För den av Barstols skribenter som påstås vara politisk kommentator är det förstås omöjligt att undvika det som händer i Gaza just nu. Liksom du följer jag nyhetsrapporteringen och ramlar av stolen inför kraften i Israels kallblodiga hämndaktioner. För det är så jag ser på offensiven, eller ”kampanjen” vilket är ett sällsynt osmakligt ordval som jag hörde häromdagen. Israel bekämpar våld med våld och där är inget nytt, det har man alltid gjort. Men med den nya kvoten 250 slaktade palestinier (däribland kvinnor och barn) mot en israel på kyrkogården har världen hickat till lite extra. Vänta nu, tänker Gösta i Säffle och fransosen i FN:s Säkerhetsråd, vad är det egentligen som händer här?

Liksom du vet jag också att det finns en komplicerad historia bakom, så pass komplicerad att endast ett fåtal experter tycks ha rätt att uttrycka sig om skuldfrågan. Och jag vet, kära läsare, att USA (med den nye frälsaren Obama) har ett ofantligt stort finger med i spelet. Lik förbannat kan jag inte bevittna denna tragedi med annat än hat och sorg i mitt hjärta. Hur kan detta få ske medan världen tittar på?

Hamas skjuter raketer mot Israel, och det är fel. Där kan vi börja, de där jäkla Hamas alltså. Ingen ska tro att de gökarna har rent mjöl i påsen, för det har de inte. Det är liksom inte heller den skuldfrågan det handlar om, utan den där gamla och väldigt infekterade frågan som har att göra med vem som har rätt till det Heliga landet och vem som borde dra dit pepparn växer. Där känner man sig som ordinär nordbo lite tappad bakom flötet. Kan de inte bara kompromissa sig fram till en lösning, som alla vi andra tvingas göra dagligen? Nehej, det var tydligen inte så enkelt. När en fejd har pågått i flera årtionden (eller årtusenden) så är det sällan enkelt. Jag känner till exempel till en grannfejd i Sätra (ett område i Gävle där jag råkar vara uppväxt) som har pågått i över 25 år, och de rackarna har nästan dödat varandra ett antal gånger. Om någon av dem hade haft tillgång till Hamas raketer så hade det nog fan smällt. Fejden började visst med en planterad häck, innan dess var de såta vänner. Ingen av de inblandade är arab eller jude.

Samtidigt som grannfejden i Sätra sakta slocknar har den israeliska offensiven tagit sig hela vägen in till gatorna i Gaza City. I vad som kallas Fas två ska fårskocken av palestinier slutligen och totalt kontrolleras, skäras av från omvärlden och, om så behövs, elimineras ner till sista unge. Den norske läkaren Mads Gilbert som arbetar på sjukhuset i Shifa sms-ar ett sista nödrop till omvärlden: ”Vi vadar i ett hav av blod och död. Gör något.” En norsk läkare, inte en palestinsk terrorist eller någon annan som kan misstänkas ha dunkla motiv, ropar på hjälp inifrån den stad som israeliska soldater nu bombar sönder. Vi vet aldrig riktigt vem vi ska tro på, är palestinierna sluga terrorister som far med osanningar hela högen eller är Israel den kallaste av iskalla bödlar? Så nu då, kan vi börja tro på att detta verkligen händer när en norsk läkare ropar på hjälp? Ja, det kan vi nog. Vi tror på varandra vi nordbor, vi är hyvens rackare hela högen. Speciellt jämfört med de där araberna, eller hur?

Detta sker allt medan USA sätter sig på tvären i FN:s säkerhetsråd och hindrar alla eventuella konstruktiva lösningar som denna institution skulle kunna tänkas frammana. Det är väl osäkert huruvida dessa gubbar kan göra någon skillnad, men en rejäl näve i bordet är alltid något. USA bär del av skulden till det som sker i Gaza just nu, riktigt hur stor del är svårt att överblicka men vi vet att utan deras stöd (i amerikansk media framställs Israels offensiv snarast som nödvärn) skulle Israel ha fördömts av FN och världssamfundet för länge sedan. Inget land förutom Israel skulle komma undan med dylika massakrer utan att bli fördömda av säkerhetsrådet. Inget jävla land i hela världen, utom USA själva.

Israel är heligt, av flera anledningar. Dels har vi historien, och tvister om heliga länder är förstås inte att leka med. Dels har vi också, och detta är så otroligt smaklöst men sant, det faktum att en amerikansk president aldrig någonsin har vågat stöta sig med den mäktiga judiska väljarmassan i USA. Ingen gör det, er nye kelgris Obama kommer inte att göra det heller. Under tiden skjuter Israel på sjuktransporter. Sällan har storpolitikens mörka baksida varit mer belyst än just nu.

Visst, det är en komplicerad historia, men herregud, de skjuter ihjäl barn! Israel säger att det är Hamas fel, som använder civila som mänskliga sköldar. Ett uttalande som tvingar mig att ställa en enkel fråga i fetstil:

Sedan när blev det på något sätt, moraliskt, juridiskt eller humanitärt, okej att skjuta genom kvinnor och barn för att eliminera terrorister?

Men vänta nu, är det inte precis vad USA gör i Irak? Är det inte precis vad USA gjorde i Vietnam? Så, om ”världens ledande demokrati” gör det så antar vi väl att det faktiskt är okej, eller? Alliera dig med USA så har du för evigt parkerat ditt maktgalna arsle i en moralisk frizon. Grattis Israel, gå direkt vidare till ”Gå” och skjut allt som rör sig.

Året är 2009 och världen är lite sjukare än vanligt. Israel bränner sina broar till omvärlden, demonstrationerna världen runt vittnar om detta. Ingen kan förstå detta övervåld, och vi kommer snart att tvingas väcka frågan som är lika otäck som den är befogad: har inte judarna lärt sig någonting av sin egen nittonhundratalshistoria?