Jag ser på henne med beundran. Hon är en fantastisk tjej men jag vill inte vara kär i henne. Det är jag. Känslorna finns där. De går inte att styra eller stänga av – inte längre. Jag trodde inte jag var kär i henne när vi hade en flirt. Inte ens när vi låg med varandra förstod jag att jag älskade henne. Nu vet jag. Det bara slog mig en dag.

Det var när regnet öste ner över Greenwich Village och jag sökte skydd på en bar som precis hade öppnat för dagen. Jag hade varit ensam en vecka i New York och funderat mycket över livet och kärleken – men jag hade inte tänkt på henne. Kanske var det något på den tomma baren som påminde mig om henne. Något som mitt omedvetna uppfattade. Kanske någon doft men vad jag kan minnas luktade det mest rengöringsmedel.
I samma ögonblick som bartendern gav mig min flasköl dök hon upp i mitt huvud. Insikten var omedelbar. Jag var förälskad i henne. Jag var kär i henne.

Det är nu två år sedan vi hade vår lilla fling. Jag såg det då bara som en spännande lek och kravlöst sex. Inte förrän nu har jag förstått vad hon verkligen betyder för mig. Känslorna fanns givetvis där redan då men jag förträngde dem. Jag visste att jag aldrig kunde få henne – inte på riktigt. Det var en försvarsmekanism som automatiskt gick igång och förnekade vad jag egentligen kände. Men något så starkt som kärlek går inte att begrava för evigt.

Jag träffar henne nästan varje dag. Nästan varje dag får jag svälja känslorna som bubblar så nära ytan och vill komma ut. Jag ser på henne nästan varje dag och jag tänker att jag inte vill vara kär i henne.