Klockan är strax efter midnatt. Jag sitter ute i en förort söder om Stockholm och vakar vid en monitor på en vårdinrättning. En förort som under den senaste tiden uppmärksammats i diverse riksmedia på grund av de påstått ökade oroligheterna - vilka tidigare i somras kulminerade i två attentat mot näringsidkare i centrum. Enligt det lokala skvallret rör det sig om en konflikt mellan släktingar som spårat ur. Polisen påstår att gäng härjar och säger sig nu vilja bli mer synliga på gatorna. Gott så. När jag härom kvällen gick från tunnelbanan funderade jag över om ungarna, som hängde utanför godisaffären i sällskap av en golden retriever, utgör kärnan i något av gänget. Eller kanske fyllbultarna som ockuperar uteserveringen vid den kvarvarande pizzerian – den som inte eldhärjades vid ett av attentaten – och filosoferar över vad som hände med deras gamla hak. Jag jobbar natt här ute i hodden och det råder ett sövande lugn om kvällarna. Ibland hör jag hur ungarna sparkar boll nere på planen tills klockan slagit sent. Det händer att de svär och för liv och blir osams, som ungar gör när de leker. Och en gång hade vi faktiskt ett inbrottsförsök – en tidig morgon när jag satt i soffan försökte en överförfriskad tonåring rycka upp altandörren. När jag överraskade honom och frågade vad han ville sprang han därifrån. Men vi snackar undantag - vanligtvis är det filbunke. Trots det säger en av mina kolleger, som bor här ute, att hon ibland känner sig orolig när hon går hem sent om kvällen. Det gjorde hon aldrig tidigare. Jag blickar upp mot trevåningshusen i tegel som omger vår enplansbyggnad. Det hade kunnat vara vilken förort som helst längst tunnelbanans gröna linje – Kärrtorp, Blackeberg eller Rågsved. Hagsätra ligger sked med den sistnämnda. Bara tio minuters gångväg. Det är därifrån stöket har flyttat, säger polisen. Nog finns det tillräckligt med social dissonans här ute för att kåta upp en hel Gringoredaktion, men det är inte genom ett allmänt rövarliv det märks. Det är i historierna och levnadsödena. I de små och stora händelser som hänger samman i en märklig väv där trådarna korsar varandra till synes slumpvis men ändå bildar mönster. Lillgrabben som hängde på vår gård förra sommaren och tiggde frukt när han blev hungrig. Pappa låste honom ute under dagarna medan han arbetade. Grabben var kanske sju år. Eller den lokala langare som började med att kränga smuggelcigaretter till mattanterna i grundskolan och härom morgonen avslutade sin karriär med sönderskjutna knäskålar ute på torget. Det blev en TT-notis. Jag går ut på verandan och insuper den svala sommarnatten. Det ligger en tunn dimma över gården. En ensam syrsa spelar i gräset. Annars tystnad. Inte ett enda fönster lyser från husen runtomkring. Rökte jag hade det varit ett utmärkt tillfälle för en cigarett. Och utsikten att bli överfallen av en blodtörstig vampyr känns större än att bli vittne till ”det ökade gängvåldet”.

7 Kommentarer