|
Onsdag 18 Mars 2009 Mittens Rike (och en allians som passar därtill)Av Maths Enocsson
Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).
I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.
Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?
De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?
Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.
Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).
Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?
Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?
Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?
Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: "I don't want to belong to any club that will accept me as a member"). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?
Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.
PS. Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar! |
|
Onsdag 11 Mars 2009 Bakom dimridåerna - en historia om FolkpartietAv Maths Enocsson
Följande berättelse är lika sann som den är falsk. Den är med andra ord baserad på en sann historia (om du vill veta den exakta innebörden av det begreppet får du fråga Liza Marklund).
Introduktion Jag har aldrig förstått mig på liberaler. There, I said it. Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten. De får helt enkelt inte ihop det. Det finns gott om exempel på högintressanta debatter just nu som borde passa liberaler som hand i handske: FRA, IPRED och protektionism i krisens kölvatten, för att nämna några. Och visst har liberaler synts och märkts i debatten, men istället för att skjuta bollen i det öppna målet har man käbblat med varandra. Det verkar som att liberalerna har gått och blivit tudelade: på ena sidan staketet står de ideologiska fundamentalisterna som hatar all statlig inblandning, på andra sidan står de partivänner som antagit en långt mer pragmatisk hållning till hur politiken bör utformas. Oturligt nog, för fundamentalisterna vill säga, är det Folkpartiets toppar som står på den pragmatiska sidan. Man undrar hur det kunde bli så.
Kapitel 1 I vilket vår potatistuggande vän tar sig an utmaningen att vända skutan Några år bakåt i Folkpartiets historia finner man ett hastigt annalkande vägskäl och ett påföljande, kanske lika hastigt, vägval. Där satt Leijonborg och tuggade på potatisen i sin mun och betraktade de bistra siffrorna från valet 1998. En overhead-apparat i ett konferensrum på Folkpartiets kansli lyste upp meningen ”4,7 % och vad fan gör vi nu?” på väggen. Mötets deltagare, samtliga handplockade av potatistuggaren, vred nervöst på sig i sina stolar. Till slut tog någon till orda, det var en ung och ambitiös Jan Björklund. ”Vi har blivit för flummiga” sa han, och duckade instinktivt för vad han trodde skulle bli en smocka från Leijonborg. Men se det kom ingen smocka, istället var det som att någon hade dragit proppen ur det av ideologi kontaminerade badkaret. Alla föll in i klagosången, och de kände sig (ironiskt nog) fria nu när de kunde tala fritt från sina hjärtan om hur fängslade de varit i det liberala elfenbenstornet. Leijonborg såg äntligen ett ljus i den långa mörka tunneln, ett ljus så förföriskt att han inte kunde motstå det även om det innebar att lämna stora delar av sin ideologiska övertygelse bakom sig.
Kapitel 2 I vilket en box identifieras och undviks Kort efter detta möte inleddes kampanjen för att förvandla Folkpartiet från partiet som bara snackar till partiet som sätter pengarna där käften sitter. Ett mycket spirituellt pow-wow lett av Leijonborg (”tänk utanför boxen” var det enda han hann säga innan kreativitetens flöde forsade genom rummet som en vårflod i Jämtland) ledde fram till en rad nya förslag. Det skulle bli språkkrav på invandrare, militärisk disciplin i skolan och en rad andra mer eller mindre radikala idéer som aldrig hade nått upp till ytan under det tidigare så kvävande ideologiska styret. ”Fan alltså” sa Nyamko en gång, ”Vi kan ju hitta på precis vad som helst!” Kompisarna skrattade, det här var verkligen något annat än det eviga tjatet om den liberala grundtanken. Resultatet lät heller inte vänta på sig. Valet 2002 blev en fantastisk framgång för det nya toppstyrda Folkpartiet. 13,3 % var visserligen inte bättre än Westerbergs toppnotering från 80-talet men jämfört med valet -98 var det ett lyft av astronomiska mått. Dagen efter valnatten kallade Leijonborg till möte igen. Den här gången lystes rummet upp av en nyinköpt projektor som projicerade meningen ”13,3 %, nu kör vi!” på väggen. Det skrattades och tjoades, folk spontankramade varandra i korridorerna och på den traditionella fredagskaraoken var det inte längre George Michaels Freedom som var favoriten, det var Sinatras My Way. Allt gick som smort, och kanske var det vid den här tidpunkten endast Birgitta Ohlsson som förstod att partiet hade börjat gräva en ny grop åt sig självt genom att begå den största dödssynd ett politiskt parti kan begå: man hade tappat förankringen med sina gräsrötter.
Kapitel 3 I vilket missnöje till slut spikar igen en kista Förblindade av valframgångarna fortsatte Leijonborg & co på det inslagna spåret. Enskilda och tunga namn i toppen fick styra partiets politik mer eller mindre efter eget huvud, det enda Leijonborg gjorde var att dunka dem i ryggen och säga ”Jag litar på dig”. Under tiden växte missnöjet utanför partikansliet. Det började som ett mummel, sen kom en grymtning innan vrålet till slut ekade ut över en skinande ny bloggvärld: Folkpartiet är inte längre ett liberalt parti! Med en reaktionsförmåga som en sengångare på Valium tog sig Leijonborg an det liberala folkets vrede, men det försprång som vår potatistuggare gav motståndarna lyckades han aldrig hämta in. Nätet fullkomligt svämmade över av missnöjda och synnerligen verbala före detta folkpartister som vädrade sitt begåvade missnöje i det här som hade kommit att kallas bloggar (Leijonborg kallade under denna period till ett möte med den interna IT-avdelningen på kansliet och frågade den samlade skaran nätverkstekniker ”Vad i h-e är en blogg?”). Det blev förstås inte bättre av att partiet ingick allians med de andra borgerliga partierna. Tre från varandra rätt väsensskilda partier, varav ett tog den ledande rollen och lämnade de övriga i kall och enslig skugga. De som en gång drog proppen ur det där badkaret hade visserligen tagit partiet hela vägen till makten, men till vilket pris? Spiken i Leijonborgs kista blev spionskandalen, en härva som klädde så kallade frihetstörstande liberaler särskilt illa. Smygläsandet av sossarna intranät hade naturligtvis inte lett till potatistuggarens avgång om hans ställning inom partiet varit stark, men som det nu blev så löste det sig nog ganska fint för somliga partivänner. ”Kungen är död, länge leve Kungen!”, skanderade Leijonborgs gamla kompisar när Björklund intog podiet med norra Europas största varggrin. De bloggande avhopparna var dock föga imponerade, Björklund var ju om möjligt ännu mindre liberal än Leijonborg.
Kapitel 4 I vilket vår nye hjälte slösurfar och hittar en Bard som inte tror på visor En kylslagen lördag i februari 2009 sitter Björklund på sitt kontor och får ingen ro i kroppen. Anledningen till hans rastlöshet är den uteblivna Björklund-effekten. Sin vana trogen googlar han på, i tur och ordning, sitt eget namn, liberalism och Folkpartiet (det fanns även några andra sökord som jag av hänsyn till Björklund har utelämnat då de inte tillför handlingen något). Ur högtalarna strömmar Needle and the damage done med Neil Young. Av en slump hamnar han på Nyheter24.se och läser en intervju med Alexander Bard – den självutnämnde Store Tänkaren med Liberal Grundtanke som bas. ”Jävla fjant” mumlar Björklund, men läser vidare eftersom intervjun ändå har fångat hans intresse. Bard pratar nämligen om att förändra partiet, och han pratar om att fakta och vetenskap ska avgöra partiets beslut i framtiden. Björklund, fortfarande öm i huden efter att i ett par års tid ha blivit uppläxad av varenda skolforskare i hela Sverige, är just denna lördag osedvanligt öppen för Bards nya slogan: Evidensliberalism. ”Ja” tänker han när Neils sista ackord klingar ut och ger plats åt tystnadens inbjudan till eftertanke, ”det kanske inte är så dumt det där med fakta och vetenskap ändå”. Ett nytt vägskäl har dykt upp och Björklund baxnar inför storheten i sin nya tankekonstruktion. ”Tänk att ta reda på fakta och faktiskt veta vad man pratar om, då skulle ju de där förbannade forskarna hålla med mig istället för att tjafsa emot hela tiden” tänker han, och tar till tonerna av Army of Lovers gamla monsterhit Crucified första steget på den nya vägen.
Kapitel 5 I vilket vår hjälte skrider till verket En dryg vecka senare sitter Björklund i soffan hos Gomorron Sverige och är nervös, mycket nervös. Han har nämligen bestämt sig för att slå an Den Nya Tonen i den här debatten med en skolforskare. ”Nu jävlar ska de få se på en ny Björklund” tänker han, och vänder sig sedan till forskaren i soffan bredvid och förkunnar att lärarutbildningen måste kompletteras med konflikthantering och kunskap om gruppdynamik. Eftersom ”forskning har visat” att det behövs. Detta är i sanning en ny Björklund vi får se. Skolministern som tidigare bara var intresserad av att slänga ut buset ur klassrummen för att uppnå en god arbetsmiljö avslöjar nu en insikt och ett djup i frågan som verkar komma som en blixt från klar himmel. ”Tänka sig”, ska Birgitta Ohlsson säga senare samma dag, ”att Björklund kunde tänka om och faktiskt förstå att beteenden har en orsak och inte bara en verkan. Det är fan stort det här!” Kort efter sändning utspelar sig följande sms-konversation:
Björklund: ”Klockrent! Kärringen satt fan bara och gapade!” Bard: ”Självklart” Björklund: ”Vad är nästa steg?” Bard: ”Liberati har möte på torsdag, du får nya instruktioner kort därefter” Björklund: ”Utmärkt! Vi hörs!” Bard: ”Whatever”
|
|
Onsdag 1 Oktober 2008 FRA ur ett måhända oanständigt perspektivAv Maths Enocsson
Jag brukar använda handikapptoaletten på kontoret. Den är större än de andra toaletterna och lämpar sig därför väl för de gymnastiska övningar som jag ibland tvingas ta till för att blidka mitt tarmsystem. Vad kan jag säga, Akilles hade sin häl och jag har min mage (låt oss stanna där i detaljbeskrivningen av själva symptomen). På väggen i detta rymliga skrymsle sitter ett anslag från Brandskyddsmyndigheten som heter ”Åtgärder vid brand”. Jag brukar läsa detta informativa dokument när jag sitter och trycker och fastnar varje gång vid följande svidande sanning: Alla bränder är små i början.
Bakom dessa sex små ord gömmer sig all världens små och stora katastrofer som kunde ha undvikits om någon hade, bildligt talat alltså, släckt branden medan den var liten. Låt mig ge några uppenbara exempel så du förstår vad jag menar.
- Om någon hade släckt branden Adolf Hitler i början hade x antal miljoner judar sluppit sätta livet till.
- Om någon hade släckt branden Pol Pot i början hade x antal miljoner kambodjaner sluppit sätta livet till.
- Om någon hade släckt branden Josef Stalin i början hade x antal miljoner ryssar sluppit sätta livet till.
Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Jag tror du förstår liknelsen nu. Fördelen som historiebeskrivaren har är förstås att kunna peka ut exakt var det började gå snett (hitta den pyrande lilla branden) och enkelt föreslå vad man hade kunnat göra för att undvika katastrofen (släcka branden). Den lyxen har aldrig samtidens makthavare, beteendevetare eller spioner. Nej i samtid gäller det att kunna förutse vad som kommer att hända och sedan övertyga rätt personer som förhoppningsvis vidtar rätt åtgärder. En inte helt enkel utmaning har det visat sig.
Att förutse naturkatastrofer blir vi människor visserligen bättre och bättre på, med pengar och rätt teknik kan man sätta en sond långt ute i Stilla Havet som i god tid larmar om en tsunami skulle råka passera. I vissa delar av världen finns tekniken men inte pengarna, faktiskt oftast just där tsunamis brukar dyka upp, och det kan man sortera in under kategorin livets ironi om man inte riktigt orkar ta till sig exakt hur dum en sån grej är (och dumt är det, tro mig).
Men det här med att förutse man made disasters, typ folkmord, etnisk rensning, terrorattentat etc, har visat sig vara svårare. Kan man sätta ut en sond i havet som larmar om farliga strömningar (höhö) skulle råka passera? Nej, så enkelt är det ju inte. Det krävs underrättelsetjänst (FRA typ), experter, FN, diplomater, departement och en herrans massa folk som går på en herrans massa möten. Kort sagt ett jävla gigantiskt maskineri, och ändå har vi en skrämmande låg hit rate på man made disasters.
Den enkla sanningen bakom detta misslyckande är förstås att vår moral inte tillåter oss att eliminera ett potentiellt hot enbart baserat på en misstanke. Våra domstolar säger ”bortom rimlig tvivel” och genom denna glipa kan en framtida tyrann förstås lätt glida igenom med en hel här av gapande idioter. Han har ju inte gjort något än. Ironiskt nog äger inte de ”skadliga element” som vi försöker förhindra denna moral, och detta är förstås deras styrka i krig och övrigt elände. Utan moral blir du oförutsägbar och kreativ, en synnerligen svår motståndare.
Med denna logik kan historiebeskrivaren också påstå att det är vår egen moral som hindrar oss från att undvika framtida man made disasters. Om vi tillät oss själva att agera på misstanke så kunde vi sätta stopp för eländet här och nu. Ingen ny Hitler, inget nytt Rwanda, ingen ny etnisk rensning på Balkan:. vi eliminerade de jävlarna innan de fick chansen. Och vilka hjälpte oss? Vilka gjorde det möjligt? Jo, FRA. Så okej, vi kanske fängslar några oskyldiga på kuppen, men jämfört med alla miljoner som fallit offer för onda män genom historien (nämn en kvinnlig tyrann och du får hundra spänn) är ju detta ett lågt pris att betala. Men inte kan vi väl.. eller? Kan man göra så? Ja det kan vi, det krävs bara några lagändringar och några driftiga män (lex Guantanamo), men vi måste leva med blodet på våra händer.
Men det är inte därför folket säger nej till FRA, eller hur? Det har mer att göra med vår yttrandefrihet, vår självklara rätt att slippa myndigheter som snokar i våra mail, eller hur? Men, säger pragmatikern, om vi kan stoppa framtida terrordåd, om vi kan hitta och eliminera hot innan de gör skada, är inte det värt några solkiga små fingeravtryck på vår stolta yttrandefrihet? You tell me, jag påstår iaf följande:
- FRA-debatten har spårat ur, nittio procent vet inte vad de protesterar emot. Det har blivit en grej, självklart är du mot FRA, annars är du ju mot oss (”folket”). Jag efterlyser fakta.
- Vår moral består av två parallella konstruktioner: en ideologiskt grundad tankekonstruktion (jag tror att jag skulle reagera så här i en sådan situation) och en praktiserande reell konstruktion (jag reagerade så här i situationen). Väldigt sällan är dessa två till hundra procent överensstämmande och väldigt sällan tar debattörer in den praktiserande konstruktionen i sina argument. Skulle du vara beredd att snoka på folket om du visste att du därigenom kunde förhindra ett terrorattentat som kommer att kräva tusentals offer? Det är sådana frågeställningar som våra makthavare ställs inför, och som ansvarig för rikets säkerhet är man möjligen en smula mer benägen än den typiske debattören (alltså han som inte har ansvar för rikets säkerhet) att lyssna till sin praktiserande moral.
Märk väl, jag säger inte att den nya FRA-lagen är rätt, jag ställer mig på intet sätt bakom regeringen Reinfeldt i frågan, men jag efterlyser ett djup i debatten. Ett djup som bottnar i insikten vår egen dualism: vi har alla gott och ont inom oss, vi har alla en moral som både rymmer en vision om vilka vi vill vara och ett facit som talar om vilka vi är.
Och ja, det är sånt här jag tänker på när jag skiter. |