Min Opa hette, precis som jag, Hermann Dill. Han jobbade som musiker, fiol var huvudinstrumentet, och spelade i flera olika orkestrar och konstellationer i Berlin under 20- och 30-talet. Han var även någon slags reservist i Wehrmacht med låg officersgrad – eftersom jag saknar adlig uppfostran och erfarenhet från lumpen kan jag nada om upplägg, grader, exakt förband och dylikt. Första krigsinsatsen för Opa var ockupationen av Frankrike. Men det var inget krig i egentlig mening för Opas enhet - deras order var att åka ner till ett lyxhotell på Rivieran och upprätta ett lokalt tyskt hauptsitz. Inte ett enda skott avlossades. Updraget blev än mer glassigt när det visade sig att hotelldirektören, som hette Bontecou, var en övertygad fransk nazist som blev kissnödig av upphetsning när Opa och hans kamrater stövlade in. Hotelldirektör Bontecou gjorde väldigt mycket för att ställa sig in. Bästa maten, vinerna, cognacen, champagnen och de vackraste och villigaste kvinnorna dukades upp för Opa och hans sällskap varje kväll. Opa brukade ibland lite galghumoristiskt säga: ”Skulle krig alltid vara som första året i Frankrike skulle jag starta ett nytt imorgon. Men krig är väldigt sällan som första året i Frankrike - vilket Opa snart skulle bli mycket varse om. Hitler ville invadera Sovjetunionen och det tyska högkommandot hade sedan länge insett att man hade en diger och utvilad reserv som låg solade sig i södra Frankrike. Transport österut väntade för många av dem. När det small i gryningen 22 juni 1941, efter hela den tysksovjetiska gränsen som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, skakade marken som under en jordbävning, luften vibrerade som under elektriskt åskväder och ljudvolymen sprängde trumhinnor. (Enligt Opa bajsade precis samtliga soldater på sig.) Även om Röda armén till en början drog sig undan det tyska anfallet var det här en helt annan sak än Frankrike; Der Rote Armee bet tillbaka allt vad de orkade så fort de fick chansen. Opas styrka skulle sikta in sig på Moskva. De nådde ändhållplatserna för Moskvas spårvägslinjer när de beordrades att göra halt och vänta in övriga styrkor för det großen Angriff på Moskva. Under den ödesdigra väntan kom den ryska vintern och Opa hade likt alla andra soldater i Wehrmacht inte blivit utrustade för vinterkrig. (Vapen, ammunition, kläder och proviant - allt tog slut eller slutade att fungera.) Nu väntade dryga tre års himmelfahrtkommando där möjligheterna att överleva var mycket små. Av de 5.3 miljoner tyska soldater som stupade under andra världskriget dog 4.3 miljoner på östfronten. (I efterhand kan man konstatera att tyskarna fick vad de förtjänade men vilket jävla skitliv för Opa om ni förstår vad jag menar). Otroligt nog överlevde Opa hela reträtten till Berlin och återförenades med sin familj efter krigsslutet. Ganska omgående efter att han kommit hem blev hans fru Gertrud, min farmor, med barn. (Ett barn som skulle födas augusti 1946 och bli min pappa). Fast lyckan blev kortvarig. Röda Armén, som ockuperade större delen av östra Tyskland, struntade fullständigt i fredslagarna och arresterade godtyckligt mängder av före detta tyska soldater, efter krigsslutet, för vidare transport till Gulag. De hade inte förlåtit de tyska soldaterna för vad de gjort mot Moder Ryssland; vilket jag personligen har mycket stor förståelse för. Opa skickades till ett Gulagläger i skarven mellan 1945 och 1946 utan rättegång eller liknande – bara ett försvinnande som aldrig förklarades av några myndigheter. Ingen i familjen visste vart han var eller om han levde. Gulag är inte som vissa tror ett namn på en plats eller region utan är en akronym bildad av orden Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej vilket betyder Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger. Gulaglägerna fanns utspridda över hela Sovjetunionen även om svårbeboliga och oattraktiva områden hade fler läger. Opa satt hur som helst på klassisk gulagmark i Sibirien. Lägerlivet var sjukt hårt till en början – var man inte en välbyggd frontveteran var det väldigt lätt att bryta ihop både psykiskt och fysiskt. Men även de fångar som var hårdare än hårdare brottades mot vansinnet och galenskapen dagligen; självmordstankarna kramade dem alla som en ilsken anakonda. Många tyska fångar lustmördades av ryska fångvaktare som ville bota tristessen genom att ha ”kul” med en tysk. Ännu fler dog på grund av utmattning – vattnig soppa en gång om dagen och sexton timmars arbetspass, sju dagar i veckan, ute på den sibiriska tundran knäckte vem som helst. Det som räddade Opa var hans musikaliska kunskaper. Otroligt nog stod det ett piano i fångväktarnas officersmäss (hur pianot hade kommit dit mindes ingen). Pianospelarfärdigheterna bland fångvaktarna var, milt uttryckt, låg (förmodligen hade inte en ton tagits sedan ankomsten). Därför fick Opa en kväll chansen att sätta sig vid pianot och försöka underhålla sina plågoandar. Det blev ”succé” och Opas lägerliv blev drägligare. Matransonerna blev större och han behövde inte jobba lika hårt på dagarna. Men framför allt fick han ett värde att förhandla med. (Fast någon hotellvistelse a´la Frankrike blev det aldrig). Otaliga är de gånger Opa haft en dyngfull och avtryckarkåt rysk officer i ansiktet som gjort klart för honom: ”Nu ska tysken dö”. Opa brukade svara: ”Ös på bara, men vad blir det för underhållning på mässen i morgon kväll ?” Eftersom Opa inte var dömd hade hans straff ingen tidsbegränsning. Som livet och världen såg ut tydde en hel del på att han skulle bli kvar i lägret och spela ryska folkvisor till sin död. Men ett litet mirakel som skulle förändra allt inträffade 1953; Stalin dog. Kort efter hans död fick en hel del, men inte alla, tyska krigsfångar amnesti. Så till slut, efter fem år i krig och sju år i fångenskap, stod Opa på perrongen i Berlin och kunde återförenas med sin familj och träffa sin då sjuåriga son (Wolfgang, min pappa) för första gången i sitt liv.

10 Kommentarer

 

Katy Perry struttar omkring på MTV Europe Music Awards med dödsstraffsivrare på magen

 

Jag råkade se MTV Europe Music Awards på teve i helgen och blev sittande med väldigt lång haka. Orsaken till min fantastiska förvåning var nu inte någon nyskapande trend inom populärmusikens snäva ramar, denna genre är ju som bekant något av det mest konservativa som går att uppbringa nu för tiden. Nej, det var istället politikens totala och oblyga intåg i nöjesindustrin, den löpte som en gyllene eriksgata rakt igenom hela evenemanget, som låg bakom min nära-nazism-upplevelse i svärmors soffa.

 

Det är förstås Obama det handlar om. Denne Frälsare, denne svarte Jesus. Hyllningarna var allt annat än subtila och tog aldrig slut. Programledaren Katy Perry (I kissed a girl) gick omkring med en stor bild av Obama på sin klänning, och på ryggen kunde man läsa ”I have a dream today”. Kanye West och Estelle avslutade sitt framträdande med att visa Obamas ansikte på en gigantisk ljustavla, där stod artisterna och pekade på tavlan som för att säga ”Se, vår Frälsare är kommen!” Sångaren Jared från 30 seconds to Mars ville inte vara sämre utan uppmanade helt enkelt publiken att vråla ”Congrats Obama!” på befallning, för att sedan konstatera "Maybe now Europe will start loving us again". Vadå again, tänkte jag.

 

Man kan inte annat än gapa som ett fån och fundera över hur det här gick till. Sen när blev det okej för nöjesindustrin, i det här fallet gigantiska MTV, att välja och visa politisk ståndpunkt? Jag trodde det här var the biggest no no in the business. När Kanye West kritiserade Bush i teve efter hurricane Katrina härom året blev det ramaskri, men när han helt öppet och totalt gränslöst hyllar Obama på bästa sändningstid sitter folk och applåderar. Någon rättvisa får det väl ändå vara! Och jag tror att du tänker samma sak som jag; det här hade aldrig hänt med McCain. Aldrig i hela helvete, aldrig någonsin med en republikan.

 

Så vad är det då som gör att gränserna mellan politik och nöjesindustri helt plötsligt kan överträdas utan att någon höjer på ögonbrynen? För helvete, det uppmuntras ju till och med! Jo, för det första är det hypen runt Obama som person. Han framställs och framstår inte som en politiker, det är för futtigt för honom. Nej, han är den som ska rädda världen. Han är Stålmannen, han är Neo, han är en superhjälte. Och en superhjälte kan man hylla utan problem, även i MTV. För det andra så är det skillnad mellan demokrater och republikaner. En republikan kan aldrig bli så god som en demokrat kan bli. Med det inte sagt att alla demokrater framställs som fläckfria världsförbättrare, ett antal har ju gått åt i media genom åren. Men den gode demokraten, han står högt högt över den godaste republikanen. De är liksom onda de där, inte sant? Med sina abortförbud och dödsstraff.

 

För det tredje, kom jag på, så är en övertygande majoritet av konstnärer, musiker, artister, skådespelare osv demokrater. Jag tror inte jag någonsin har sett en populär artist öppet gå ut och stödja en republikansk presidentkandidat. Jag kan ha fel, researchen är skral (Charlton Heston och mer då?), men motbevisa mig gärna. Se bara vad som hände med Sarah Palin som försökte använda låt efter låt i sin kampanj men ingen av artisterna ville förknippas med henne. Obama däremot, han hade nog kunnat väcka Elvis till liv, frågat om det var okej att använda Suspcious Minds, lägga ner honom i graven igen och komma undan med det.

 

 

Det är väldigt lätt att leka med några enkla tankar för att belysa exakt hur sjukt det här är. Ta George W Bush som exempel. Tänk dig Madonna gå runt med hans porträtt på sin klänning utan att det är ironi. Tänk dig att Jay-Z uppmanar tusentals ungdomar att skrika "Congrats Bush!". Tänk dig att U2 avslutar sin tårdrypande version av "One" med att peka på en gigantisk bild föreställande Bush den yngre. Eller ta hem skiten till Sverige för all del. Det är Grammysgala och Petter hojtar "YO Reinfeldt, du är mannen!", Annika Norlin tar emot sitt pris med Göran Hägglund på sin T-shirt. Håkan Hellström väver snyggt in sin vurm för Maud Olofsson i texten till "Kär i en ängel". Det skulle onekligen kännas rätt malplacerat och väcka mycket ont blod.

  

Exakt hur det kan vara som det är vet jag inte, jag skulle nog behöva bo i USA ett antal år för att komma åt detta skrymsle i det amerikanska psyket. Och det stannar förstås inte där, hela världen verkar tycka att det är helt okej att stötta Obama på ett sätt som hade lett till karriärkollaps om det var valfri republikan som råkade spela rollen som Frälsaren (vilket, som vi redan har konstaterat, aldrig kommer att ske). Icke desto mindre står det väldigt tydligt att demokratiska presidenter i allmänhet, och Obama i synnerhet, hyllas på ett sätt som inte står frireligiösa fanatiker långt efter. Personligen finner jag det osmakligt och väldigt otäckt.

 

All form av fanatism är sjuk och potentiellt farlig, oavsett om det är Barack Obama eller Hitler som är föremålet för oemotsagd avgudan. Masspykosen är total, kidsen slänger sina Che Guevara t-shirts och köper Obama-tröjor istället. Men vad händer om det visar sig att Obama har en dold och aningen skum agenda? Vad händer om han inte är rakt igenom god, ärlig och rättvis? Ett stort antal människor kommer att stå med skägget i brevlådan, och det kan ju tyckas vara försmädligt nog. Men vad som är allvarligare är att Obama har fått frisedel att göra i princip vad fan som helst med sin makt. Inte för all framtid, men kanske tillräckligt länge för att ställa till med rätt mycket obehag.

 

Dold och dold förresten, man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att hitta åsikter och värderingar som kraftigt skulle förfula en frälsares vackra skrud. Ta det här med Irak t ex. Det är visserligen sant att Obama vill ta hem trupperna inom sexton månader, men det beror näppeligen på att han är Gandhi eller ens tycker lite synd om Irakierna. Nej, Obama har gjort bedömningen att trupperna behövs bättre i Afghanistan, där ondskans hemvist lär dväljas i bergen. Det är alltså ingen pacifist vi pratar om, det heliga kriget mot terrorism kommer att fortgå med oförminskad styrka. Att lämna Irak åt sitt öde kan faktiskt vara det mest inhumana alternativet i detta läge, anser många bedömare, eftersom lag och ordning till stor del fortfarande upprätthålls av de amerikanska trupperna (om man nu kan kalla privata företag trupper).

 

Sen har vi det här med dödsstraff. Hur var det nu, är han för eller emot? Han är för dödsstraff för våldtäkt på barn, sådan är vår frälsare. Det är alltså helt i sin ordning att döda psykiskt sjuka människor (för det anser jag att man är i allra högsta grad om man våldtar barn). En lite väl pragmatisk hållning i frågan för min smak, dessutom luktar det populism lång väg.

 

MTV lurar en hel generation ungdomar att tro på Obama som tyskarna trodde på Hitler på 30-talet, dvs helt förbehållslöst och utan kritisk debatt. För detta borde de ställas till svars. Du kanske tycker att jag överreagerar, jag anklagas ofta för det, men jag stämmer hellre i bäcken än betraktar förödelsen efteråt. Ingen politiker, allra minst en med sådan enorm makt som USA:s president, bör betraktas som en frälsare. Det går aldrig väl, detta har historien lärt oss gång efter gång. Så låt oss inte göra om det misstaget, låt oss börja bli åtminstone en aning kritiska i vår hållning till Barack Obama innan propagandan går för långt.

32 Kommentarer

Elvis kom in i mitt leverne på morgonkulan. Det gick liksom inte att sky. Han var, och är, lika känd som Jesus, James Bond, Påven och Hitler. Från början tyckte jag att musiken, på sin höjd, lät allright men att Elvis såg väldigt plufsig, däven och fadd ut (och på den tiden var mina päron gracila och sobra). Första sammanträffandet med Elvis som stämplade var filmen »True Romance«. Elviskaraktären som Val Kilmer levererar är the shit. (Det går ju inte att inte digga Elvis i »True Romance«.) Även det övriga Elvistugget i filmen (mest från Christian Slaters karaktär) öppnade mina ögonglober - på glänt men inte mer. »True Romance« är en prima film men den fick mig inte att agera. Det blev ingen spårvagnsfärd till Skivhugget (R.I.P) för att köpa en hög Elvisplattor. Det skulle dröja några solvarv till innan the quickening. Det var senvår och jag var hemma hos en polare som residerade allena i föräldrarnas hus i Örgryte under några veckor. Vi var en liga som gick ut och in, grillade marinerad lax och fläskkarré ute i trädgården, skitsnackade och hinkade alkohol till småtimmarna. En kväll blev jag frusen efter grillningen, vilket är lätt hänt i Göteborg, och gick in i huset. I teverummet låg ett videoband med »Elvis' 68 Comeback Special«. Tänkte: va fan, jag har inget bättre för mig (och jag har alltid varit vetgirig). Ryktes med i musiken och Elvis artisteri från första stund. Hur fan kunde jag ha förbisett kraften i hans pipa, utryck och rörelser under alla dessa år? (Vad den spelningen gjort för framtida kommers av skinnjackor och dito byxor är marigt att göra sig ett begrepp om – but it’s a lot.) Jag blev inte kär, men jag fattade varför gemene man blev, och fortfarande blir, kära i Elvis. Köpte fortfarande ingen platta med The Undisputed King of Rock 'n' Roll men var det en dokumentär på dumburken eller någon artikel i någon blaska högg jag. Till slut kom mötet som skulle ta mig hela vägen. Vi var ett följe om fyra gossar, alla före detta musiksnobbar som hade lätt att falla tillbaka i mögliga synder i varandras trust, som skulle gå och se på Elvis - In Concert i Scandinavium 4 mars 2000. När jag först läste om konserten, det var hela Elvis orginalband (The TCB Band) inklusive kör (The Sweet Inspirations & The Stamps Quartet) som spelade live och Elvis som uppträdde på en gigantisk teveskärm, tänkte jag att det här spektaklet vill jag inte bomma. För det var vad jag förväntade mig – ett grandiost spektakel. Det som slog mig redan under de inledande låtarna var hur genuint det kändes. Showen var härligt milliondollarproffsig och det var inte många sekunder under de två och en halv timmarna jag påmindes/slogs av att Elvis faktiskt inte var på plats – eller att han är salig. Det kändes overkligt verkligt. Och det märktes att kompband och kör hade uppträtt hundratals gånger med en världsartist (se där alla rubriksättare, så använder man ordet världsartist utan att överdriva). Bandet var tightare än musen på en mulladotter. Elvis uppträdde med en pondus som måste ha fått riktiga kungligheter att känna sig dvärglika bredvid honom. Hur långt han än gick, hur dåliga kvickheter han än drog, hur mycket galenskap han än visade var han helt självklar i centrum. Han var helt skamlös och det var alldeles förtjusande att se. Låtvalen var oklanderliga och hans kevorka på alla brallisar i publiken var enorm. Under »Love me Tender« hånglade han säkert med fyrtio tjejer och rundade av låten torrknullandes med tre hårtorksfriserade Midwestbrudar liggande på scen – bara så där. Numer äger jag Elvisskivor och jag går och kollar på "spektaklet" varje gång de gör ytterligare en turné (och tvekar inte att slänga upp tusentals kronor för plåten). För på scen är Elvis världens bästa någonsin – inte Metallica, inte U2, inte Depeche Mode och absolut inte Kent.

9 Kommentarer