Första gången jag rökte gräs var på en språkresa i England sommaren 1989. Det var inte förrän dagen efter, när vi satt på bussen som skulle ta oss till flyget hem till Sverige, som en kamrat berättade att det inte varit en vanlig cigarett som passerat runt där nere på stranden. Jag kände en kittling i bröstet och debutfyllan från kvällen innan var inte längre bara en fylla, även om jag såklart inte kunde avgöra skillnaden. Den där acid house-tshirten som jag köpt nere vid piren veckan innan satt med ens lite bättre. Det var inte så viktigt att veta skillnaden på vad som varit berusningen av den Bacardi som jag och Nacka-Micke hade delat på och vad som var effekten av den där skrynkliga cigaretten. Det var att kunna säga att man gjort det, när man stod och rökte uppe i skogen på lunchrasten och gick igenom sommarens äventyr, som var grejen. - Jo, det blev ju en del häng nere på stranden om kvällarna, rökte braj och sådär, mest hela tiden faktiskt. Helt okej. Typ så. Senaste gången? Det var i somras. Tjugo år senare. Jag hade precis blivit av med jobbet och separerat från flickvännen. Jag satt vid kajkanten i Gamla Stan mitt i natten och blickade ut över vattnet när en bekant plockade fram en hemrullad och frågade om jag inte skulle ha några bloss. Visst. Röka puff kändes på något sätt helt logiskt och precis så där kittlande och förbjudet som det gjorde när man var ung. Den gången. Jag som inte ens gillar gräs. Har aldrig gjort. Inte ens när jag var tjugofem och fick de där två syltburkarna med hemodlat av en vän som ville lägga av. De räckte ett helt år. Jag blir bara korkad och slö. Är inte mycket för droger över huvud taget och har med stigande ålder kommit att undvika det helt. Det känns bara skitigt och skabbigt att hålla på och smyga med det och smita in på toaletter på krogen med små kuvert. Och det finns inte någon vilja eller sug. Längre. Inte alls. Ingen kittling. Ingen spänning. Bara den där dumstruten som jag allt som oftast kommer på mig själv med att bära när jag gör grejer som borde ligga flera år bakåt i tiden. Ungefär som när man blev påkommen med att leka med krigargubbar när man var tolv år. Minst två år för sent. Vad var det Alban sjöng? No hasch hasch, no amfetamine ...

6 Kommentarer