Jag har ju tidigare lovat att jag skulle omvärdera Obamas presidentskap den dagen han lyckades driva igenom sjukvårdsreformen. Så här är vi nu, killen har lyckats och det är förstås inget annat än en utomordentligt historisk händelse för det stora och märkliga landet i väster. Obama har lyckats där många före honom misslyckats, och hyllningar är på sin plats. 

Visserligen har han inte förmått fånga in alla människor som idag står utanför systemet, på sedvanligt amerikanskt manér vill man liksom ändå inte ta hela det sociala ansvaret. Och visserligen finns det också experter som hävdar att reformen är urvattnad efter att ha gått igenom ett antal remissinstanser, men jag väljer att tro på den linjen som säger att detta är första steget, och att första steget måste vara en aning kortare än vi hade önskat för att detta överhuvudtaget skulle gå igenom representanthuset omröstning. Någon sa något om en oljetanker som måste vändas, och det gör man inte med en enkel handbromsvändning. 

För oss medborgare i övriga västvärlden, och kanske framför allt för oss svenskar, framstår det republikanska motståndet som obegripligt och snudd på löjligt. USA är det enda landet i västvärlden som inte har ett sjukvårdssystem som täcker in hela befolkningen. Dessutom är USA:s försäkringssystem väldigt dyrt, det kostar sexton procent av BNP, och för dessa astronomiska summor får man alltså ett sjukvårdssystem som lämnar drygt femtio miljoner medborgare ute i kylan. Detta tycker republikanerna inte bara är okej utan även värt att kämpa för med näbbar och klor. 

När man försöker hitta de republikanska motargumenten så stöter man enbart på ideologiska fastlåsningar med religiösa undertoner. Federala medel ska inte gå till ditten och datten, staten ska inte lägga sig i, den fria konkurrensen är helig och demoner har tydligen släppts fria. Att detta system är och alltid har varit otroligt lukrativt för försäkringsbolag och ren skit för medborgarna är inget som biter på republikaner. Precis som man tycker det är okej att göra business på krig och elände i andra delar av världen så kapitaliserar man utan att blinka även på den egna befolkningens välstånd och hälsa. Det är ju åtminstone konsekvent, det får man ge dem. Men att applicera ett moraliskt-pragmatiskt resonemang på sjukvårdsfrågan verkar för en republikan vara lika främmande som för en kristen att vända sig mot Mecka. 

Här i Sverige har vi som bekant haft en omvänd debatt, där den vid makten (nästan) ständigt närvarande socialdemokratin har hängt upp sig på sina ideologier för att försvara den skattefinansierade sjukvården och hålla de privata försäkringsbolagen borta. Precis som republikanerna fast tvärtom alltså, och snudd på lika dumt. Man försvarar sina idéer med att måla upp ett förväntat men ännu icke realiserat hot. Republikanerna tycks tro att landet kommer att tas över av kommunister om sjukvården reformeras, medan sossarna genom alla år har målat upp det andra spöket: kapitalismens hjärtlösa och profithungriga själ som går över döda mormödrar för att nå sitt mål. Letar man efter substans i dessa båda lägers argument så letar man förgäves. 

När det handlar om en så pass viktig fråga som sjukvård är jag av den fasta övertygelsen att pragmatik får gå före ideologi. Det som fungerar bäst måste vi satsa på, och det hela är faktiskt egentligen inte speciellt svårt. Se till att så många människor som möjligt får så god vård som möjligt, och det får förstås gärna vara kostnadseffektivt men sätt för allt i världen inte ekonomerna på att ta fram lösningen för då lär spetälskan sätta ny rot i Sverige inom kort. 

Och den som har tagit ledningen i den svenska sjukvårdsdebatten på senare år är faktiskt ingen annan än rikets andra dam, tillika sjukvårdslandstingråd i Stockholms läns landsting - Filippa Reinfeldt. När hon härom året gick ut och förkunnade att en god och ansvarstagande landstingspolitiker ser förbi ägandefrågan och fokuserar på att lösa problemen med alla till buds stående medel så klev hon för ett kort ögonblick in i den roll som jag vill att socialdemokratin ska axla. Den roll som inser att viktiga frågor kräver en tankeverksamhet som inte får sättas i ideologiska tvångströjor, den roll som tar ett par kliv upp och intar helikopterperspektivet. 

Man kan mot bakgrund av detta påstå att Filippa Reinfeldt är den svenska politiker som just nu befinner sig längst ifrån den dumme och inkrökte republikanen, även om det ännu så länge mest handlar om retoriska grepp och inte så mycket konkreta beslut (men vad utom det handlar en valkampanj om?). Och med endast ett halvår kvar till riksdagsvalet måste jag erkänna att jag hade sovit jäkligt mycket lugnare om det istället var Mona Sahlin som utgjorde den motpolen, men tyvärr letar jag fortfarande förgäves efter det nya och lite mer fritänkande budskapet från det hållet. Obama kan faktiskt indirekt vinna valet åt borgarna i höst, eftersom borgarna och framför allt makarna Reinfeldt är de som utan att ljuga allt för mycket kan dra fördel av Obamas retoriska snille. Och att ta rygg på det framgångståget kan aldrig vara fel. Så det här kan vara ditt sista wake up call Mona, ring mig nu för fan så vi får snacka igenom bitarna.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är som bekant valår i år och för er som inte har tålamodet att vänta till hösten erbjuder jag här en alldeles speciell gratistjänst som jag kort och gott valt att kalla Facit. Du vill veta hur det går i valet? Jamen lyssna då, för så här kommer det att bli. 

Vill man göra det enkelt för sig räcker det gott och väl att påstå följande: för att en borgerlig regering ska lyckas sitta kvar vid makten i en tid präglad av rekordhög arbetslöshet krävs inget mindre än ett mirakel. Kommer vi att få bevittna ett sådant mirakel? Nej det kommer vi inte, och nu ska jag förklara varför. 

Nummer ett: I varje val talar man om att jobben blir nyckelfrågan, och det har väl aldrig varit mer sant än nu. Kärnan i den borgerliga alliansens budskap är att de är bäst på att skapa nya jobb, vilket kanske är sant och kanske inte sant, det är ganska svårbedömt i ett läge där hela världen fortfarande lider av posttraumatiskt syndrom efter finanskraschen. Det vi dock vet är att vänsteralliansen är bättre på att ta hand om de som inte har jobb, åtminstone om man med “ta hand om” menar högre A-kassa och mer humana regler för jobbsökande. Att gå till val och säga att man är bra på att fixa fram nya jobb kräver upp till bevis, men såvida inget storartat och extremt oväntat inträffar från och med nu och fram till valdagen så kommer den borgerliga alliansen att veva luftpastejer i sin valkampanj. Analytiker spår att arbetslösheten pikar först 2011 och mot bakgrund av detta tror jag att den allians som bäst tar hand om de arbetslösa vinner den här ronden. Du kan tycka att det är defensivt, för det är det, men de arbetslösa är en grupp av betydande storlek och de har tröttnat på att bli jagade med blåslampa. 

Nummer två: De borgerliga småpartierna vacklar betänkligt. Okej, ni som går och hoppas på att KD ska hamna under fyraprocentsspärren kan sluta hoppas nu. De kommer att göra en magnifik slutspurt, dock helt utan Göran Hägglunds ansträngningar. Han kan lugnt luta sig tillbaka och invänta stödrösterna från moderater på högerflanken. Men Centerpartiet, vem ska ta hand om Centerpartiet? Här har Maud “jag har inte sett så bra ut i media senaste tiden med SAAB-affären och allt” Olofsson ett styvt jobb framför sig. C kan fälla den borgerliga alliansen, C lever farligt (3,1 procent enligt Demoskops senaste väljarbarometer). 

Nummer tre: Reinfeldt är trött. Det är en sak att vara utmanaren som slår på en pösmunk som för länge sedan passerat bäst-före-datum, en helt annan sak att försvara titeln. Jag respekterar Reinfeldt som politiker, han är en god och oftast balanserad retoriker, men på senare tid har han sett plufsig och irriterad ut. Inte helt olik en Persson som en gång vandrade över isarna och bekymrade sig för Carl Bildt. Ibland undrar jag om Reinfeldt ens vill sitta kvar vid makten, det kanske inte var så jäkla roligt när allt kommer omkring? Jag spår mannen en lysande framtid som diplomat, men jag tror också han är en kille som ger en grej fem år, sen blir det familjemöte. Och vi vet ju alla att Filippa väntar på sin tur att göra riktig karriär, vilket jag absolut tycker att hon ska. 

Nummer fyra: Klimatfiaskot i Köpenhamn har landat som en skänk från ovan i knäet på Miljöpartiet. Heureka, vi har fått fokus på miljöfrågor igen! Och även om Andreas Carlgren är den minister som jag hyser störst respekt för (hans engagemang känns verkligen äkta) så är det lik förbannat han som är detta fiaskots svenska ansikte. Du åkte dit, du kom tillbaka tomhänt. Om Miljöpartiet spelar sina kort rätt här och inte enbart ägnar sig åt att spela bror Duktig och skäller på borgarna så har de en gyllene chans att göra ett rekordval. Och det står skrivet i grottor bortom bergen mina vänner, att om Miljöpartiet gör ett rekordval så vinner den allians till vilken man har svurit sig trogen. 

Nummer fem: Mona Sahlin är en alliansmänniska. Den trogne läsaren känner till att jag har varit tämligen svidande i min kritik mot Mona Sahlin sedan hon tillträdde som partiledare. Enligt min mening är hon för vag för att leda partiet och hennes framtoning har varit ganska gnällig och icke-konstruktiv. Hennes största merit har varit att hon är Göran Perssons raka motsats och det höll ett tag i början, men så fort folket började kräva en konkret politik, ett tydligt vägval, så fastnade Mona i interna fokusgrupper. 

Men nu har hon fått en allians, och då hamnar saker och ting i lite annan dager. Som den moderna ledare hon är har hon inga problem med delat ledarskap och detta kommer att skänka henne en helt ny lyster under valkampanjen. Just det som har varit hennes akilleshäl som partiledare, dvs den demokratiska synen på ledarskap som gjort henne vag i konturerna (den omvända Persson-modellen om ni så vill) kommer att vara hennes styrka i allians. Hon kommer inte att sätta sig på de andra, hon kommer att vara lyhörd och sansad samtidigt som hon får hjälp med att ta strålkastarljuset vilket lyfter bort en del av den press som gjort henne en smula vresig och aggressiv. Och kanske var det uttänkt redan från början när Mona valdes som partiledare, det här att hon skulle passa perfekt i en kommande och tillika oundviklig vänsterallians. 

Summa summarum landar vi i en knapp men klar seger för vänsteralliansen. Det enda som kan vinna valet åt borgarna är om a) Folkpartiet börjar ägna sig åt en liberal politik värd namnet och vinner tillbaka alla fria radikaler som nu härjar fritt i piratlandet, eller b) SD tar sig in i riksdagen och borgarna gör en hemsk, mycket hemsk, uppgörelse. Båda alternativen är ungefär lika troliga som att jag vinner superjackpotten på 170 miljoner i helgen, so this one’s in the vault people. Kom ihåg var ni hörde det först.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu