|
Måndag 1 Februari 2010 PostrånetAv david- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen. Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring. Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk. Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig. En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls. Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter. När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst. Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.
|
|
Måndag 6 Juli 2009 DjungelvrålAv david
Tjejen i kassan log ansträngt när jag närmade mig, så där som morsan brukade göra när jag gick in på henne och hennes kille när de bråkade i köket med dörren stängd. Jag ångrade mig genast. Fattade. Med handen hårt om min axel ledde Lars-Åke mig genom affären. En gammal tant stannade och tittade efter oss, lutad mot sin kundvagn. Vi fortsatte in genom svängdörrarna vid sidan om mjölkdisken, fram genom en korridor med lastvagnar och fruktkartonger längst väggarna och in på ett litet kontor där det stod ett skrivbord överbelamrat av kvitton, rabattkuponger och en påbörjad skylt som när den var färdig skulle tala om det fantastiskt låga kilopriset på apelsiner. Jag lyckades registrera allt sånt trots att världen som jag kände de rämnade inför mina fötter. ”Sätt dig ner”, sa Lars-Åke och pekade på en stol vid sidan av dörren. Jag satte mig. Jag väntade till han passerat svängdörrarna ut till butiken, sedan väntade jag inte längre. Jag slängde mig ut ur rummet, vek av till höger mot lagret, hoppade ned från lastkajen och störtade ut genom den öppna varuingången. Jag såg mig inte om, bara fortsatte springa - över parkeringen och gångvägen, förbi lekplatsen upp i skogen. Jag sprang till jag visste att det inte gick att se mig från vägen längre och sedan ännu en bit. Hjärtat slog snabba slag - som på den där kaninungen jag fick hålla i kupade händer när vi var på Skansen, jag och min mamma. Så slog hjärtat. |



