktuell händelse är det jobbigt att sitta och vänta på sitt lilla medieutrymme varannan fredag. Som i det nu aktuella fallet med Dawit Isaak, Örgryte IS och Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd.  Men trots att jag kanske är allra sist på bollen i detta fall, och det mesta redan är sagt, känner jag ändå att jag måste få säga mitt. Detta är nämligen något som berör mig på ett högst personligt plan. För det första är jag helt överens med alla svenskar, utom de nio personer som utgör Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd, om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hålla Dawit fängslad utan rättegång och att det är en bra sak att uppmärksamma och protestera mot dessa brott. För det andra är jag en stor fotbollsälskare och en ännu större Öisare. För det tredje är Dawits bror Esayas “Isso” Isaak en kompis till mig, som jag inte bara haft nöjet att jubla, heja och skrika tillsammans med på otaliga matcher, utan vi har också varit med och byggt upp och lanserat ett museum ihop. Så ni kan glömma allt vad objektivitet heter. Svensk fotboll har länge tampats med allvarliga problem både på och utanför arenorna. Misshandel, skadegörelse, upplopp, hot och rasism har tyvärr blivit en vardaglig ingrediens i delar av den svenska supporterkulturen och således ett problem för hela fotbollsfamiljen. Det hat, de hot och den galla som ständigt spys ut från vissa läktare på vissa arenor får mig verkligen att undra vart mänskligheten, samhället och fotbollen är på väg. Inte heller min egna, tidigare skonade, klubb är längre befriad från detta sorgliga pack - minns bara hoten mot vår tränare och hans familj tidigare i våras. Mitt uppe i denna allt råare och mer svårhanterliga situation bestämmer sig en grupp rödblå supportrar för att att göra en solidaritetsmanifestation för Dawit Isaaks och hans familj genom att uppmärksamma hans icke-humanitära situation. Då visar Svenska Fotbollsförbundet prov på en aldrig förr överträffad brist på fingertoppskänsla genom att bötfälla klubben för att deras supportrar har haft fräckheten att hylla de mänskliga rättigheterna och har uttryckt sitt stöd för en svensk medborgare som har suttit fängslad sen i september 2001 i väntan på rättegång. Det första man förfasas över är ju disciplinnämndens fullständiga brist på bollkänsla. Många har tagit upp disciplinnämndens friande av hyllningen av nazisten och polismördaren Jackie Arklöv för att påvisa det absurda i bötfällningen av Öis. Det kanske var helt rätt att fria i det fallet, jag är för dåligt insatt för att avgöra det. Men om man lägger de båda fallen bredvid varandra förstår t o m en 7-åring att man inte kan fälla FreeDawit-banderollen om man friat den förstnämnda. Disciplinnämnden visar prov på total avsaknad av känsla för feeling som vi brukar säga hemma hos mig. Det är inte heller så att vi har ett typiskt tveksamhetsfall där t ex tingsrätten i Gävle dömer si, medan tingsrätten i Västerås dömer så. I detta fall är det ju samma disciplinnämnd, med samma ledamöter som har dömt i bägge fallen och således haft chansen att jämföra och reflektera. En chans man uppenbarligen inte har tagit. Det enda man har lyckats bevisa är att disciplinnämnden inte består av människor som agerar för fotbollens bästa, utan av byråkrater och paragrafryttare. Det är knappast den typen av humankapital svensk fotboll behöver om vi skall komma till rätta med problemen inom svensk supporterkultur, va? En annan reflektion man gör är att det inte är en tjänsteman som varit ute och cyklat. Man hade väl kunnat haft viss överseende om det hade varit en enskild individ som hade haft en dålig dag, varit en underbegåvad kanslist eller helt enkelt varit en själlös regelivrare som på eget bevåg hade fattat detta beslut. Men disciplinnämnden består av 9 medlemmar. Har man haft ett majoritetsbeslut är det alltså minst 5 personer som sett det logiska och rättvisa i denna dom. Är det ett konsensusbeslut är det än värre. När Barstol fick tag på Isso var han som vanligt kvittrande glad: När man har haft sin bror i fängelse i över 8 år har man inget att förlora. Det finns inga negativa konsekvenser för min brors situation på grund av disciplinnämndens klumpiga beslut. Tvärtom. I vårt fall är nämligen all publicitet god publicitet. Förhoppningsvis når vi en ny målgrupp i kampen för Dawits frigivande i och med att den sprider sig bland fotbollsfans och på sportsidorna. Det konstigaste är ju att förbundet inte har reagerat förrän nu. Den här frågan har legat Öis varmt om hjärtat under lång tid. Redan 2004 arrangerade ju klubben ett seminarium tillsammans med Publicistklubben om Dawits situation. Och det var också under den säsongens hemmamatch mot Örebro som klubben startade med att samla in namn och protestlistor för att stötta vår kamp för Dawit.  Jag njuter fantastiskt mycket av det kurage Öis visar i frågan, och hur alla klubbar och supportrar runt om i Sverige verkar ställa sig bakom oss. Kan detta bidra till att landets supporterklubbar står enade är det ju en viktig insats bara det. Isso avslutade med att berätta att Adaktusson och hans TV8 kommer sponsra alla matchfunktionärer under söndagens möte Öis - Helsingborg med tröjor med “Vi välkomnar Dawit till Gamla Ullevi” som budskap. Igår kväll meddelade förbundet att Öis slipper undan böter och att förbundsledningen kör över sin egen disciplinnämnd. Jag gissar, eller rättare sagt hoppas, att det pågår ett febrilt planerande på förbundet för en kommande reservationslös ursäkt i samband med helgens allsvenska matcher. Allt annat kommer att hånas och unisont buas ut av ett enat Fotbollssverige? Kanske bör förbundet överväga om de inte officiellt skall stötta kampen till och med. Varför inte med en kampanj liknande deras egen (tydligen helt opolitiska) "Rött kort mot rasism" från 2006? Det gäller att reparera lite av det skadade förtroende som disciplinnämnden har lyckats förorsaka sitt förbund - för detta prov på stelbenthet och oförstånd kan inte vara bra att visa upp av en organisation som hoppas på att få arrangera ett EM-slutspel inom några år... Fotnot: Barstol har inte sökt disciplinnämnden för någon kommentar. Det får väl ändå räcka med dumma uttalanden nu? Fotnot 2: Stöd kampen på http://www.freedawit.com

5 Kommentarer

På Järnvägskrogen i Gävle sitter tre bakfulla grabbar trettiofemårsåldern. Det är den enda baren i hela staden som är öppen vid lunchtid på en söndag. Där serveras en buffé för en billig peng men endast en av rätterna, pastagratängen, visar sig vara någorlunda ätbar. Ölen är inte billig. Utan någon som helst konkurrens kan de ta ut hutlösa priser för en blaskig Spendrups. Det är en stor matsal med endast några få gäster. Ett äldre par som tuggar och tuggar för att kunna svälja ner den torra kycklingen från buffén. En ensam man som sitter och stirrar rakt fram med tom blick bakom sin halvdruckna öl. I den lite mörkare delen med fåtöljer i konstgjort skinn längst inne i baren sitter de riktiga alkisarna. Så också de tre trötta stockholmarna. De gråhåriga männen med tydliga tecken på missbruk är redan berusade. Kanske räckte det med en öl för att lördagens fylla skulle återuppväckas. De för ett osammanhängande samtal. Det pratas i en salig blandning om västvärldens förmån att kunna dricka rent vatten varje dag och lördagens fiasko i VM-kvalet. Det visar sig att ingen av dem sett matchen men de har alla starka åsikter om det svenska lagets brister. Okvädesorden haglar och det värsta omdömet får Zlatan. När en i sällskapet ska beställa mer öl och servicen inte är tillfredställande höjer en annan rösten och upprepar vad han redan sagt ett antal gånger. - Den jävla kroknäsan, sämsta jävla spelaren i hela Sverige, helt jävla värdelös är han, kroknäsan. Den förbannade kroknäsan. Han kan åka till Barcelona och trixa och göra mål men när han är här spelar han som skit. Han kan hålla sig borta den jävla kroknäsan. Han höjer rösten ytterligare betonar kroknäsa varje gång han säger det. Allt för att förnedra de unga utländska tjejerna som jobbar i baren. Det fungerar tack och lov inte. De är förmodligen vana och ignorerar honom. Den enda han gör bort är sig själv. Till och med hans vänner tittar bort och låtsas att de inte hör honom trots att ordet kroknäsa ekar i lokalen. Besökarna från storstaden tittar med avsky mot gubbarna vid bordet bredvid. Hade de inte kämpat med bankande huvuden och oroliga magar kanske de hade orkat ta diskussionen och rutit till den rasistiska gubbfan att hålla käften. Istället bestämmer de sig för att inte lägga sig i och gå till baren mitt emot som nu öppnat och som enligt hörsägen skulle vara bättre. CC-Puben är en musikbar med livemusik på helgerna. Även på söndagarna. Några medelålders män i jeansjackor och med tunt hår i en liten tofs i nacken står i baren och diskuterar musik. - Släpptes den låten 67? Eller var det 68 i samband med världsturnen? - Den kanske spelades in 67 men skivsläppet var inte förrän 68 det kan jag sätta min Fender på. Männen verkar gilla att uppvisa sina kunskaper om 60-tals rock n’ roll och de ser ut att trivas med sig själva. Kanske har de nyligen skilt sig nu när ungarna flyttat ut. Nu låter de håret växa och klär sig som de vill. Kanske har de köpt en varsin Harley Davidson, startat ett band och lever ut sina tonårsdrömmar. De tre musketörerna från huvudstaden går till tågstationen för att invänta sitt tåg. Roligare än så här blir det inte en söndag i Gävle. Men desto festligare var det kvällen innan.

12 Kommentarer

Är det inte likt så säg En air av värdighet och omtanke har alltid kännetecknat de svensexor jag själv varit med och arrangerat. I vårt kompisgäng har ambitionen alltid varit att alla som är med ska ha roligt, men inte på en persons bekostnad. Jag vet att det går stick i stäv med normen, många (speciellt män mellan tjugo och trettio) tar bara för givet att svensexa är lika med förnedring. Men nu är inte vi mellan tjugo och trettio, vi är ganska mycket äldre än så. Om det är åldern eller god uppfostran som spelar den avgörande faktorn skiter jag i, vi är helt enkelt snälla killar och det står vi för.  Alltså var det med både lättnad och glädje i sinnet som jag kunde konstatera att min egen svensexa följde samma fina tradition. Visst försökte mina vänner lägga ut ett och annat villospår efter vägen, men jag förstod ju redan från början att något sovande under bar himmel långt ute i skogen skulle det aldrig bli tal om. Sovsäcken förblev oanvänd. De ljuger väldigt dåligt mina kompisar, också ett sympatiskt drag. Istället var temat för dagen bollspel, vilket kanske för somliga av er känns malplacerat i sammanhanget eftersom jag (antar jag) lätt kan passera som en blodfattig bokmal som läser politiska tidskrifter och Karl Marx på min fritid. Men låt det vara känt, en gång för alla, att jag är sportigare än man kan tro.  Detta känner mina vänner till, speciellt de som fått stryk av mig i tennis genom åren. På tennisplanen har jag nog tagit mina finaste skalper, även om det.. hmm.. var några år sedan nu. Riktigt så roligt fick jag inte ha det i lördags, det var istället golf, beachvolleyboll och fotboll som stod på schemat. Tre aktiviteter som jag nu kommer att beskriva och betygsätta (ja vad fan, det här är en egotripp, deal with it).  Golf är en sport (eller sällskapsspel om du frågar mig) vars symboliska värde en gång i tiden var enormt i mitt liv. Enligt mitt sätt att se på saken var det bara borgarbrackor som spelade golf, du skulle aldrig få se mig med en järnnia i handen. Men tiderna förändras, och så också vi. Alltså har jag inte längre något principiellt problem med att synas på en golfbana. Lördagens runda var mitt livs blott andra, så spelet blev ju därefter. Men vad jag upptäckte var att man, precis som i dart och bowling, vinner på att vara lite salongsberusad. Mitt fantastiska inspel på hål sju hade jag till exempel aldrig klarat av i nyktert tillstånd. Jag tror också att mitt tålamod med alla rosa pikétröjor i området växte i takt med ruset, feta män i golfbilar lyckades jag dock inte ha överseende med. Känslan det ger att damma iväg en hård liten boll 150 meter med en klubba är förvånansvärt befriande, synd bara att den infinner sig så sällan. Känslan det ger att hamna i ett vattenhinder eller långt ute i skogen är förvånansvärt irriterande, och den infinner sig istället alldeles för ofta. Jag ger golf betyget 3 av 5 barstolar.  Lite kuriosa, efter några hål kom vi ikapp ett gäng fantastiskt trevliga ungdomar som bjöd mig på öl, sprit och cigarr. Jag kan inte ge sporten golf cred för detta, däremot känner jag en nyfunnen och stark tro på framtiden.  Precis som golf har beachvolleyboll också varit en sport som i min bok förknippats med en viss typ av människor (läs oljiga strandraggare). Skillnaden i image mellan beachvolleyboll och den klassiska formen volleyboll som utövas inuti illaluktande gymnastiksalar kunde inte vara större: den senare formen har alltid förknippats med akademiskt utbildade och tämligen långa människor med dålig eller obefintlig koll på mode medan strandvarianten snarare har fått den där extreme-stämpeln som innebär att alla som utövar sporten automatiskt är coola, snygga och får ligga så in i helvete.  Beachvolleyboll ska alltid spelas barfota och med bar överkropp, åtminstone sa mina kompisar så. Alltså var det bara att strippa och brutalt avslöja min Tour de France-bränna (den som får det att se ut som du fortfarande har en vit t-shirt på dig när du klätt av dig). Efter en trevande inledning (jag har inte rört en volleyboll sedan högstadiet) började vi komma igång och lyckades efterhand åstadkomma några publikfriande bollar. För det ska du veta om den här sporten, det estetiska är väldigt viktigt. Både hur man själv ser ut (där var ju jag rökt då) och, mer viktigt, hur snyggt man spelar. Pluspoäng utdelas om man kastar sig raklång i sanden och räddar bollen från att dö i sista millisekunden (jag lyckades med ett par sådana) eller gör vältajmade blockar framme vid nät (fick in en sådan). Det hjälper ju förstås om man är hyfsat lång (184 cm i mitt fall) men det är absolut inget krav eftersom en snygg smash ändå är en total utopi på den amatörnivå där vi dödliga snart 40-åringar håller till.  Till min förvåning märkte jag efter ett tag att det här spelet passade mig som hand i handsken. Faktum är att det just då kändes som jag var född till att spela beachvolleyboll (möjligen kan alkoholen ha påverkat bedömningsgrunden, möjligen också det faktum att mitt lag vann). Hur som helst hade jag otroligt roligt. Det som också talar för sporten är att den utövas på stränder, vilket för en kille som Matt säkert kan betyda att han har svårt att koncentrera sig på spelet men jag tänker mer på belöningen som infinner sig när man svettig och sandig kastar sig i det svalkande vattnet efter matchen. Jag ger beachvolleyboll betyget 4 av 5 barstolar (på villkoret att man får dricka öl vid sidbyten, annars blir det en trea).  När den otränade 40-årskroppen var tillräckligt mör för att med all rätt söka upp närmsta barstol och dricka upp resten av ölen där var det så dags för det mest klassiska inslaget i våra svensexor: det ständigt älskade och hatade spelet fotboll. Sist jag spelade fotboll på en svensexa stukade jag foten så illa att jag haltade i tre månader, så du kanske kan förstå att jag kände en viss nervositet när vi närmade oss brottsplatsen (faktiskt samma plan nu som då). Men under det alldeles speciella grupptryck som råder när pojkar och män börjar dela upp sig i två lag är det bara att ta en till öl och satsa fullt. Det fick bära eller brista, för fotboll skulle det jävlar i mig spelas!  Jag behöver förstås inte förklara spelet för er, detta underbara spel som brutalt avslöjar alla brister i din bollkontroll såväl som din grundkondition. Vi höll väl en hyfsad nivå i ungefär tio minuter, resten av matchen var en kamp mot brännande bröst och likstela lår. Under denna batalj, som för betraktaren måste ha liknat en korpmatch i slow motion, kunde man höra oss ropa saker som "Vadå, det var ju axel mot axel!" och "Spel på bollen, sluta fjompa dig för helvete!". Vi tog med andra ord spelet på stort allvar. Och det är det här som är tjusningen och hela grejen med fotboll: varje gång man spelar blir det allvar. Varje gång man beträder en fotbollsplan, även om det bara är "på skoj" med polarna, så vet man att risken att det kommer att göra ont är överhängande. Faktum är att det SKA göra ont, annars är det inte fotboll. Det ska vara krig, kärlek, ångest, glädje och spring tills du dör, bollen ska in! I vilken annan sport kastar jag mig handlöst in framför mål, med livet som insats, för att få en tå på brorsans stenhårda inlägg från höger? Ingen, jag säger ingen! Aldrig vinner man så skönt som i fotboll, aldrig förlorar man så surt (och fråga inte hur det gick för mitt lag). Jag ger fotboll betyget 5 av 5 barstolar. Resten av kvällen ägnades åt välbehövlig bad/bastu/relax, restaurangbesök samt ett godhjärtat men lamt försök att dansa styrdans på skumt dansbandshak. På vägen ut råkade jag för övrigt höra kvällens jobbigaste replik (mannen, ganska full, vänder sig till sin kvinna, ganska nykter, och säger "Och dig är jag så jävla trött på, ditt jävla åderbråck!") Ja jag säger då det, idioter finns det överallt. Även inom den så folkligt förankrade dansbandskulturen. Så till slut, hur mådde jag egentligen dagen efter en svensexa? Jo tack, alldeles utmärkt. Visserligen skrek hela kroppen ut sin träningsvärk och vänstra knäet (fotboll) borde nog inte vara riktigt så där svullet. Men bakfyllan som fanns där, som bara måste ha funnits där, besegrades på något märkligt sätt av ett inre leende som omvänt till den mörka sidan kunde ha bränt ner både skogar och huvudstäder. Kort sagt, jag kände mig oövervinnerlig och överöst av kärlek och omtanke. Precis så som man ska känna sig efter en lyckad svensexa. Tack killar!

10 Kommentarer

    Nej, det räckte inte hela vägen fram den här gången. Men det var fascinerande att se elva vilt kämpande basker i Athletic Bilbao försöka rubba världslaget, och främlingslegionen, FC Barcelona i den spanska cupfinalen i onsdags kväll.  Som många av er säkert redan känner till så har Athletic en väldigt restriktiv spelarpolitik. Trots att klubben en gång i tiden grundades tillsammans av brittiska gästarbetare och baskiska studenter, så tillåter man sedan 1912 enbart baskiska spelare att dra på sig den rödvitrandiga tröjan. Och Athletics egen definition av basker är antingen att man är född i Baskien, eller att åtminstone den ene av ens föräldrar är det (vilket bisarrt nog skulle kunna göra min son till den förste svenske spelaren i Athletic Bilbao. Under förutsättning att han ärvt nån annans bollsinne än mitt, givetvis). Och Athletics definition av Baskien stannar inte vid den officiella spanska regionen Baskien, utan innefattar också Navarra, samt de tre baskiska provinserna i Frankrike.  Alla som är lite bekanta med Spansk nutidshistoria vet att Athletics spelarpolitik inte kan ses som ett romantiskt kuriosainslag, som om t ex Malmö FF skulle få för sig att i fortsättningen bara utmana om SM-guldet med ett lag bestående av elva skåningar. I detta fall är det verkligen relevant att tala om fotboll och politik. Som vanligt handlar allt om kontext, och här måste man se klubbens val att hålla fast vid denna spelarpolitik i ljuset av den sk. baskiska frihetskampen, de politiska striderna mellan det baskiska parlamentet och centralmakten i Madrid, och även i förlängningen ETA och terrorism. Och det är inte så många år sen som Arzallus, partisekreterare i det baskiska regeringspartiet PNV, på fullaste allvar påstod att basker är en egen ras, med en egen huvudform och allt.  Jag har inget emot att folk kämpar för decentralisering, mer lokalt inflytande och ökat självstyre. Tvärt om. Men när det börjar lukta brunskjorta om argumenten, då vänder det sig i magen på mig. Och det är tyvärr så jag uppfattar Athletics spelarpolitik. Jag tycker det är skrämmande när man sätter sig till doms över folks identitet och människors rätt att definiera sig själva. Att en invandrare, oavsett om han råkar ha sina rötter i Santander eller Yaoundé, inte skall få representera trots att det kanske är det enda han verkligen vill, går emot allt jag tror på. Man hade reagerat kraftigt om detta t ex hade gällt i det politiska livet, och en invandrad bask inte fick lov att ställa upp i allmänna val och således förnekas chansen att representera sin stadsdel, stad eller provins. Och då borde det i rimlighetens namn inte vara okej bara för att det råkar röra sig om fotboll. Idrotten skall ju förbrödra, inte cementera förlegade synsätt på “den andre”. Athletics synätt bidrar i allra högsta grad till att legitimera även andra uttryck för ett “vi” och ett “dom” i Baskien. En attityd som är fel, omodern, inskränkt, intolerant och reaktionär, och som absolut inte gynnar Baskien på något sätt.  Men ändå - när domaren väl blåser igång matchen kan jag inte annat än älska ett lag som med sina pojkar från bygden så tydligt sätter upp ett långfinger i ansiktet på alla andra storklubbars ihopvärvade legoknektar. När de 11 motståndarna spelar för pengarna, sina sponsorkontrakt och med förhoppningen att nästa gång skriva ett än mer lukrativt avtal, så sliter Athletic-spelarna med blodsmak i mun för att försvara nåt så förlegat som klubbemblemet, färgerna på tröjan och den baskiska stoltheten.  Så trots att min hjärna vet att klubben egentligen har fel, så tvingar mitt hjärta mig att älska det. 

6 Kommentarer