- Usch ja, jag avskyr de där skräniga fotbollssupportrarna som tar över Skanstull så fort det är match, sa hon på bredaste småländska och sippade på sin drink. Det är mycket trevligare i de här kvarteren, här slipper man sånt. Vi hängde vid en bar på Skånegatan och diskuterade barer på Skånegatan och resten av den del av söder som ringas in av Götgatan, Folkungagatan, Ringvägen och Renstiernasgatan. Och ja, trots att en djupt rotad impuls i mig ville protestera hade hon givetvis rätt, här hittar du inga skräniga supportrar (Jacke undantaget), inte ens på matchdag. Som om det vore någonting positivt när dynamiken i ett kvarter försvinner och ersätts med femton olika sorters kaffe. Det finns en del av mig som vill ge sig ut på nattliga räder och slänga sten genom fönstren till de trendiga caféer och barer som ploppar upp som svampar ur jorden, för många för att hålla koll på, eller Urban Deli, den saluhall i miniformat som öppnat i den gamla postens lokaler vid Nytorget, och som förtjänar en hel ringmur av sten enbart för sitt val av namn. För en tid sedan såg jag till och med Björn af Kleen (journalist, mest känd för att ha tatuerat in en brun fläck på näsan) på Harvest Home, en av de sista utposterna som man går till just för att slippa se den nya tidens brunnäsor. - Håll er borta från mina kvarter, vill jag skrika ut med megafon, samtidigt som en del av mig myser vid tanken på att glida ner med laptoppen och ta mig ett glas vin och en bruschetta, med kravmärkta hackade tomater, och blicka ut över Nytorget och fundera över alla de förändringar som platsen genomgått sedan kungamördaren Anckarström hudflängdes här våren 1792. Nu leker småbarn på den skyddsmärkta lekplatsen, där rutschkanor av plåt är ett minne blott, övervakade av sina hökögda föräldrar och dressade i hjälmar, armskydd och benskydd och ta mig tusan tandskydd för att de små mjölktänderna inte ska ploppa ut i förtid. Allt är vadderat, allt är fint förpackat och jag känner mig som en gammal sorglig kvarleva av någonting som fanns här innan, när endast Hannas Bar och Pet Sounds, skivbutiken alltså, bar upp kvarteret och skänkte det lite glans. Likt en förvirrad katt, som återkommer till sin ungdoms revir, stryker jag omkring på gatorna och jamar uppgivet åt vad jag ser och väntar på de varma händer som ska plocka upp mig och med en suck och beklagande min sätta en kula i skallen på mig. Gammal nog att inse att tiden är ur led och att den alltid varit det för en eller annan strykare.

16 Kommentarer

                                                                                                                              Foto: Anders Adermark Fyfan för söndagar! Jag hatar söndagar. Jag byter dag med David den här veckan för att spy galla över söndagar. För en 35-årig singelkille är söndagar utan tvekan den mest ensamma dagen i veckan. Den här söndagsförmiddagen tänkte jag att jag skulle vara lite huslig och städa. Det torde ju vara vår nu och en vårstädning vore på sin plats. Dessutom var det månader sedan jag dammsög min lägenhet. Jag hann dammsuga vardagsrummet innan dammsugarpåsen blev full. Jag var helt säker på att jag hade flera påsar i garderoben. Påsar jag fått med när jag köpt budgetdammsugaren på JULA. Jag ryckte upp påsen i ett moln av damm som la sig över hallgolvet. Jag hittade inga påsar i garderoben hur mycket jag än rev i all röra. Jag klev över dammet för att gå ner till Konsum för att köpa nya påsar. Inte fan kunde jag hitta något som ens liknade något som kunde passa min skitdammsugare. Väl tillbaka i lägenheten fick jag med en liten borste försöka soppa ihop dammet jag lyckats sprida över hallgolvet. När jag sedan skulle plocka ihop dammsugaren fick jag inte ihop skiten. Jag kunde inte stänga locket. Jag sket i allt, svor högt och gick till kylen för att knäcka en bärs – och sen en till. Dammsugaren står fortfarande kvar i hallen. Jag satt i soffan och drack min öl och svor över allt vad städning heter när telefonen ringde. Det var en tjej jag fått kontakt med på internet. En tjej jag endast vet förnamnet på och som ringer när det passar henne. Vi har aldrig träffats och det vill hon inte. Hon bara ringer ibland. Vi pratade ett tag och hade telefonsex. Telefonsex! Ja, telefonsex är en bisarr företeelse och tämligen torftigt. Men vem är jag att tacka nej till att ha någon stönande i mitt öra? Det är ju sådan närhet jag drömmer om. Sen att det är en telefonlur och åtskilliga mil mellan mig och hon som flämtar ut sin orgasm i mitt öra är en annan sak. Efter ytterligare en öl slocknade jag på soffan och vaknade inte förens långt in på eftermiddagen. Jag spenderade största delen av eftermiddagen med att titta på Youtube-klipp med Taylor Swift. Taylor Swift denna supersöta långbenta 19-åriga siren till countrystjärna. Det skrämmer mig hur gubbsjuk jag är. Telefonen avbröt mig i mitt Youtube botaniserande. Glädjande var det två polare som ville ta en öl. Jag mötte upp dem på Harvest Home och hade hoppats på att få sitta och snacka skit ett tag. Men efter en öl var den ena tvungen att gå hem eftersom han fick ont i magen och den andre skulle gå hem till flickvännen och hjälpa henne i tvättstugan. Jag gick vidare till Pet Sounds Bar för att ta någon öl till. Efter ett tag kom en av polarna ner för att göra mig sällskap. Han hade lite tid mellan maskinerna. Han tog en snabb kaffe och sedan var jag ensam igen. Jag promenerade ensam hem över söder. Nu hade det börjat snöa. Vart fan var den där våren som borde vara här nu? Jag gick med tunga steg Katarina Bangata ned och som ett nyck av ödets ironi slumpade Ipoden fram Johnny Cash version av Solitary Man.

11 Kommentarer