Något av det absolut värsta som finns är alla modeoffer (för att använda ett slitet men användbart uttryck från det glada 80-talet) som tyvärr fått någon slags renässans den senaste tiden. Som ett exponentiellt ökande virus tar de över bloggosfären med sina ytliga betraktelser om livet i allmänhet och modevärlden i synnerhet.

I min upprört enögda bitterhet håller jag Ebba von Sydow personligt ansvarig för allt. Det fanns knappt en jävel som bloggade om mode innan hon satte lavinen i rullning, och nu står vi plötsligt här med tusentals och åter tusentals fjortisar som när pulserande drömmar om Den Stora Upptäckten och en framtid som firad modeskribent som glider in och ut på glittriga premiärer med ett champangeglas i näven.

Jojo. Men värst är ändå de modeoffer som går från ord till handling. För en tid sedan ägnade jag och David vår uppmärksamhet åt öl på en bar. Bäst vi satt där gick två modeoffer ut för att röka. Det såg ut som om de pluggade på Beckmans båda två. Den ena tjejen hade ett par enorma glasögon på sig, och man tycker ju att man borde ha vant sig vid stora och fula moggeglasögon på människor som lider av en identitetskris vid det här laget, men de här var så bisarra att det inte gick att titta bort. Nu var de förstås oerhört hippa för att de inte satt på gråsosse som åkt tidsmaskin från sjuttiotalet utan på en fashion chic modebloggare med koll på läget. I själva verket såg hon ut som en späd liten uggla som någon borde trampa ihjäl på fläcken. Men värst var hennes kompis som i ett anfall av total och ohämmad kreativitet sytt ihop en träningsoveralljacka med en sidenklänning.

Ja: träningsjacka med sidenklänning.

Man skulle nästan vilja spola tillbaka bandet till den där skabbiga ettan i Hornstull, där Beckmansstudenten sitter i sin lilla syvrå och med darrande händer klipper itu den dyra sidenklänningen från avslutningsbalen i gymnasiet:

- Vilken crazy crossover! Jag är ett geni, det blir liksom arbetarklass och överklass i ett! Gucci, släng dig i väggen - Milano, here I come!