I tre dygn har jag låtsats att Internet inte finns. Jag har inte ens kollat min mail, datorn har varit helt avstängd. Det kanske låter lite i era öron - tre dygn. Men jag kan ärligt säga att det känns som lång tid i dessa dagar. Och jag kan också ärligt säga att det känns väldigt skönt. Jag älskar Internet. Jag älskar Internet lite för mycket rättare sagt. Jag kan inte förklara varför nätet så lätt tagit en sådan avgörande plats på min lediga tid eller hur ett beroende uppstår kring att jag kollar nyheterna varannan timme. Har det hänt något? Vad hände inatt? Vad hände för en timme sedan? Vad är nytt? Herregud, varför vill jag veta allt det här? Och varför vill jag veta det hela tiden? Jag kollar efter uppdaterade bloggar och artiklar, letar kläder, ny musik och är in och ut på mailen. Jag håller mig bara uppdaterad, förklarar jag övertygat för mig själv och scrollar nervöst med högerhanden. Varför verkar mycket av det vi gör på nätet gå till sådan överdrift? Och varför finns det en växande känsla av mer och mer prestation i denna myrstack av information? Är det inte kvalitet på det som produceras så ska det åtminstone vara kvantitet - vänta bara, jag ska sprutlackera hela min blogg med alla mina intryck. Saker och ting som tidigare inte ens bemödades med en tanke får idag helt andra vidder av innebörd. Folk, media, alla - skriver om allt. På Internet finns verkligen allt. Hela tiden. Konstant uppdaterat. Internet har inget filter. Och det är det som gör det så underbart. Internet är fritt. Och helt förtrollande. Och jag ska ärligt erkänna - jag blir väldigt påverkad av det här. Jag blir mer och mer förtrollad för varenda år som går. Alltså, vad gjorde vi innan Internet fanns? Vi är ju trots allt några som lever i skarven av dessa två olika världar. Jag minns till och med ett skolarbete jag gjorde om elektronisk post 1993 där jag lillgammalt förklarade att elektroniskt post minsann bara var en tillfällig trend. Aldrig skulle det kunna konkurrera ut det riktiga handskrivna brevet, och varför skulle något så opersonligt som datorer vinna mark, datorer var tv-spel und so weiter. Okej, jag var 14 år då men under dom här tre dagarna har jag förvånats över hur lätt det ändå har varit att släppa taget om Internet trots att det samtidigt, paradoxalt nog, känts som om jag missat väldigt många saker. Flera viktiga insikter följer ändå dessa känslor och jag konstaterar följande. Jag vill ha mindre av Internet och mer av något annat. Jag vill ha mindre förklarat och presenterat för mig och mer av något som endast jag själv reflekterar över och behåller för mig själv i lugn och ro. Personligen handlar också om att förminska eller eliminera känslan av ett beroende till någonting. Jag vill inte känna den här märkliga känslan av att jag hela tiden har bråttom till, mot, genom, in i någonting. Bråttom till att förstå, till att tycka, till att lära mig, till att vara uppdaterad - när jag i själva verket inte behöver ha bråttom alls. När jag kollar mailen efter tre dygn har jag fjorton brev. Lite reklam, en inbjudan till ett kalas, taggad på det och det fotot. En vän har skrivit att hon saknar mig och undrar när vi ska ses egentligen. Snart, tänker jag. Ska bara kolla en sak på nätet först.

8 Kommentarer

Du har hört det sägas många gånger, att vi lever i ett informationssamhälle. Det där kan mycket väl vara ett av de där begreppen som vi använder frekvent utan att egentligen vara helt säkra på betydelsen, det skulle inte förvåna mig om det var så. Men låt oss ändå för sakens skull utgå ifrån att vi har en hyfsat samlad bild över vad som avses: ett samhälle där information av alla möjliga slag, inklusive en och annan sanning och en herrans massa skräp, är lättillgänglig för (i stort sett) alla. Och vi kan förstås tacka Internet för det, tack Internet!

 

Vi kan nog också säkert komma överens om att informationssamhället är ett bra samhälle för dess medborgare. Information, det låter ju som något upplysande och djupt demokratiskt, eller hur? Jo, så är det nog. Motsatsen låter inte speciellt roligt, mörka krafter som håller sin befolkning i schack genom att sätta skygglappar mot omvärlden. Nej fan, det är nog bra för oss det här med information, det får man allt medge. Men om man ändå leker lite med tankar och tillåter sig att vrida och vända på kuben några varv, lite grann som en vetenskapsman som testar sin hypotes, då kan man ställa sig frågan huruvida det finns några nackdelar med ett informationssamhälle. Nå, så låt oss då göra det.

 

Till att börja med vill jag klargöra att jag inte tänker ta upp den typen av problem som till exempel föräldrar till porrsurfande barn upplever. Ej heller ämnar jag belysa det faktum att knark kan köpas online av trettonåringar eller att människor hystar ur sig allsköns hat i anonymitetens skydd. Samtliga dessa exempel, och många därtill, faller nämligen inom kategorin ”shoot the messenger”, alltså att vi skyller på informationsteknologin och det öppna, fria nätet, när det egentligen är människorna bakom informationen som äger skulden. Det är bra dumt när man tänker efter, ungefär som att skylla på en soptunna om någon har lagt en bomb i den. ”Vi borde förbjuda soptunnor!” ropar någon. ”Man kan lägga bomber i dem!” Här är jag alltså snarast tokliberal när jag säger att Internet bara visar upp en verklighet som redan finns och att alla försök till att ta bort den informationen är jämställt med censur. Jag medger att det är en extremt grovhuggen frihetsappell vars pris är potentiellt astronomiskt, men jag är lik förbannat beredd att köpa den.

 

Det där var alltså inte ”the crux of the biscuit”, som Frank Zappa skulle ha sagt, men om jag fraserar om frågan så kanske du bättre förstår vad jag är ute efter. Om jag säger så här, finns det något som har förlorat på att existera i ett informationssamhälle? Och nu låter det här kanske som en paradox, men jag hävdar att ideologi, alltså som företeelse och inte en specifik ideologi, har fått stryka på foten i informationssamhället. Inte för att ideologi är motsatsen till information eller dess fiende på något sätt, utan för att ideologi är något annat. Det passar liksom inte in i Twitter-eran, abstraktionsnivån är för hög.

 

Om man betraktar ideologi, i det här fallet politisk ideologi, som en samling värderingar vars komplexa innehåll kräver att du som mottagare åtminstone läser ett par böcker i ämnet och sedan tar reda på historien bakom för att sedan ta tag i en diskussion där du och människor du respekterar men inte alltid är överens med kritiskt granskar det hela, innan du validerar all denna information mot ditt förnuft och din känsla, ja då kan man kanske förstå att ideologier har behäftats med enkla slogans i dessa hastiga tidevarv. Gillar du frihet? Då är du liberal. Gillar du rättvisa? Då är du socialist. Gillar du båda? Då är du socialliberal. Där har du twitter-versionen av ideologi.

 

Det man kan påstå är att ett informationssamhälle, så som vi har utformat det, inte är den perfekta grogrunden för tankekonstruktioner som kräver lite mer utrymme och eftertanke än en oneliner gör. Detta har också visat sig med all önskvärd tydlighet om man tittar på de tre, fyra senaste valrörelserna i vårt land. Sakfrågor får allt större utrymme medan grundläggande värderingar hamnar i bakvattnet. Senast i valet till EU-parlamentet kryllade tidningarna av uppställda matriser med politiker på y-axeln och sakfrågor på x-axeln. Very light and easy. 

 

Det skulle inte behöva vara så, det finns ingen grundlag som säger att medborgarna i ett informationssamhälle inte klarar av att ta in komplex information vars innehåll inte enbart kan valideras mot fakta utan också måste stämmas av mot en känsla. Men det är nog lik förbannat så det har blivit, och somliga hävdar att våra hjärnor har "utvecklats" till att enbart kunna processa snabb och kort information. Jag vet inte om det här stämmer rent medicinskt, men nog ser vi gott om symptom på det runt omkring oss. Ett närliggande exempel på detta fenomen skulle kunna vara att sju av tio läsare av denna text troligen (vis av erfarenhet) började med att scrolla ner och omedelbart gav upp. Det blir för mycket att ta in. Fan vad långt han ska skriva då den där Enocsson! (Det kan ju också bero på att texten inte är tillräckligt intressant, men jag lämnar den bollen på straffpunkten så får vi se om någon klappar till den).

 

Att Folket börjat rösta efter sakfrågor är ett känt faktum som politikerna har anpassat sig till (och möjligen också delvis är orsaken till). Till skillnad från förr i tiden, låt oss säga på 70-talet, när en skicklig retoriker kunde vinna över fakta genom att vara den som Folket tror på, har vi idag en situation där retoriska knep inte längre tar dig lika långt. Idag har fakta, eller snarare det som presenteras som fakta, långt större betydelse. Det här är både väldigt bra och lite dåligt. Det är väldigt bra eftersom väljarna faktiskt tar ett större ansvar, låt vara att det ofta rör sig om ganska små frågor men ändå, man litar inte blint på en lanserad landsfader. Det är lite dåligt eftersom vi har flyttat vår blinda tro från landsfaderfiguren till ”det som presenteras som fakta”. Och här stöter vi på informationssamhällets kanske enskilt största problem: bristen på adekvat källkritik.

 

Så oerhört mycket information passerar genom allt för glesa maskor och skapar alternativa sanningar. Vad är sant? Ja, år 2009 brukar det finnas åtminstone tre-fyra olika svar på den frågan, vilket kanske till och med skulle kunna vara ”en bra grej” om vi bara kunde fixa till det där med källkritiken. För det som typiskt händer när källkritiken sviktar är faktiskt exakt samma sak som när tron på en övertygande ledare förblindas: vi slutar tänka själva. Skillnaden, och den är massiv, är att du inte har någon att skylla på om du trodde att det som stod att läsa i Wikipedia var sant. Det finns ingen ägare till informationen, bara en ägare till sanningen som eventuellt uppstår i ditt huvud när du läser den (och den är ägaren är förstås du). Vi kan alltså inte ställa Internet inför rätta i internationella domstolen i Haag (vilket säkert är en lockande tanke för en och annan förbudsivrare där ute), vi måste själva ta ansvar för den information vi väljer att tro på. Bra? Ja, något så in i helvete på lång sikt, men vi är liksom inte där än.

 

Alltså, var kritisk och ta god tid på dig. Det är väl de bästa råd jag kan ge till medborgaren i informationssamhället. Och var vaksam, för det finns en fälla här. Vi har ju lurats att tro att allt går snabbare nu för tiden, det är liksom själva poängen med informationsteknologi, men med tanke på den enorma mängd information som du förväntas processa, validera och ta ställning till, så vill jag påstå att allting går långsammare nu för tiden. Åtminstone om man vill att det ska bli rätt, och det vill vi väl? 

12 Kommentarer

Informationsteknologi, internet och datorer är utan tvekan det stora för min generation. I dag använder de allra flesta av oss datorn på ett eller annat sätt i arbetet och i hemmet. För våra barn är informationsteknologin en del av utbildningen och det är en självklarhet att ha en dator hemma. För min generation var det inte lika självklart. Jag fick då aldrig en Vic 64 när jag var liten. Jag är så besviken på mina föräldrar att jag aldrig fick en VIC 64 när jag var liten. Jag kan inte säga att jag vi var fattiga men det fanns aldrig utrymme för något extra. När det var dags att få en cykel, till exempel, ville man ju ha en Crescent men man kunde också tänka sig en Monark. Jag fick en Pallas inköpt på Cykelringens midnattsutförsäljning. (Turligt nog var jag starkare än alla andra i området så de gjorde bara narr av min cykel en gång) Att be om en dator var inte ens tänkbart. De flesta av mina kompisar hade en Vic 64. Vi satt i timmar och spelade spel som Summer Games och International Karate. Eller, den mesta tiden gick åt att vänta på att spelen skulle ladda färdigt i bandspelaren. Ofta fick man ladda om hela spelet då någon blivit otålig och rört joysticken så laddningen störts. Jag fick dock aldrig sätta mig med datorn ensam och fördjupa mig och utveckla ett riktigt intresse. Vi hade inte heller någon vhs-spelare i mitt barndomshem. Jag och en kompis brukade skynda oss hem till honom efter skolan för att hinna se en film eller några bandade avsnitt av V innan hans föräldrar kom hem. En film vi såg flera gånger var Wall Street. Jag fascinerades och någonstans här banades det väg för mitt framtida yrkesval. Medan mina kompisar satt hemma i sina pojkrum och lärde sig grunderna i programmering drömde jag om lyx och flärd på finansmarknadens mest mytomspunna gata. Hade jag bara fått en Vic 64 när jag var liten hade jag nu kanske suttit på en flashig byrå och utvecklat grafiken till nästa generations Iphone. Hade jag bara fått en Vic 64 när jag var liten hade jag kanske inte varit fast mitt uppe i den här soppan.

16 Kommentarer