Söndag eftermiddag på en uteservering nära vattnet. - Vi har köpt barnvagn nu i alla fall, sa han när han kom tillbaka från baren med en öl i vardera hand. - Vad kostar en barnvagn, frågade jag. Du fick säkert lägga ut en hel månadslön? - Nja, inte riktigt, svarade han. Men du ska vet att det inte är billigt att skaffa barn. - Nej, det fårstår jag, sa jag. Men skyll dig själv! Det här kanske är sista gången vi sitter och dricker öl. Sen kommer du varken ha råd eller tid att hänga med ut. Det skulle du ha tänkt på innan du bestämde dig för att inte dra ut den i tid. - Jag hade nog tänkt att ha tid att dricka öl. Båda behöver ju inte vara med barnet hela tiden. Och det är väl inte helt omöjligt att ta med barnet på krogen? Nu finns ju rökförbudet också – går man ut tidigt är det nog inga problem. Jag kan tänka mig att jag, när jag är pappaledig, tar en promenad med vagnen och sen glider in någonstans och fuktar strupen. Jag tittade klentroget på honom och skakade på huvudet. - Det låter som du har en plan, men du, jag tror inte det kommer bli så. Känner du någon med barn som gör så? Alla jag känner är värsta toffelpapporna. - Jag är väl inte som alla andra? - Du kommer att bli! Jag höjde förmanande ett finger i luften. Det är oundvikligt. Över en natt kommer du att ha förvandlats till den där myspappan som går igång på att lukta sin egen unge i skitan. - Ja ingen vet väl hur det blir innan barnet kommer, sa han - Nej, du förstår väl att det inte är samma sak som att skaffa ett husdjur. Det är ingen hamster du avlat fram. Du kan inte bara fylla matskålen och vara borta en vecka. - Lägg av, sa han och torkade bort ölskummet från mustaschen med baksidan av handen. - Sen tycker jag ni ska skaffa en amma, sa jag. - Va? - Jo för att inte paja brösten. Så gjorde adelsdamerna på 1800-talet. De lät pigorna amma ungarna för att behålla formen på sina egna bröst. - Det här är inte 1800-talet. Han började bli irriterad. - Annars kan du ju alltid lägga en 30, 40 tusen på ett par silikonbröst. Men just det – det kommer du ju inte ha råd med efter att ha köpt 10 barnvagnar. - Jag hatar silikonbröst. Lägg av nu! - Och du har hört det där med att stoppa en skogaholmslimpa i Sala silvergruva va? - Vadå? - Jo, efter förlossningen är det så slappt att du inte kommer känna något när ni har sex, förklarade jag. Som att stoppa en Skogaholmslimpa i Sala silvergruva. - Äh, skitsnack. Man ska väl inte ha sex på en gång. Du har väl legat med tjejer som fött barn? Var det någon skillnad? Frågade han. - Nej, det kan jag väl inte säga, medgav jag. - Där ser du. Det är väl bara för att du har så jävla liten du inte känner något. För dig är det som att stoppa in den i en gruva oavsett barnafödande eller inte. Inte konstigt att du får komma till så sällan. Jag tystnade. - Jag tror att man i början varken kommer vara sugen på sex eller gå på krogen men när barnet är lite större ska jag i alla fall gå ut och ta en öl och då kan den ligga i vagnen, sa han. - Visserligen har ju alla lattemammor med sig sina ungar på alla caféer och spärrar ingången med sina stora monsterbarnvagnar. Frågan är ju om du vill ha med din skrikande avkomma på krogen. Helt plötsligt kommer det börja lukta skit och den söta servitrisen börjar kolla snett på dig. Och vart hade du tänkt få plats med en barnvagn på Berlin? - Vi har köpt en bärsele också, sa han. - Vafan, det är väl bara att ta en sjal och rulla in ungen i och hänga på ryggen. Hur fan tror du de gör i Afrika? Inte fan har de några Babybjörn där inte, sa jag. - Man kunde köpa såna också. Färdiga tygstycken för ändamålet. Men de kostade lika mycket som en bärsele och tog en halvtimma att knyta. Så det fick bli en bärsele. - Vilket håll ska ni ha ungen åt då? Framåt eller mot dig? - Man kan ha åt bägge. Det som passar. - Jag tycker du ska ha den framåt. Det kommer se jävligt roligt ut. Det kommer se ut som du har en liten alien fastväxt på magen som sitter där med ben och armar dinglande och styr dig, sin värdkropp, som den parasiterar på. Jag viftade med armarna ut med sidorna av min bröstkorg likt en pantomimartist. - Fan vilken fantasi du har – du kanske borde sluta titta så mycket på Buffy och annan sci-fi skit. När barnet är litet har man den nog mot bröstet. Jag tittade mot trottoaren. - Du, vet du hur många barnvagnar jag sett nu sen vi började prata om det? Säkert 30 stycken. Helt sjukt. Varenda jävel som gått förbi släpar ju på en barnvagn. Det är något fel på den här stadsdelen. Här bor det bara barnfamiljer. Och varenda jävel måste ut och visa upp sina tjugotusen kronors barnvagnar med alla sina finesser. - Ja, här är du nog en minoritet. Det är inte många singlar i sjöstaden. Men många milfs, sa han och gnuggade händerna. - Vad är det för vagn ni köpt då? Säg att det är en sån där spejsad sak. Jag pekade mot ett par som puttade något framför sig som mer såg ut som en kontorsstol än en barnvagn. - Nej, såna är jävligt fula. Vår är rätt normal. - Men den har terrängdäck va? Och handbroms? Du måste ha handbroms det fattar du väl? Annars kommer du aldrig kunna bromsa när du ska stanna vid ett övergångsställe. - Jo, den har såna där stora uppblåsbara däck. Expediten försökte lura på oss en sån med små däck fram. Enligt henne var såna de enda man kunde ha om man skulle använda barnvagnen i staden. - Vilket försäljningstrick. - Precis. Ok, det går inte att svänga på en femöring med vår vagn. Man måste lyfta framhjulen lite i såfall. Men så har väl folk alltid gjort. Långt innan det fanns små hjul med 360 graders svängradie. Egentligen skulle jag vilja ha en sjuttiotalsvagn. Brun manchester och vita gummihjul. Det funkade ju för våra föräldrar. - Ja, inte fan blev vi mobbade och missanpassade för att vi rullades runt på hårda hjul i något bajsbrunt, sa jag. - Nej det har helt andra förklaringar, sa han. Vi skrattade. - Men köp en sådan då. Det måste ju gå att få tag på. Sök på blocket, sa jag. - Jo, det finns men de är faktiskt rätt dyra. Det är väl några söderbohemer som trissar upp priserna för att de vill ha vintage och vara speciella. - Som dig då, sa jag. - Nu har vi ju köpt en ny modern. Men den ser rätt normal ut. Sen är vi ju faktiskt två om beslutet också, sa han. - Ha, säg som det är. Du har ingenting att säga till om i frågan. - Nja, men hon är lite mer insatt faktiskt, ursäktade han sig. - Jaja, bara ni har en ölhållare på vagnen, sa jag och gick till baren för att köpa nästa omgång.

21 Kommentarer

Även om jag visst kan finna en charm med lillebror-staden Göteborg lämnar jag ogärna Eken sommartid. Det finns alldeles för många smultronställen i Stockholm. Ett av dem ligger i min egen kära stadsdel bara ett stenkast från min port. I Hammarby Sjöstad längst in i kanalen vid Sickla sluss ligger restaurangen med det tveksamma namnet göteborg. På stolpar i vattnet hänger bryggan med trappan som vid fint väder är fullsmockat med sjöstadsbor som dricker rosé, daiquiris eller en kall öl. Det är en kvarterskrog men dess rykte har spridit sig över Stockholm och en hel del boende inom tullarna har börjat hitta till uteserveringen där man i kvällssolen kan blicka ut över Hammarby Sjö och Södermalm. Ägarkoalitionen har tidigare drivit och äger fortfarande flera framgångsrika krogar i Stockholm. Bland annat Imperiet. Med de driftiga ägarna och det guldläget var succén ett faktum redan innan de öppnade och förmodligen är göteborg den enda baren i Hammarby Sjöstad som går runt. Flirten med staden Göteborg är obegriplig men tydlig. Bryggmenyn präglas av mat från västkusten men jag måste erkänna att räkorna smakar bättre när man verkligen är på västkusten. En lustig men knasig detalj är att riktnumret till restaurangen är 031. Jag kan tänka mig att det leder till en hel del felringningar. Både av folk som aldrig kommer fram för att boka bord och av förvirrade pensionärer som egentligen vill ringa till Göteborgs kommun. Precis som i Göteborg tar man sig till krogen med spårvagn eller båt. Det finns ett fåtal platser där man kan lägga till vid bryggan. Ibland kan det bli lite löjligt med båtägare som endast är där för att visa upp sin båt. Särskilt när det är brats som med pappas lånade båt glider in och tafatt angör bryggan. Bristfälliga räkor och skrytsamma överklassungar till trots är göteborg en av Stockholms bästa uteserveringar en varm sommarkväll som denna. Jag sitter med ett anteckningsblock och krafsar ner de här raderna samtidigt som jag spanar på blondinerna som fnissar över sina vinglas. Solen går ner över Sofia Kyrka och det blir lite kyligare men jag tar nog en Brooklyn Lager till – jag har ju ändå krypavstånd hem.

15 Kommentarer

 

På det alltid lika konformt bohemiska Södermalm bär de långa och smala pojkarna i år flanellskjorta, gubb-basker och mustasch. Vad de långa och smala flickorna bär vet jag inte, jag har slutat titta. Jag står vid gungorna på Nytorget och knuffar fart åt yngste sonen. Till vänster om mig står trummisen i Hellacopters, för övrigt en jävligt bra trummis, och knuffar fart åt, antar jag, sin son. Jag sneglar på honom, hör hans glada tillrop åt pojken och tänker att nu, nu har väl rock n’ roll ändå dött. Lite senare berättar jag för sambon om trummisen och min slutsats. ”Vadå, det är väl rock n’ roll med barn?” säger hon. ”Nej” säger jag, ”att ha barn är mycket men det är fan inte rock n’ roll”. Jag ser mig omkring, Söder är vackert på våren. Atmosfären vibrerar av löften om en sommar som, det vet vi som varit med om den, alltid levererar. Men mustasch? Jag vet inte jag.

 

Dagen därpå befinner jag mig två minuters båtfärd söderut, i Hammarby Sjöstad. Jag står återigen i en lekpark. Två pappor i 30-årsåldern vallar varsitt barn och pratar om högtalare. ”Näe du vet jag funderar ju på att byta mina fronthögtalare” säger den ene. ”Jaså?” säger den andre. ”Jag tycker att basen får för mycket genomslag” säger den ene. ”Tycker du det?” säger den andre. Konversationen börjar bli ett reellt hot mot mitt välbefinnande, jag tar dottern i handen och flyr i mild panik bort till gungorna. Där står två mammor i svårgissad 25-årsålder och pratar om relationer, närmare bestämt otrohet. Jag hinner snappa upp några små fragment innan öronen slår ifrån:

 

”Han höll henne i handen.. helt öppet så att alla kunde se.. det var en tjej på jobbet.. och inte ångrar han sig heller.. sen kommer han tillbaka när det visar sig att gräset inte var grönare på andra sidan.. man önskar ju att man skulle orka säga nej då om det hände en själv liksom..”

 

Sekunden innan mina öron slår ifrån är jag på väg att öppna upp en konversation med mammorna. Jag tänker säga att den som är otrogen mot mig kan dra åt helvete, för all framtid. Jag tänker säga att jag inte bara skulle orka säga nej, jag skulle vara oförmögen att säga något annat. Men jag backar, jag orkar inte. Folk får väl vara ifred, det är nog lika bra. Det verkar vara melodin här i Hammarby Sjöstad. Jävlar vad man får vara ifred här. Den unga stadsdelen ligger fortfarande i respirator i väntan på tecken att den klarar sitt livsuppehälle med egna organ. Gatorna ekar tomma, det myllrande folkliv som kännetecknar ön två minuter norrut lyser med sin totala frånvaro. Min kompis säger att det enda man gör i Sjöstaden är att bo, allt annat gör man någon annanstans. Man handlar någon annanstans. Man jobbar någon annanstans. Man tar en öl någon annanstans. Man går på bio någon annanstans. Han borde veta, han bor ju där. Det tar tid för en ny stadsdel att bygga upp en identitet, och Sjöstadens förbannelse är närheten till populära Södermalm. Jag kan inte se hur den någonsin ska orka stå på egna ben.

 

Senare på kvällen tittar jag på Sportspegeln och ser Johannes Ericsson och hans lagkamrater tacka den lilla tappra bortaklacken. Gefle har vunnit mot Bajen på söderstadion och jag knyter näven ett par decimeter ovanför bordet och väser fram ett tyst ”yes!” mellan tänderna (barnen sover). Och här någonstans får jag korn på Södermalms själ, den jag letat efter i flera år. Så här är det, Bajen är ett lag som alltid vill spela ett snyggt och lite smånätt spel. Publiken förväntar sig klackar och direktpassningar, så har det varit ända sedan Nacka Skoglunds dagar. Detta vet ett lag som Gefle, som kämpar som om varje poäng vore den sista och sätter upp köttiga försvarsmuren. Så måste ett sämre och mycket mycket billigare lag göra. Dessutom, att försvara sig kommer naturligt för oss i glesbygden. Vi har legat på defensiven i över hundra år.

 

Slutsatsen är lika förbryllande som uppenbar: för Bajen (Södermalm) är inte det allra viktigaste att vinna, för Bajen (Södermalm) är det allra viktigaste att spela Bajens version av fotboll (att vara ett skönt Söder). På reklamspråk kan man kalla det att vårda sitt varumärke, men jag vill romantisera istället. Jag tänker att det finns en stolthet och en konstnärlig vision i förhållningssättet, en djup förståelse och respekt för sin identitet. Något som en glesbygdsbo som jag, färgad av underdogens desperation som har lärt mig att vinna är något man gör till varje pris, aldrig haft råd att unna sig. För en desperat underdog är varje vinst ett steg ifrån avgrunden, inte ett steg mot paradiset. Vi kan aldrig vinna kriget, vi får nöja oss med att vinna enstaka slag. Bajen kan däremot vinna kriget, kanske inte i år men det är fullt tänkbart inom en femårsperiod. Men vägen dit ska vara ett karnevalståg, det ska vinnas på Bajens vis. Om Gefle någon gång mot förmodan vinner SM-guld i fotboll kommer det istället att vara en spikrak, oansenlig och ganska ful militärparad fram till målet. Vi måste göra så, vi har inte råd med karnevaler.

 

Men Södermalm har råd att vara kräset. Södermalm klär sig inte hur som helst, beter sig inte hur som helst, säger inte vad som helst. Det är som Östermalm fast på ett annat sätt, det som förenar är självförtroendet. Jag hoppas bara ni söderkisar och bönor inser hur bra ni har det. Ni som, förutom att äga en vacker stadsdel med fantastiskt nöjesutbud, också har råd med och kanske till och med tar för given en tydlig identitet och konstnärlig vision. Du vet, det där med klackar och snygga direktpassningar. En något friare tanke. Men hej, skulle ni någon gång tvivla på ert välstånd är det bara att ta färjan över till Hammarby Sjöstad. Kliv iland, betrakta ödelandet och vänd dig sedan om och längta hem. Eller som hon den gamla bönan sa till mig en gång i baren på El Mundo: ”En gång gick jag över bron, det var 1974. Där var råttor och skit överallt, näe här ser du en som stannar på Söder”.

24 Kommentarer