Kanske beror det på stigande ålder att fjällvandringen tilltalar mig så. Det är så in i h-e meditativt, och nu snackar jag inget jävla new age-flum här, tankarna far rätt igenom huvudet som tåg som passerar perrongen. Att komma över trädgränsen är som att öppna luckan och kliva ut i en helt ny värld. Dessutom får jag röra på mig, och det var fan på tiden. Om du inte har provat fjällvandring så gör det, värsta city slickern kan omvändas till naturromantiker för mindre. 

På kvällen sitter jag i sportstugan och smuttar billig whisky med några droppar vatten som jag hämtat från en fjällbäck (helt Steffo). Barnen sover äntligen, S ligger och läser. Jag tvingar mig själv att se hela Jägarna, det finns bara SVT på teven. Bestämmer mig för att filmen är bra, riktigt bra. Låt vara med rätt skakigt skådespeleri på vissa håll och kanter (det blir gärna så i svensk film med stor ensemble) men Jähkel och Lassgård är lysande. Handlingen är dessutom klassiskt västernstoff: ny sheriff i stan, här gör vi på vårt sätt, den rättrådige vinner till slut men förlorar nästan allt på kuppen. Jag hörde också ett rykte som säger att Sundvall fått erbjudande att göra Jägarna i Hollywood, det förvånar mig inte. En bra historia är en bra historia. Att jag sitter där omgiven av fjäll och renar kanske påverkar mitt omdöme men skit samma, jag bjuder på det. 

Jag hoppas att ni har det bra där ute, var än ni är. Här vilar iaf inga ledsamheter.