Och jag vaknar så som jag somnade. Med huvudet på hans bröstkorg och armen försiktigt om hans huvud. Blonda mjuka korta lockar mellan mina fingrar. Hans hjärta sover långsamt under lungorna. Och endast på denna plats finns frånvaron av smärtan. Endast på denna plats anträffas det menade. Gryningen är halvvägs in i rummet och i det gråa ljuset kysser jag honom längs halsen. Han suckar i sömnen. Vaknar i min mun. Hans tunga rör sig varm och tyst mot min. Jag viskar att han ska ta mig. –    Ta mig hårt bakifrån. Efteråt plockar jag bland mina kläder på stolen och på golvet. Kisar med blicken mot fönstren och ut över älven. Ett tegelrött lastfartyg vänder sig i hamnen och jag ser mot bron, mot industrierna. Ser lyftkranarna, pålarna, klipporna och den grönsvarta leden ut ur den här stan. Det är sig likt. Det är viktigt att det är sig likt, tänker jag. Att saker och ting är som dom brukar vara. Jag drar på mig byxorna och det vita linnet. Trär armarna in i den långa koftan och sätter mössan på plats. Glasen med solkiga märken står på nattduksbordet med intorkat vinrött i botten. Trutarna svävar stillastående i vinden utanför. Seglar, väntar, stiger högt. Lyfter sina kroppar från marken lika självklart som att andas. Tygskorna ligger huller om buller i hallen. Knyter dom röda, tar på jackan och ser rätt snygg ut i spegeln. Fukten blänker ute. Längs fasader, räcken och huttrar i det vissna långa lutande gräset. Det luktar clementiner, vedrök, honungsgult. På bageriet har knappt någon vaknat. Det är imma på rutorna. Personalen viskar, skramlar försiktigt med heta nydiskade små koppar. Bordsskivan har repor. Dagens metro är vikt en gång, stor rubrik om mode. Jag äter färska smuliga croissanter och smuttar starkt svart kaffe. Jag ska ta tag i mig själv nu, tänker jag. Jag ska ta tag i det här, ja, ta mig fan. Eller jag sticker härifrån, tänker jag sedan. Blir en annan. Bara drar. Blir vild och fri. Tatuerar in Yin och Yang i pannan och backpackar naken genom Ryssland där jag träffar Pjotr med yxan som bygger dragspel. Vi åker på hans skoter ända in i Alaska där vi öppnar en korvkiosk bredvid en bensinstation. Mitt hår blir långt och flottigt och hänger stripigt längs min fläckiga dunväst. Jag gör succé med mitt potatismos och säger ’Hi darling’ till varenda kund i luckan och bjuder dom på starka cigaretter utan filter medan vi kisar mot den bleka kalla vintersolen . Äh, tänker jag och ser ut genom fönstren. Det är inte min stil. Han sover igen när jag kommer hem. Jag är aldrig borta länge. Och jag sätter mig i köket, jag sätter mig vid skrivbordet, i fåtöljen. Äter en tomat, vankar fram och tillbaka och allt är så fruktansvärt patetiskt. Den svarta markören blinkar, tickar, väntar på skärmen. Jag kommer aldrig hinna, tänker jag. Jag kommer aldrig hinna klart ändå. Det finns aldrig något slut. På det här.

5 Kommentarer

Resan till landet är vacker. Trots att det tar ett par timmar så blir det aldrig långtråkigt. Så fort man lämnat stadens stenhus så tar ju det verkliga Sverige över, det där jag så sällan ser nu för tiden. Ändlösa åkrar, ängar, vattendrag. Tunga granskogar som bryts upp av ljusa lövträd. Och längs hela vägen småstäder med välansade villaområden och sporadisk höghusbebyggelse. Platser där människor föds och lever och dör, utan att ha något behov av att hänga vid rätt bardisk i Stockholm. Och när jag passerat en sådan stad, så kommer efterbörden i form av låga industrihallar i korrugerad vit plåt. Kilometer efter kilometer, tills skogen tar över och åkrarna och ängarna. Sedan kommer nästa lilla stad på pärlbandet. Det är vackert på ett oinställsamt sätt. Väl i Kurvan känner jag först ingenting, men någon kilometer därpå kommer tårarna, fast jag kämpar emot. Jag saktar ned och snyftar och snorar. Men jag är ensam, och jag får gråta. Kort därpå börjar det regna, ett hårt och aggressivt skyfall som bankar på taket som hårda nävar. När jag någon halvtimme senare svänger av från landsvägen och in på den skumpiga grusvägen genomsköljs jag av minnen. Den gamla flagnande ”Privat väg”-skylten är översållad med bucklor från mitt och brorsornas luftgevär. Över vägen har knotiga grenar slutit sig som ett tak. Långsamt passerar jag det fallfärdiga staketet och sedan ytterväggen på Lillstugan vars röda färg är täckt av lavar. Grinden är stängd, så jag stänger av motorn och kliver ur. Det bruna gräset har vuxit sig knälångt. Jag blir stående i duggregnet med handen på den kalla grindstolpen en stund. Trots att det är vildvuxet verkar allt vara sig likt. Tomten har flera byggnader. Storstugan är i två våningar och härstammar från 1700-talet. Först stod huset i Dalarna, men plockades ned - bräda för bräda - för att sedan byggas upp här i Värmland för över tvåhundra år sedan. Det flankeras av två stycken parallella lador på varsin sida om gräsmattan ned mot sjön. Och så är det Lillstugan där jag ska bo, för jag vill inte sova i det stora huset själv. Nu är stugan egentligen inte så liten alls, utom i jämförelse med det stora huset. Storstugans fönster är mörka, och jag kan inte undvika känslan av att vara iakttagen när jag går förbi. En kråkas ödsliga rop hörs från skogen. När jag tänt kaminen så tar jag en sväng för att se om allt är som det ska. Längst ned i trädgårdens ensligaste hörn står de sorgliga resterna från den gamla uteplatsen. Det fanns en tid då detta var trädgårdens självklara samlingsplats. Jag minns farfars cigaretter, de vuxnas kvällsdrink och uppsluppna småprat medan grillen tog fart. Nu är stenplattorna överväxta och träväggarna har ruttnat. Glasfibertaket måste ha blåst bort i någon höststorm. Jag går genom den gamla hästhagen ned mot vattnet. Det luktar dy och sjö. Barndomsviken har slukats helt av vass. En grön byggvagn med flagnande färg står vid stranden. Jag trevar med handen under trappan och hittar nyckeln som ligger där den alltid legat. Dörren går först inte att öppna, det var flera år sedan någon var här sist. När den till slut gnisslar upp så ser jag ändå ingenting, fönsterluckorna ligger på och något elektriskt ljus finns inte här nere. Fast någon lampa behövs inte, för jag känner lukten, och det räcker. Det är doften från gamla flytvästar, metspön av bambu och tomma luftmadrasser. Den ger en bild av barndomens lättjefulla sommardagar. Vi bytte om till badkläder i vagnen och gick sedan och lade oss på mage på bryggan, tittade ned i det gröna vattnet mellan springorna. Jag försöker föreställa mig lukten av solvarmt trä och glimten av grå fiskar som sveper förbi i det grumliga vattnet. Men där sommaren förr glittrade i vattenbrynet, buren på måsarnas rop över viken, är höstens vatten nu mörkt och ogenomträngligt. Båten ligger med kölen i vädret. Jag vänder på den och skjuter ned den till strandkanten. Glasfibern gnisslar mot gruset. Årorna och årtullarna finns på sin plats i sjöboden. Vattnet ligger spegelblankt. Ytspänningen gör det nästan trögflytande. Skogen är svart och grå och himlen blek som ett pappersark. Tystnanden bryts bara av enstaka regndroppar. Efter varje årtag kan jag vila en liten stund, ekan glider över vattnet som en pil, helt utan motstånd. När jag kommit ut till mitten av sjön lägger jag årorna till rätta i tullarna och sträcker på ryggen. Jag sitter så en stund och ser ut över stranden en bit bort. Marken är sumpig, med gråbruna växter som letat sig ned i vattnet. Trädens stammar är hala och våta. Jag hör en kråka någonstans ifrån. På botten av ekan skvalpar en strimma regnvatten. Jag ser himlen reflekteras och för en stund är det allt jag ser och det känns som om jag sitter upp och ned. När jag känner tårarna komma tillbaka så börjar jag ro igen. Jag sliter ursinnigt i årorna utan att bry mig om var båten för mig. I Lillstugan råder en varm och behaglig värme. Jag drar av mig de sura kläderna och slår mig ned vid köksbordet. En skön tillfredställelse sprider sig i kroppen. Det är känslan av hederligt kroppsarbete och ömmande muskler som sällan används. Ute har det börjat skymma. Jag lagar kvällsmat och dricker en öl och lyssnar på den gamla träradion. Sedan går jag in i vardagsrummet och står en stund och tittar på pusslet som har legat ofärdigt på bordet i flera år. Jag vill inte röra det. Jag minns när hela familjen åkte till landet i den gamla gröna Saaben. Det var när nummer 95 fortfarande kunde associeras med en avlägsen och hoppfull framtid. Solen stekte på taket och alla fönster var nervevade. Pappa berättade påhittade historier för att underhålla oss bröder. Turhunden Pluto dinglade i backspegeln och motorn gav ifrån sig ett ansträngt buller då bilen trotsade alla fysikens lagar och tog sig upp i marschfart på motorvägen. Plastpanelerna började spela ett sövande surr så fort hastigheten gick över 70. Ingen i baksätet hade bälte. Det var en annan tid; så nära i minnet, men ändå så oändligt avlägsen. Landet är för mig synonymt med dessa somrar. Det är eviga solskensminnen, som framsidan på ett vackert vykort. Höstlandet har en helt annan karaktär. Det är en närmast brutal upplevelse, där barndomens minnen finns i varenda hörn, men där de liksom täcks av ett lager multnande löv. Vinterlandet har jag kvar att upptäcka. Men jag kan se det framför mig: tjock orörd snö i trädgården, och det bleka vinterljuset inne i huset. I fönsterkarmarna ligger spröda, torkade fluglik. Det råder total tystnad. Men på natten, när månen får skuggorna att vandra över golven, kan man höra huset sucka över allt levande som kommit och gått. Det vilar som en osynlig tyngd från tidigare generationer i väggar och golv. Det är en sammansättning i luften som tittar fram när jag hugger ved i vedboden, eller sitter på verandatrappen och ser solen som går ned över sjön. Så många före mig har suttit precis just här, sett precis samma sak. Kanske finns rösterna ännu bevarade i väggarnas stumma botten. Måhända hörs den svaga klangen fortfarande om man lägger örat mot den gamla tapeten. När natten kommer sprakar den öppna spisen i vardagsrummet. I elden ligger vedträn från det understa lagret i vedboden, resterna från ett träd hugget kanske hundra år tidigare. Röken som virvlar upp ur skorstenen bär dessa svunna tiders signatur, en doft som finns till i en kort sekund för att sedan försvinna för alltid. Allt detta tänker jag och sedan rafsar jag ihop pusselbitarna och föser ned dem i kartongen. Luftens sammansättning förändras något. Väggarna suger åt sig mina minnen. Det är mitt i natten, kolmörkt och jag är helt klarvaken. Jag känner genast att det är något som inte stämmer. Utanför blåser en hård vind i tunga stötar som får huset att knaka. Jag ligger med täcket uppdraget ända till näsan och stirrar ut i mörkret. Då ser jag att det syns en ljusstrimma under dörren. Stearinljusen, jag måste ha glömt dem. Jag kliver upp och öppnar dörren. Mamma sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och benen uppdragna under sig. Pappa sitter mitt emot. Han tittar upp från tidningen. "Men oj gubben, är du vaken? Kan du inte sova?" Jag står tyst och stirrar. "Kom här och sätt dig, så gör jag lite varm mjölk", säger mamma. Hon reser på sig och går ut i köket. Jag hör hur hon skramlar med en kastrull. Efter en liten stund kommer hon ut och sätter sig igen. Hon ler mot mig och sedan börjar de prata på sitt lugna, lågmälda sätt. Jag står kvar som förstenad och bara stirrar. Sedan går jag och sätter mig och lyssnar på deras trygga röster. Jag kommer inte ihåg om jag någonsin drack upp min mjölk. Jag vaknar på morgonen av ett grått gryningsljus som faller in genom det immiga fönstret. Jag minns min märkliga dröm med ett lugn och en djup, vemodig tillfredställelse. För första gången på mycket länge känner jag mig utvilad. Jag ligger där och drar mig ett slag, tvekar att gå upp i rummets påtagliga kyla. Men jag kliver i alla fall upp till slut, går ut på toaletten och blir sittande där en stund. I köket, medan jag väntar på att tevattnet ska att koka upp, börjar morgongrumset långsamt vika undan. Jag lutar mig mot köksbänken, och i samma stund som jag hör det dova ljudet från en bildörr som slår igen så ser jag kastrullen i diskhon. Sedan tittar mamma in i köket. "Vi ska åka nu, om du ska med får du komma på en gång!" Sedan försvinner hon ut och jag hör hur nätdörren slår igen bakom henne. Jag står först kvar, oförmögen att röra mig, fryst mot köksbänken. Det blir alldeles tyst. I luften hänger ett stråk från en bekant parfym. I backen nedanför stugan står den gamla Saaben. Pappa sitter redan i bilen. Mamma står och håller upp sin dörr, hennes säte är framfällt. Jag anar konturerna av bröderna i baksätet. "Kom nu då!" Jag stiger ut och går försiktigt nedför slänten. Jag tvekar bara en kort stund, och sedan kliver jag in i bilen. Jag känner värmen från bröderna bredvid mig. När vi åker ut genom grindarna ska jag tänka på att säga till pappa att köra försiktigt borta vid kurvan.

12 Kommentarer

Innan vi visste ordet av så har den sköna klorofyllen börjat bytas ut mot gula och röda nyanser. Knappt har man hunnit dra på sig kortbyxorna förrän den fodrade jackan ska fram igen. För varje år som går känns det som om sommaren bara blir kortare och kortare. För er som liksom jag räds mörkret kommer här ett par handfasta tips från Söndagspanelen. 1. Nu är sommaren över och hösten står för dörren igen. Hur gör du för att överleva mörkret? Matt: Alkohol och mycket sömn. David: Träning på gym, sömn och smida planer. Maths: Jag håller mig sysselsatt, det är bästa medicinen mot mörker och depression. Det är ingen slump att de flesta av mina renoveringsprojekt har fötts på hösten. Mattias: Jag har svårt att hantera hösten. Jag blir alltid höstdeprimerad. Men paradoxalt nog så är det något som lockar med mörkret ändå. Att komma in från en höstpromenad i skogen och slå sig ned med en skön bok. Regn på fönsterblecket, tända ljus och en varm kopp te. Att titta ut och känna sig tillfreds med att vara inne. Det är svårt att uppleva det på sommaren. Nej, det jag egentligen fasar för är vintern. Jonas: Hösten och jag är verkligen inte kompisar. Det finns en tvåmånadersperiod från mitten av oktober till nånstans kring Lucia när jag dagligen undrar varför nån överhuvudtaget bor i detta land. Sen brukar det släppa. För att ta mig igenom denna period har jag på senare år utvecklat ett recept med följande ingredienser: 1. Måla upp skräckbilder om hur djävlig hösten kommer att bli, för då känns det lättare sen eftersom det aldrig blir fullt så eländigt. 2. Jobba väldigt mycket mer och hårdare än normalt. 3. Åk en sväng utomlands (i år blir det en vecka i Kapstaden i slutet av oktober). Kniven: Har aldrig tyckt höstens mörker är så betungande. Värst är det först i januari-mars. Men annars är tipset att unna sig en resa istället för andra saker. Värt varenda spänn. 2. Sommar brukar innebära mycket läsning. Tipsa om en bra bok du läst i sommar. Har du inte läst någon bok så går det bra med en film, men då ska den vara jävligt bra. Matt: Northline av Willy Vlautin. En grymt bra bok. En tragisk berättelse där man ibland får ta ett par djupa andetag innan man läser vidare. Den känns verkligen i magtrakten. Till boken medföljer även ett akustiskt soundtrack av och med författaren. David: Dessa vackra hästar - Cormac McCarthy. Annars är jag en sucker för kortare noveller och läser ständigt författare som Raymond Carver och Tobias Wolff. Maths: Jag läser nog mer på vintern faktiskt.. men vill ändå tipsa om De vilda detektiverna av Roberto Bolano. Det är en tegelsten som inte erbjuder den där omedelbara förälskelsen, men låt den växa in i ditt medvetande och du kommer att bli rikt belönad. Mattias: Jag har läst Enhet av Ninni Holmqvist. Det är en hemsk dystopi som utspelar sig i Sverige i en nära framtid. Man läser den med hopplöshet och ilska molande i magen. Jonas: Jag läste I huvudet på John McEnroe strax innan semestern. Även om du inte är tennis- eller sportintresserad kan jag garantera en fantastiskt rolig och läsvärd liten bok om en av våra färgstarkaste karaktärer alla kategorier. Övrig semesterlitteratur har jag ju redan tipsat om här på Barstol. Kniven: Har inte haft något flyt med litteraturen  i sommar eller höst mer än "Hyresgästen" av Roland Topor. Film har inte heller varit någon höjdare. Annars håller jag med om skräckfilmstipset som någon nämnde i tidigare inlägg. Rec är riktigt bra. En ny skräckfilm som också skrämde skiten ur mig är The haunting in Conneticut. I love. ( och Mattias, du har väl inte missat The descent, min favvo.) 3. Barstol fyller ett år i veckan. Pallar du med ett år till? Matt: Ett år är bara en början. David: I det här sällskapet är det en ära. Barstol är hälften ångest och hälften glädje - som alla de bästa sakerna i livet. Maths: Ja för fan! Jag är den lojala typen, jag brukar följa skeppen ner i djupen. Dessutom tycker jag fortfarande att vi tillför något och har ett skönt G. Mattias: Barstol är bra för mig, utan att ha en dag i veckan då något konkret ska göras skulle allt bli en enda gegga. Det är ett bra tvång för att få mig att skriva. Jonas: Jag fortsätter så länge jag tycker det är roligt. Och så länge jag har något nytt att säga, för jag vill inte bli en upprepning på mig själv. Om det sen betyder en månad, ett år eller en livstid har jag idag ingen aning om. Kniven: Ja det hoppas jag. Har ju inte varit med så länge. Jag har ju den glidiga förmånen att bara skriva varannan vecka och det är alldeles tillräckligt för mig. Ni som skriver varje vecka ska ha en eloge. Även om det är jävligt roligt att skriva så vet jag att det kräver mycket arbete också. Nu har turen kommit till dig. Hur gör du för att klara av höstmörkret? Läste du någon bra bok i somras? Och pallar du ett år till med oss här på Barstol? Lämna gärna en kommentar här under!

2 Kommentarer

När jag går mellan betonghusen på väg till jobbet så känner jag lukten av nyklippt gräs. Det är en doft som vanligtvis gör mig lycklig, men som nu fyller mig med en känsla av saknad. Sommaren har nämligen svept förbi i en rasande fart. Jag hann knappt få korn på den innan löven plötsligt började få den där mörkgröna färgen, den som förebådar florans färgsprakande dödskamp innan allt blir brunt och grått igen. Vad hände egentligen? Var tog kajakpaddlingen, cykelsemestern och promenaderna i grandoftande skogar vägen? Jo, det kan jag tala om. De slukades av ett (i och för sig för stunden trevligt) vidlyftigt leverne på barer, uteserveringar och restauranger. De försvann i bakfylla, trötthet och en och annan sporadisk cykeltur som aldrig sträckte utanför stadens tullar. Inte en enda gång har jag legat och tittat ut över båtarna från Fredhälls solvarma klipphyllor eller brutit Mälarens skenbart ljumma vattenyta. Aldrig syntes min bleka lekamen i Hagaparkens filtbeströdda gräsgryta. Sommaren försvann istället i en strid ström av kall öl på Debasers uteservering, i pangen längs Skånegatan och på otaliga andra syltor runt om i stan. Och jag, som alltid romantiserat över sommar i stan, känner mig nu lite blåst på konfekten. Plötsligt förstår jag bättre varför staden avfolkas i juli, varför de avgasinpyrda invånarna flyr i sina fullpackade bilar och fyller upp ändlösa köer på motorvägarna med kylarmärket inställt mot Landet (allt medan lantisarna gör det motsatta och sedan kommer hem arga och undrar varför ”Stockholmarna” är så dryga). Jag är expert på att drömma, men blir sedan fylld med vanmakt när tiden är mogen. Trots att veckorna sträcker ut sig som en loj hund, ser jag bara begränsningar och ett ständigt krympande tidsfönster. Så jag slår i från mig, och när dagen är slut och ljuset kryper ur bild och kvällshimlen blir först rosa och sedan orange, så har jag inte fått någonting gjort. Och sommaren passerar, som en sorglig parodi av mitt liv. Emellertid kan det efter en varm sommar finnas en viss längtan efter mörka höstkvällar med vindstötar som får fönsterglasen att skallra. Tiden då man kan vika upp rockslaget och fantisera om lyktor som vajar från träden på gården, om snabba moln på mörka himlar och regndroppar på fönsterblecket. Och just som jag börjar förlika mig med att sommaren tog slut snabbare än väntat, så kommer den förbannade kylan. Och det är svårare att köpa - jag fullkomligt avskyr vintern. Åtminstone den man får uppleva som boende i Stockholm, för det är en vinter som sällan kommer till skott. Det blir mest ett utdraget slaskigt lidande, som ibland avbryts av ett par vackra iskalla dagar med rimfrost och snötunga trädgrenar. De där tillfällena liksom strösslas ned i det fördömda mörkret som gnistrande snöflingor. Kanske för att visa oss storstadsbor vad vi går miste om, där vi vandrar genom vardagens fuktiga, råa kyla med en hopplöshet som tränger allt djupare in i själen. Och det är någonstans där det hela börjar om igen. Jag glömmer mina tillkortakommande, där jag sitter hemma med flackande ljus vid ett element som närmar sig kokpunkten och målar upp storslagna planer inför den kommande sommaren. Allt ska hända och åh vad kul det ska bli. Äventyr, cykelexkursionerna till närförorterna, landsflykt, bilsemester (med någon som har körkort) och utsträckta bleka ben i Björköns böljande hagar. Och så där rinner åren förbi. Tills jag en dag vaknar upp ur min händelselösa dvala, sniffar nyfiket i luften och känner doften av nyklippt gräs. I stället för saknad fylls jag med energi, en pirrande glädje över livet och de dagar som står redo att fyllas med vad som helst. Sedan blir jag varse min rollator, och med en djup suck styltar jag i väg mot dödens allt mer lockande svärta. (Kan du som jag inte låta bli att vältra dig i det melankoliska armod som hösten bjuder, så har du här en perfekt följeslagare en regnig dag. Lägg gärna till fler låtar!)

5 Kommentarer

En höstdag i början av sjuttiotalet fiskade man upp liket av en ung kvinna i en vik vid ett sandtag. Det var kallt i vattnet och hon hade inte legat särskilt länge, hon såg i stort sett ut som när hon levt. Ögonen var slutna, det syntes inga spår av dödskamp. Ett fridfullt uttryck vilade över anletsdragen. Så sades det iallafall. Hon hade bara en tunn sommarklänning på. Inga skor och inga smycken förutom ett armband av röd plast. Håret var långt och mörkt, och man kan tänka att det böljade kring henne som vajande sjögräs i vattnet. Armarna utsträckta åt sidorna, som en jesusgestalt av kvinnokön. Det avskrevs som självmord, även om klädseln var en smula besynnerlig för årstiden. Men vem var det som saknades? Ryktet började gå, och så småningom kom flickans namn fram. Hon blev bara sexton år gammal. Skulle gått i första ring på ett gymnasium i stan, men kom aldrig till uppropet. Ingen hade egentligen någon riktigt skarp bild av vem hon varit, men de minnen som trots allt fanns där blev plötsligt omgivna med ett speciellt skimmer. Man mindes skolavslutningen i nian, spänningen i luften. Rektorns tal i aulan. Tisslet och tasslet i bänkraderna. Och sedan, på skolhustrappan, den blomstertid nu kommer. Den berusande känslan av att det äntligen tar fart. Friheten, plötsligt där inom räckhåll! Hur hon log och kramade om sina klasskamrater som alla andra. Skrattande när de lämnade skolhuset för sista gången och sprang mot föräldrar och otåliga småsyskon som stod i solen med svetten rinnande under finkläderna. Det finns till och med ett fotografi. Ett enda fångat ögonblick. Och där står hon, på tredje raden bland ljusa klänningar. Det som bara är minnen materialiserar sig plötsligt, rasterpunkterna bildar en helhet. Egentligen alls inget märkvärdigt. Bara en flicka med ett svagt leende och en blick åt ett annat håll. Det spekulerades förstås i vad hon tittade på, möjligtvis i ett försök att mystifiera omständigheterna. Och det kanske behövdes för att hålla diskussionen borta från en mer smärtsam punkt: ingen kunde återge ett enda samtal, inte ett enda personligt möte. Hon var inte utstött, inte mobbad, men ändå ständigt i periferin. Självvalt eller ej hade hon passerat genom högstadiet som en skugga. Och sedan kom den ljuva sommaren, med sin klorofyll och sina regnfyllda nätter. Någon sade sig ha sett henne i affären, någon på cykel. En annan berättade om en tyst nick under en promenad i skogen vid badplatsen. Det kunde vara sant, eller bara påhitt från folk som trodde sig minnas eller ville minnas för en kort stund i rampljuset. Men vad alla dessa minnen hade gemensamt var att hon alltid var ensam, aldrig sade något, alltid passerade på avstånd. Ogripbar och genomskinlig, som om hon redan befann sig på en annan plats. Man fantiserade om ett inåtvänt leende som kanske aldrig funnits, som om hon bar på en hemlighet. Vad som förvånar är att ingen smutsig byk drogs fram. Inga snaskiga detaljer, inga råa skämt. Flickans död möttes med stillsamt grubbel, med en förvirring och en sorg som drog genom bygden som en sval vårvind. Jag var inte född när det hände. Jag har inga egna minnen, bara sådana jag hört berättas. De har med tiden blivit mina. Och folk minns fortfarande, kan fylla på luckorna. På en liten ort lever små händelser kvar, växer med tiden, broderas ut. Vårdas och nöts. Delar av sandtaget är idag bebyggt, men platsen där man fiskade upp flickan är för otillgänglig för att vara värd att projektera. För kuperad, snårig, sank. Ett kort stycke bort tornar en sandvall upp sig, och ungefär mitt på växer en plätt ljung i sanden. Det råder ingen tvekan om formen: ljungen bildar ett hjärta. Legenden säger att det dök upp efter flickans död. Vid vallens fot finns en sänka med små förvridna träd. Det är en bortglömd del av sandtaget. Marken är flack och stenig. Man går lätt förbi, med blicken fäst på det märkliga gröna hjärtat. Men tittar man närmare på de mossbelupna stenarna ser man att de inte ligger där av en slump. De bildar mönster, namn och årtal. Skrifter till minne för någon som ingen egentligen kände. Den hemliga minneslunden har än så länge fått vara i fred från grävskopor och de massproducerade monteringsfärdiga trähus som förökar sig med ljusets hastighet i villaförorternas grönska. Stenarna sjunker för varje år längre ned i myllan, kamoufleras av mossa och sly. En flicka som ingen kände dog i ensamhet, sina skäl tog hon med sig i den stora natten. Man tycker att en sådan sak borde blekna med åren, glömmas bort. Men hon har blivit en sakral ande som i evighet vandrar tyst i strändernas dimma, ren och oskuldsfull, fri från synd. Och fortfarande lägger besökarna sina stenar i sanden.

8 Kommentarer