- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Jag borde ha fattat att det skulle gå åt helvete. Jag började ju med att liksom bara gå omkring helt planlöst - stå och läsa innehållsförteckningen på burkar med kattmat och schampoflaskor, ta några varv runt balen med toalettpapper och sedan till frysdisken, där jag lät blicken vandra över frysvarorna som om jag letade efter något. I över en minut stod jag där och bara stirrade. Ett inte särskilt rimligt beteende för en elvaåring.
Till slut tog jag mod till mig och gick till godishyllan. När jag väl började förse mig gick det av bara farten, ner med Gott och Blandat, Mars, Turkisk Peppar och Djungelvrål. Säkert fem av varje. Minst. Jag hade en vindjacka som gick att dra åt i midjan. Där låg det en hel hög med godispåsar och chokladrullar och slog mot magen. Jag var inte längre rädd. Ingen hade sett mig. Jag var nästan helt ensam i affären en tidig tisdagseftermiddag. Endast några pensionärer drog sina vagnar mellan hyllorna. Någon personal såg jag inte heller till. Nu återstod bara att gå ut.

Tjejen i kassan log ansträngt när jag närmade mig, så där som morsan brukade göra när jag gick in på henne och hennes kille när de bråkade i köket med dörren stängd. Jag ångrade mig genast. Fattade.
Sekunden efter – en hand på min axel.
Jävla skit.
Jag vände mig om. Där stod butikschefen, Lars-Åke, ökänd för att ta tag med hårdhandskarna mot snattare och själva anledningen till varför det låg extra stor prestige i att tjuva från Ica. Han tornade upp sig som en väldig koloss framför mig. Hård och okuvlig.
”Jag vill se vad du har innanför jackan. Lossa på midjebandet.”
Munnen blev torr. Jag kände ett betydande tryck i tarmen. Ett livsavgörande ögonblick. Precis som den gången Fredrik bröt armen i pulkabacken så benet stack ut ur täckjackan och jag sprang för att hämta hjälp. Med en skillnad. Den gången blev jag en hjälte. Ingen kommer hylla mig nu.
Jag lossade på jackan. Godiset rasslade ut över golvet.
”Följ med här.”

Med handen hårt om min axel ledde Lars-Åke mig genom affären. En gammal tant stannade och tittade efter oss, lutad mot sin kundvagn. Vi fortsatte in genom svängdörrarna vid sidan om mjölkdisken, fram genom en korridor med lastvagnar och fruktkartonger längst väggarna och in på ett litet kontor där det stod ett skrivbord överbelamrat av kvitton, rabattkuponger och en påbörjad skylt som när den var färdig skulle tala om det fantastiskt låga kilopriset på apelsiner. Jag lyckades registrera allt sånt trots att världen som jag kände de rämnade inför mina fötter.

”Sätt dig ner”, sa Lars-Åke och pekade på en stol vid sidan av dörren. Jag satte mig.
Han kommer ringa min mamma och säga vad jag har gjort. Hon kommer vägra tro att det är sant, säga att det måste vara någon sorts missförstånd. Sedan kommer hon komma och hämta mig, se det med egna ögon. Hennes son - en tjuv. Ungefär så gick tankarna. Tårarna var inte långt borta.
Plötsligt ringde telefonen. Polisen, det måste vara polisen som ringer.
”Hallåja.”
Tystnad.
”Kan du inte fixa det där själv, jag är ju upptagen med en snattare förstår du.”
Tystnad.
”Ja, ok då. Jag kommer.”
Lars-Åke lade på luren.
”Och du väntar här”, sa han och pekade med hela handen.

Jag väntade till han passerat svängdörrarna ut till butiken, sedan väntade jag inte längre. Jag slängde mig ut ur rummet, vek av till höger mot lagret, hoppade ned från lastkajen och störtade ut genom den öppna varuingången. Jag såg mig inte om, bara fortsatte springa - över parkeringen och gångvägen, förbi lekplatsen upp i skogen. Jag sprang till jag visste att det inte gick att se mig från vägen längre och sedan ännu en bit. Hjärtat slog snabba slag - som på den där kaninungen jag fick hålla i kupade händer när vi var på Skansen, jag och min mamma. Så slog hjärtat.