Det är framför allt förväntningar, popcorn och bål som jag associerar till musiken. Mellanstadiedisco i Grimstaskolans matsal. Knallgul uppkavlad skjorta, rödrutiga byxor, seglarskor och en överdos av syrrans hårspray i luggen. Tjejerna studsade fram över dansgolvet till Madonna och Michael Jackson. Killarna stod och glodde längst väggen och försökte hålla sig nära just den de ville dansa med när det var dags för tryckare. Michael och Madonna var ju tjejernas musik. Vi var antingen inne på hårdrock eller synth, men det gick inte att dansa till - ansåg tjejerna. De gånger man faktiskt lyckades övertala Mickes storebrorsa - som var flitigt inhyrd dj - att spela Smokin in the boys room med Mötley Crue tömdes dansgolvet på två sekunder för allmän toarast eller påfyllning vid bålskålen. Sedan stod man där och försökte hålla takten och önskade att låten skulle ta slut så att tjejerna kunde återvända till dansgolvet och man själv till väggen med en näve chips i handen och blicken på de studsande minigasellerna på dansgolvet. För att ligga på pluskontot var det en bra idé att undvika att nämna bilderna på Madonnas tidigare ”modellkarriär” eller det märkliga i att en vuxen man hade en schimpans som bästa vän. Det var förnekelse och förståelse som gällde. Empati stod högt i kurs under rådande We are the world-tider. - Bubbles är den enda som förstår Michael. - Men Bubbles är ju en apa? - Och? Om min hamster kan känna av när jag är ledsen kan väl en apa förstå en neger. - Ja, det så klart. - Var inte så fördomsfull. - Förlåt. Det fanns andra som Tina Turner, Prince och Springsteen, men ingen kom ens nära Madonna och Michael. De var så integrerade i det allmänna medvetandet hos Sveriges tioåringar att de var lika självklara som Bamse, Carola och blodpudding. De bara fanns där - för alltid och i evinnerlig tid. För egen del var det inte förrän artister som Run-DMC och Public Enemy fick mig att plocka ner posters på nitar och låtsasblod och inse att verklig hårdhet hade väldigt lite med fladdermöss att göra som jag tog till mig den afroamerikanska musiken med något annat än självklarhet. Det var ju egentligen ingen som tänkte på Michael som ”neger” eller svart efter 1985. Det krävdes inget ställningstagande. Vilket också gjorde honom unik innan Bill Cosby strax därpå följde i samma spår. ”Elvis was a hero to most/ But he never meant shit to me”, sa Chuck D. Och jag skulle kunna säga samma sak om Michael Jackson. Men precis som Chuck D inte kunde komma runt Elvis när han växte upp utanför New York under 60-70-talet gick det inte att komma runt Mickael Jackson tio år senare. Inte ens i Upplands Väsby.

5 Kommentarer