Det var när hon närmast maniskt började lyssna på Grounds for Divorce, av Elbow, som jag förstod att vi var på samma våglängd och att det nu handlade om veckor eller bara dagar. - Jag älskar den här låten, sa hon. Men du älskar inte mig, tänkte jag. Inte på det sättet. Inte längre. Det var månader sedan omtanke ersatte kärlek i de blickar och beröringar vi gav varandra. Jag började spela upp låtar som Punks in the Beerlight, av Silver Jews, med förhoppningen att hon skulle uppfatta precis de där raderna som sade så mycket om oss. När vi var ute på restaurang och hon plötsligt började gråta hade jag inga ord utan önskade bara att jag kunde spela upp några av de där låtarna för henne och att det skulle ge henne styrka. Att det skulle skapa någon form av band som gjorde ord onödiga. När jag tänker på allt det där nu får det mig bara att känna mig som en rätt sorglig typ – på ett allt annat än smickrande sätt. Att se den man älskar allra mest ledsen och bara kunna tänka på vilken låt som möjligtvis skulle kunna få henne att må bättre eller i alla fall hjälpa till att sätta saker i perspektiv känns på något sätt så otroligt handikappat. ”Här, ta min ipod och lyssna 1.20 in i den här låten”, liksom. ”Den kommer förklara allt.” Oerhört begränsat och fånigt. Som att få alla de där klyschorna om mäns känslomässiga brister uppkörda i ansiktet med orden, ”där, du är en sån”. Samtidigt. Det är ju musiken, mer än någonting annat, som sätter ramarna kring en period, ger den sin speciella ton och färg. Jag somnar fortfarande till Bill Callahan varje kväll. Det är genom hans röst jag saknar henne och sörjer vad vi hade. Och jag ser fortfarande hennes ansikte framför mig och att hon liksom hör samma ord och förstår.

7 Kommentarer