Du har hört det sägas många gånger, att vi lever i ett informationssamhälle. Det där kan mycket väl vara ett av de där begreppen som vi använder frekvent utan att egentligen vara helt säkra på betydelsen, det skulle inte förvåna mig om det var så. Men låt oss ändå för sakens skull utgå ifrån att vi har en hyfsat samlad bild över vad som avses: ett samhälle där information av alla möjliga slag, inklusive en och annan sanning och en herrans massa skräp, är lättillgänglig för (i stort sett) alla. Och vi kan förstås tacka Internet för det, tack Internet!

Vi kan nog också säkert komma överens om att informationssamhället är ett bra samhälle för dess medborgare. Information, det låter ju som något upplysande och djupt demokratiskt, eller hur? Jo, så är det nog. Motsatsen låter inte speciellt roligt, mörka krafter som håller sin befolkning i schack genom att sätta skygglappar mot omvärlden. Nej fan, det är nog bra för oss det här med information, det får man allt medge. Men om man ändå leker lite med tankar och tillåter sig att vrida och vända på kuben några varv, lite grann som en vetenskapsman som testar sin hypotes, då kan man ställa sig frågan huruvida det finns några nackdelar med ett informationssamhälle. Nå, så låt oss då göra det.

Till att börja med vill jag klargöra att jag inte tänker ta upp den typen av problem som till exempel föräldrar till porrsurfande barn upplever. Ej heller ämnar jag belysa det faktum att knark kan köpas online av trettonåringar eller att människor hystar ur sig allsköns hat i anonymitetens skydd. Samtliga dessa exempel, och många därtill, faller nämligen inom kategorin ”shoot the messenger”, alltså att vi skyller på informationsteknologin och det öppna, fria nätet, när det egentligen är människorna bakom informationen som äger skulden. Det är bra dumt när man tänker efter, ungefär som att skylla på en soptunna om någon har lagt en bomb i den. ”Vi borde förbjuda soptunnor!” ropar någon. ”Man kan lägga bomber i dem!” Här är jag alltså snarast tokliberal när jag säger att Internet bara visar upp en verklighet som redan finns och att alla försök till att ta bort den informationen är jämställt med censur. Jag medger att det är en extremt grovhuggen frihetsappell vars pris är potentiellt astronomiskt, men jag är lik förbannat beredd att köpa den.

Det där var alltså inte ”the crux of the biscuit”, som Frank Zappa skulle ha sagt, men om jag fraserar om frågan så kanske du bättre förstår vad jag är ute efter. Om jag säger så här, finns det något som har förlorat på att existera i ett informationssamhälle? Och nu låter det här kanske som en paradox, men jag hävdar att ideologi, alltså som företeelse och inte en specifik ideologi, har fått stryka på foten i informationssamhället. Inte för att ideologi är motsatsen till information eller dess fiende på något sätt, utan för att ideologi är något annat. Det passar liksom inte in i Twitter-eran, abstraktionsnivån är för hög.

Om man betraktar ideologi, i det här fallet politisk ideologi, som en samling värderingar vars komplexa innehåll kräver att du som mottagare åtminstone läser ett par böcker i ämnet och sedan tar reda på historien bakom för att sedan ta tag i en diskussion där du och människor du respekterar men inte alltid är överens med kritiskt granskar det hela, innan du validerar all denna information mot ditt förnuft och din känsla, ja då kan man kanske förstå att ideologier har behäftats med enkla slogans i dessa hastiga tidevarv. Gillar du frihet? Då är du liberal. Gillar du rättvisa? Då är du socialist. Gillar du båda? Då är du socialliberal. Där har du twitter-versionen av ideologi.

Det man kan påstå är att ett informationssamhälle, så som vi har utformat det, inte är den perfekta grogrunden för tankekonstruktioner som kräver lite mer utrymme och eftertanke än en oneliner gör. Detta har också visat sig med all önskvärd tydlighet om man tittar på de tre, fyra senaste valrörelserna i vårt land. Sakfrågor får allt större utrymme medan grundläggande värderingar hamnar i bakvattnet. Senast i valet till EU-parlamentet kryllade tidningarna av uppställda matriser med politiker på y-axeln och sakfrågor på x-axeln. Very light and easy. 

Det skulle inte behöva vara så, det finns ingen grundlag som säger att medborgarna i ett informationssamhälle inte klarar av att ta in komplex information vars innehåll inte enbart kan valideras mot fakta utan också måste stämmas av mot en känsla. Men det är nog lik förbannat så det har blivit, och somliga hävdar att våra hjärnor har "utvecklats" till att enbart kunna processa snabb och kort information. Jag vet inte om det här stämmer rent medicinskt, men nog ser vi gott om symptom på det runt omkring oss. Ett närliggande exempel på detta fenomen skulle kunna vara att sju av tio läsare av denna text troligen (vis av erfarenhet) började med att scrolla ner och omedelbart gav upp. Det blir för mycket att ta in. Fan vad långt han ska skriva då den där Enocsson! (Det kan ju också bero på att texten inte är tillräckligt intressant, men jag lämnar den bollen på straffpunkten så får vi se om någon klappar till den).

Att Folket börjat rösta efter sakfrågor är ett känt faktum som politikerna har anpassat sig till (och möjligen också delvis är orsaken till). Till skillnad från förr i tiden, låt oss säga på 70-talet, när en skicklig retoriker kunde vinna över fakta genom att vara den som Folket tror på, har vi idag en situation där retoriska knep inte längre tar dig lika långt. Idag har fakta, eller snarare det som presenteras som fakta, långt större betydelse. Det här är både väldigt bra och lite dåligt. Det är väldigt bra eftersom väljarna faktiskt tar ett större ansvar, låt vara att det ofta rör sig om ganska små frågor men ändå, man litar inte blint på en lanserad landsfader. Det är lite dåligt eftersom vi har flyttat vår blinda tro från landsfaderfiguren till ”det som presenteras som fakta”. Och här stöter vi på informationssamhällets kanske enskilt största problem: bristen på adekvat källkritik.

Så oerhört mycket information passerar genom allt för glesa maskor och skapar alternativa sanningar. Vad är sant? Ja, år 2009 brukar det finnas åtminstone tre-fyra olika svar på den frågan, vilket kanske till och med skulle kunna vara ”en bra grej” om vi bara kunde fixa till det där med källkritiken. För det som typiskt händer när källkritiken sviktar är faktiskt exakt samma sak som när tron på en övertygande ledare förblindas: vi slutar tänka själva. Skillnaden, och den är massiv, är att du inte har någon att skylla på om du trodde att det som stod att läsa i Wikipedia var sant. Det finns ingen ägare till informationen, bara en ägare till sanningen som eventuellt uppstår i ditt huvud när du läser den (och den är ägaren är förstås du). Vi kan alltså inte ställa Internet inför rätta i internationella domstolen i Haag (vilket säkert är en lockande tanke för en och annan förbudsivrare där ute), vi måste själva ta ansvar för den information vi väljer att tro på. Bra? Ja, något så in i helvete på lång sikt, men vi är liksom inte där än.

Alltså, var kritisk och ta god tid på dig. Det är väl de bästa råd jag kan ge till medborgaren i informationssamhället. Och var vaksam, för det finns en fälla här. Vi har ju lurats att tro att allt går snabbare nu för tiden, det är liksom själva poängen med informationsteknologi, men med tanke på den enorma mängd information som du förväntas processa, validera och ta ställning till, så vill jag påstå att allting går långsammare nu för tiden. Åtminstone om man vill att det ska bli rätt, och det vill vi väl? 

Moderaterna har under ledning av übertrion Reinfeldt/Schlingman/Borg kommit att bli det parti som slutligen och förmodligen oåterkalleligen övergivit ideologi för en alltigenom pragmatisk hållning till sin politik. Man sladdar hejvilt från höger till vänster på den sjufiliga motorvägen (big up för den simpla men målande liknelsen), för varje ny fråga som dyker upp verkar man ta ett litet pow-wow och sen får man helt enkelt se vad som kommer ut av det. Kanske röker man på lite och bjuder in Filippa, sätter sig runt ett bord och fnittrar så att det blir precis som i That 70’s show. Ibland undrar man faktiskt.

Ena stunden är man snudd på socialister, som Borg när han ilsket uppmanar folket att ringa sina banker och fråga vad fan de håller på med, för att sen göra en hundraåtti och bli så där uppenbart högersnofsiga när man föreslår att det ska kosta pengar att studera på högskola och universitet. Det ska ni förstå, att övervintrade studenter som aldrig får arslet ur sina studier i medeltidsryska sticker vår ledartrojka alldeles speciellt i ögonen. Så där kan man inte hålla på, säger Schlingman, de måste ju jobba. Vi har faktiskt en jobblinje! Då får alltså alla som vill ägna sig åt eftergymnasiala studier betala, vilket är ungefär lika dumt som att ge alla Sveriges bilister fortkörningsböter eftersom några kör för fort. Det är lika bra att betala, säger Reinfeldt, förr eller senare kör du ju för fort så det är helt rättvist.

Att föreslå något dylikt är inte bara likställt med att bitchslappa hela arbetarrörelsen så att kinderna (skinkorna) rodnar, den arbetarrörelse som har kämpat länge och väl under 1900-talet för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla (så att så kallade klassresor kan möjliggöras och klyftor minskas). Nej det är väl faktiskt ett förslag som vrider tillbaka klockan 50 år i tiden, om man ska vara ärlig. Där ser vi alltså en tydlig ideologisk grund i ett moderatförslag, fast ingen egentligen vill tala om ideologi längre. Och det är mycket oroande att man inte vill det, för utan den historiska förklaringen förstår man kanske inte varför Schlingman borde ha körförbud just nu.

För en gammal stofil som vill stå med åtminstone en fot i den ideologiska myllan, om inte annat så just för att förstå vad som händer ur ett historiskt perspektiv, ter sig denna pragmatiska vingeldans smått kriminell. Men jag har också förstått att en ny generation väljare växer upp som svampar i skogen och att dessa väljare ser mycket mer till sakfrågor än gammal tråkig ideologi. Att moderaternas politik tycks sakna en röd (blå) tråd över hela linjen bekymrar inte dessa ynglingar, de röstar utifrån sina behov just där de står och går. Som en ”kompis kompis” en gång sa: ”När det kommer till politik så tänker jag uteslutande på vad som är bäst för mig själv”. Behöver jag förtydliga att han röstade på moderaterna?

Nu är inte moderaterna ensamma om att utöva en politik som kantrar över åt det pragmatiska hållet. Snart nog vartenda riksdagsparti har ju gjort avbön i åtminstone en gammal helig fråga, en sån där fråga som liksom var själva fundamentet för partiets existens en gång i tiden. Det hela började kanske rentav när Vänsterpartiet skippade K-et härom året (till Ohlys stora besvikelse, han är ju faktiskt fortfarande kommunist men får inte gå runt och säga det). Sen började Kristdemokraterna kompromissa med abortfrågan (vilket var en av anledningarna till att partiet startades en gång i tiden) och står idag inför ett oundvikligt accepterande av homoäktenskap. Centerpartiet kan tydligen tänka sig kärnkraft igen. Har man sett. Och Folkpartiet.. nej, jag vet nog inte ens var jag ska börja med Folkpartiet. Låt oss bara konstatera att ingen ser dem som liberaler längre, vilket de faktiskt påstod att de var en gång i tiden.

Och det där med namnet är intressant. Namnet på partiet alltså. Här har moderaterna för länge sedan fattat att det gäller att inte knyta partinamnet hårt mot en vedertagen ideologi (stackars Vänsterpartiet, det kostar kosing att byta namn ska ni veta). Jag menar, Moderata samlingspartiet.. va? Det säger ju ingenting. Vi ska samla oss och vi ska vara moderata? Vi är en samling och det som är viktigt för oss en att anta en moderat hållning till allt som sker omkring oss? Ja du ser, man kan ju tolka det där lite som man vill och det passar ju vår sladdande trojka alldeles perfekt. Fast med tanke på att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet, trampar varandra på tårna i jakten på mittens rike (Vänsterpartiets relativa position som det vänstraste riksdagspartiet placerar dem någon centimeter utanför epicentrum) torde väl ändå detta vara det vinnande namnet i svensk politik idag: Centerpartiet - vi som alltid står i mitten. Så förtjusande enkelt.

Orsaken till detta skeneuforiska tillstånd av politiskt handlingsutrymme är förstås lätt att spåra. Det går en vältrampad stig tillbaka till 1989, vi har vant oss vid att dela in världshistorien i före och efter murens fall. Utan kalla kriget, utan den självklara skurken kommunism, står vi alla på samma sida. Ovanför all ideologi flyter en tjock trög gegga av olja, spekulationer, svågrar och slipsar, som effektivt kväver folkets varje försök att kravla sig upp på barrikaderna igen. Vi är alla lydiga konsumenter i det kapitalistiska systemet och tillber den heliga tillväxten. Väldrillade medborgare som i högkonjunktur beordras att konsumera mera och i lågkonjunktur beskylls för att ha levt över sina tillgångar. Det är alltid vårt eget fel att vi blir av med jobben, ändå revolterar vi aldrig. Jag förstår det inte, men sådan är tydligen kapitalismens logik. Detta system som i skrivande stund har en förmåga att trycka ner våra arslen i stövelskaften uppvisar ibland en slående likhet med kommunismen. Men vi är alla på samma sida, för alla vill ju ha det bra. Eller hur?

Men tro nu för allt i världen inte att jag önskar världen tillbaka till kalla kriget eller sitter här och längtar efter lite kommunistiskt struktur i vardagen. Nej helvete, jag är ingen kommunistromantiker. Långt ifrån. Jag läser just nu ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling (rekommenderas) och boken är bara ännu ett bevis på vilken fasansfull period detta var. Men grejen är ju den va, som en kompis brukar säga, att Kampuchea var 1975 till 1979 och i kommunismens namn, och Darfur är idag och i något annat namn. Maktelitens gränslösa girighet är lika blodig och hänsynslös oavsett vilket namn den bär, men vem bekämpar kapitalismens maktelit när vi alla står på samma sida?

Det kanske, jag säger bara kanske, skulle kunna vara bra med lite riktigt köttiga motståndare ibland. Någon som ställer kritiska frågor när hjulen bara automatiskt rullar på eftersom ingenting står i vägen. En smågrinig jävel som inte krusar och har sig, någon som.. Birger Schlaug. Ja faktiskt, jag saknar Birger Schlaug. Sluta tramsa i TV-soffor och kom tillbaka nu Birger, jag behöver dig!