I måndags lyckades jag pricka in två utvecklingssamtal med skolan, och klämde in ett besök till hälsocentralen med en av småttingarna däremellan. Nej, det var inte svininfluensa den här gången, men man kan ju få hjärtinfarkt för mindre. Att ha utvecklingssamtal med söner som går i nian är däremot intressant, på fler än ett plan. Där, i ett samtalsrum på en högstadieskola, möts många tankar, idéer och förlorade drömmar.  Mamman ifråga ser pragmatiskt på frågan "Vad vill du bli när du blir stor" och siktar på yrkesinriktning för telningarna. Pappan ifråga, alltså jag, speglar sig i avkomman och ser helst att de gör det som han själv inte vågade, det vill säga satsa på något roligt. Sedan sitter där också en lärare med sina förlorade drömmar som väldigt lätt kan projiceras på en femtonåring, och det hela blir ganska snart en svårsmält soppa tillagad av för många kockar. Den enda som inte har någon som helst åsikt i frågan är femtonåringen själv, ingen av bröderna har en susning om vad de vill göra när de blir stora. Helvete.. JAG har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor, och jag är ändå 40 bast.  Så hur tacklar man det här? Anmälan ska ju ändå in i början av februari, och valfriheten är som bekant större än någonsin. Trots den blygsamma storleken erbjuder en stad som Gävle ändå över sextio olika gymnasieinriktningar.. sextio! Lägg till detta erbjudanden från närliggande städer och du har en veritabel djungel av så kallade möjligheter. Man får en broschyr, nej fel, man får en BOK som heter "Programväljaren" och ur denna ska tre tänkbara alternativ sållas fram. Jag går på öppet hus, jag läser allt jag kommer över, jag frågar bekanta med äldre barn och försöker skaffa mig en hygglig bild av läget. Som far till barnen utser jag sedan mig själv till kapten på skutan som ska segla dem in i framtiden, så jag tar tag i bitarna och inleder förhandlingarna. Så här kan det låta:  - Vill du plugga vidare efter gymnasiet? - Fan heller. - Vill du bli IT-tekniker? - Låter skittrist. - Vill du jobba med barn? - Äru dum i huvet eller?! - Nähä.. men vad tycker du är roligt då? - Mmm... tja.. musik. Musik är roligt. - Okej, men kör på det då. Det finns ju en jazzlinje på Vasaskolan. - Jazz? - Jamen skit i jazz, du får lära dig grunderna, det är en bra musikutbildning. - Jamen vad blir man då? - Skit i det! Du får chansen att göra något du tycker är roligt på skoltid, om det sen leder till att du blir yrkesmusiker eller popstjärna eller jobbar i kassan på ICA är en senare fråga. Du vill väl göra roliga saker? - Jo men.. jag trodde du ville att jag skulle bli nåt? - Bli och bli.. tids nog blir du nåt, oroa dig inte för det. Jag vill att du ska hitta passionen i ditt liv, bejaka livsglädjen, växa, skapa.. - Va? - Okej, jag seglade iväg, förlåt. Men vill du verkligen jobba som elektriker? - Inte fan vet jag. Man får ju jobb, egna pengar. Det vill man ju. - Men för fan bryt dig ur den här småstadsmentaliteten nu! Tänk större! Du har hela livet framför dig och du tänker bara på att tjäna egna pengar när du är nitton. Det där löser sig, fan du måste tänka långsiktigt! - Jag orkar inte med dig när du blir så här, va fan snackar du om? - Nej okej, jag förstår det. Men du kan väl åtminstone fundera på jazzlinjen, okej? Du är ju skitbra på gitarr. - Jag suger på gitarr. - Nej det gör du inte. Tro mig, jag har spelat med många och du har stor potential, det vet jag. - "Du har stor potential" (läses med tungan framför den nedre tandraden). - Jaja, du tycker att jag är dryg nu. Jag vet. Vi skiter i det här nu, maten är klar om en kvart så du kan lika gärna börja duka nu. - Mmm.. Fan vad jag känner igen mig i mina söner. Fan vad jag önskar att de tar chansen jag aldrig tog. Fan vad jag projicerar mina egna förlorade drömmar på dem. Fan vad jag älskar dem.

16 Kommentarer