Följande berättelse är lika sann som den är falsk. Den är med andra ord baserad på en sann historia (om du vill veta den exakta innebörden av det begreppet får du fråga Liza Marklund).

 

Introduktion

Jag har aldrig förstått mig på liberaler. There, I said it. Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten. De får helt enkelt inte ihop det. Det finns gott om exempel på högintressanta debatter just nu som borde passa liberaler som hand i handske: FRA, IPRED och protektionism i krisens kölvatten, för att nämna några. Och visst har liberaler synts och märkts i debatten, men istället för att skjuta bollen i det öppna målet har man käbblat med varandra. Det verkar som att liberalerna har gått och blivit tudelade: på ena sidan staketet står de ideologiska fundamentalisterna som hatar all statlig inblandning, på andra sidan står de partivänner som antagit en långt mer pragmatisk hållning till hur politiken bör utformas. Oturligt nog, för fundamentalisterna vill säga, är det Folkpartiets toppar som står på den pragmatiska sidan. Man undrar hur det kunde bli så.

 

 

Kapitel 1 I vilket vår potatistuggande vän tar sig an utmaningen att vända skutan

Några år bakåt i Folkpartiets historia finner man ett hastigt annalkande vägskäl och ett påföljande, kanske lika hastigt, vägval. Där satt Leijonborg och tuggade på potatisen i sin mun och betraktade de bistra siffrorna från valet 1998. En overhead-apparat i ett konferensrum på Folkpartiets kansli lyste upp meningen ”4,7 % och vad fan gör vi nu?” på väggen. Mötets deltagare, samtliga handplockade av potatistuggaren, vred nervöst på sig i sina stolar. Till slut tog någon till orda, det var en ung och ambitiös Jan Björklund. ”Vi har blivit för flummiga” sa han, och duckade instinktivt för vad han trodde skulle bli en smocka från Leijonborg. Men se det kom ingen smocka, istället var det som att någon hade dragit proppen ur det av ideologi kontaminerade badkaret. Alla föll in i klagosången, och de kände sig (ironiskt nog) fria nu när de kunde tala fritt från sina hjärtan om hur fängslade de varit i det liberala elfenbenstornet. Leijonborg såg äntligen ett ljus i den långa mörka tunneln, ett ljus så förföriskt att han inte kunde motstå det även om det innebar att lämna stora delar av sin ideologiska övertygelse bakom sig.

 

 

Kapitel 2 I vilket en box identifieras och undviks

Kort efter detta möte inleddes kampanjen för att förvandla Folkpartiet från partiet som bara snackar till partiet som sätter pengarna där käften sitter. Ett mycket spirituellt pow-wow lett av Leijonborg (”tänk utanför boxen” var det enda han hann säga innan kreativitetens flöde forsade genom rummet som en vårflod i Jämtland) ledde fram till en rad nya förslag. Det skulle bli språkkrav på invandrare, militärisk disciplin i skolan och en rad andra mer eller mindre radikala idéer som aldrig hade nått upp till ytan under det tidigare så kvävande ideologiska styret. ”Fan alltså” sa Nyamko en gång, ”Vi kan ju hitta på precis vad som helst!” Kompisarna skrattade, det här var verkligen något annat än det eviga tjatet om den liberala grundtanken. Resultatet lät heller inte vänta på sig. Valet 2002 blev en fantastisk framgång för det nya toppstyrda Folkpartiet. 13,3 % var visserligen inte bättre än Westerbergs toppnotering från 80-talet men jämfört med valet -98 var det ett lyft av astronomiska mått. Dagen efter valnatten kallade Leijonborg till möte igen. Den här gången lystes rummet upp av en nyinköpt projektor som projicerade meningen ”13,3 %, nu kör vi!” på väggen. Det skrattades och tjoades, folk spontankramade varandra i korridorerna och på den traditionella fredagskaraoken var det inte längre George Michaels Freedom som var favoriten, det var Sinatras My Way. Allt gick som smort, och kanske var det vid den här tidpunkten endast Birgitta Ohlsson som förstod att partiet hade börjat gräva en ny grop åt sig självt genom att begå den största dödssynd ett politiskt parti kan begå: man hade tappat förankringen med sina gräsrötter.

 

 

Kapitel 3 I vilket missnöje till slut spikar igen en kista

Förblindade av valframgångarna fortsatte Leijonborg & co på det inslagna spåret. Enskilda och tunga namn i toppen fick styra partiets politik mer eller mindre efter eget huvud, det enda Leijonborg gjorde var att dunka dem i ryggen och säga ”Jag litar på dig”. Under tiden växte missnöjet utanför partikansliet. Det började som ett mummel, sen kom en grymtning innan vrålet till slut ekade ut över en skinande ny bloggvärld: Folkpartiet är inte längre ett liberalt parti! Med en reaktionsförmåga som en sengångare på Valium tog sig Leijonborg an det liberala folkets vrede, men det försprång som vår potatistuggare gav motståndarna lyckades han aldrig hämta in. Nätet fullkomligt svämmade över av missnöjda och synnerligen verbala före detta folkpartister som vädrade sitt begåvade missnöje i det här som hade kommit att kallas bloggar (Leijonborg kallade under denna period till ett möte med den interna IT-avdelningen på kansliet och frågade den samlade skaran nätverkstekniker ”Vad i h-e är en blogg?”). Det blev förstås inte bättre av att partiet ingick allians med de andra borgerliga partierna. Tre från varandra rätt väsensskilda partier, varav ett tog den ledande rollen och lämnade de övriga i kall och enslig skugga. De som en gång drog proppen ur det där badkaret hade visserligen tagit partiet hela vägen till makten, men till vilket pris? Spiken i Leijonborgs kista blev spionskandalen, en härva som klädde så kallade frihetstörstande liberaler särskilt illa. Smygläsandet av sossarna intranät hade naturligtvis inte lett till potatistuggarens avgång om hans ställning inom partiet varit stark, men som det nu blev så löste det sig nog ganska fint för somliga partivänner. ”Kungen är död, länge leve Kungen!”, skanderade Leijonborgs gamla kompisar när Björklund intog podiet med norra Europas största varggrin. De bloggande avhopparna var dock föga imponerade, Björklund var ju om möjligt ännu mindre liberal än Leijonborg.

 

 

Kapitel 4 I vilket vår nye hjälte slösurfar och hittar en Bard som inte tror på visor

En kylslagen lördag i februari 2009 sitter Björklund på sitt kontor och får ingen ro i kroppen. Anledningen till hans rastlöshet är den uteblivna Björklund-effekten. Sin vana trogen googlar han på, i tur och ordning, sitt eget namn, liberalism och Folkpartiet (det fanns även några andra sökord som jag av hänsyn till Björklund har utelämnat då de inte tillför handlingen något). Ur högtalarna strömmar Needle and the damage done med Neil Young. Av en slump hamnar han på Nyheter24.se och läser en intervju med Alexander Bard – den självutnämnde Store Tänkaren med Liberal Grundtanke som bas. ”Jävla fjant” mumlar Björklund, men läser vidare eftersom intervjun ändå har fångat hans intresse. Bard pratar nämligen om att förändra partiet, och han pratar om att fakta och vetenskap ska avgöra partiets beslut i framtiden. Björklund, fortfarande öm i huden efter att i ett par års tid ha blivit uppläxad av varenda skolforskare i hela Sverige, är just denna lördag osedvanligt öppen för Bards nya slogan: Evidensliberalism. ”Ja” tänker han när Neils sista ackord klingar ut och ger plats åt tystnadens inbjudan till eftertanke, ”det kanske inte är så dumt det där med fakta och vetenskap ändå”. Ett nytt vägskäl har dykt upp och Björklund baxnar inför storheten i sin nya tankekonstruktion. ”Tänk att ta reda på fakta och faktiskt veta vad man pratar om, då skulle ju de där förbannade forskarna hålla med mig istället för att tjafsa emot hela tiden” tänker han, och tar till tonerna av Army of Lovers gamla monsterhit Crucified första steget på den nya vägen.

 

Kapitel 5 I vilket vår hjälte skrider till verket

En dryg vecka senare sitter Björklund i soffan hos Gomorron Sverige och är nervös, mycket nervös. Han har nämligen bestämt sig för att slå an Den Nya Tonen i den här debatten med en skolforskare. ”Nu jävlar ska de få se på en ny Björklund” tänker han, och vänder sig sedan till forskaren i soffan bredvid och förkunnar att lärarutbildningen måste kompletteras med konflikthantering och kunskap om gruppdynamik. Eftersom ”forskning har visat” att det behövs. Detta är i sanning en ny Björklund vi får se. Skolministern som tidigare bara var intresserad av att slänga ut buset ur klassrummen för att uppnå en god arbetsmiljö avslöjar nu en insikt och ett djup i frågan som verkar komma som en blixt från klar himmel. ”Tänka sig”, ska Birgitta Ohlsson säga senare samma dag, ”att Björklund kunde tänka om och faktiskt förstå att beteenden har en orsak och inte bara en verkan. Det är fan stort det här!” Kort efter sändning utspelar sig följande sms-konversation:

 

Björklund: ”Klockrent! Kärringen satt fan bara och gapade!”

Bard: ”Självklart”

Björklund: ”Vad är nästa steg?”

Bard: ”Liberati har möte på torsdag, du får nya instruktioner kort därefter”

Björklund: ”Utmärkt! Vi hörs!”

Bard: ”Whatever”

 

 

 

 

31 Kommentarer

Jag har lyssnat på en debatt med artister och skivbolag på ena sidan, däribland Alexander Bard och Eva Dahlgren, och motståndare till IPRED på andra sidan. Jag har försökt förstå vad det handlar om och kommit fram till följande: det finns en låsning här som vissa vill påstå är av moralisk natur och andra säger är av teknisk natur, medan jag helt frankt påstår att vi har hamnat här på grund av dåligt affärsmannaskap.

Artisterna och skivbolagen säger att det handlar om upphovsrätt, jag säger att det handlar om distribution. Det är ingen fildelare som försöker sno artisternas verk och ge ut dessa i eget namn. Om jag laddar ner en låt av Eva Dahlgren så vet jag ändå att det är hennes låt, det står att det är hon. Hur ska jag annars kunna hitta hennes låt om inte rätt titel och namn publiceras? När det gäller upphovsrätt borde artisterna vara mer vaksamma gentemot varandra, jag tycker det stjäls mer än lovligt många takter inom populärmusiken nu för tiden. Senast var det Joe Satriani som blev upprörd över Coldplays ”uppenbara” stöld av hans ”If I could fly” till deras ”Viva la Vida”. Jag lyssnade på hans låt och måste säga att jag hör ett antal mer uppenbara låtstölder på radion varje dag när jag går hemma och städar till tonerna av P3:s skval.

Stämningen tätnar av ironi när popmusiker börjar yla om upphovsrätt, samma musiker vars verksamhet i så stor utsträckning handlar om återanvändning av gamla koncept. Exemplen haglar, orden nyskapande eller originalitet kan knappast användas för att beskriva svensk populärmusik idag, även om undantagen självklart finns. Vad sägs om att Anna Ternheim låter som Dido på ”What have I done”? Eller att Anna Maria Espinosas ”A little moonlight” har stulit friskt från The Clash ”The card cheat”? Vänta nu.. vem har skrivit Espinosas låt? Man kollar, där står A Wendin. Hmm.. vilken överraskning, Moneybrother har stulit från The Clash. Mannen som har byggt hela sin karriär på att stjäla från Springsteen och nämnda band, HONOM borde ni jaga med blåslampa istället för fildelarna som gratis marknadsför artisternas (ibland stulna) verk över internet.

Skivbolagen påstår att de visst kan anpassa sin affärsmodell till dagens teknik men för att göra det behövs investeringar och dessa pengar finns helt enkelt inte. Varför? För att piraterna har kapat deras täckningsbidrag, hävdar de. Slutsats: skivbolagen har agerat för lite och för sent. Man har bedrivit sin verksamhet utan framförhållning och det får man sona för nu, precis som bilindustrin. Utan framförhållning, utan utveckling och anpassning, dör man. Så enkelt är det. Det hade kunnat gå det här om skivbolagen hade anställt visionärer för en si så där tio år sedan, men nu måste man istället hitta på något annat. Tough luck, verkligheten är sällan snäll mot den som håller fast för länge vid gamla sanningar.

En hyfsat gammal sanning som skivbolagen fortfarande inte verkar har fattat är att efterfrågan på de produkter som artister och deras bolag producerar är kraftigt vikande, för att inte säga döende. Det är nämligen inte realistiskt att tro att folk ska köpa CD-skivor för 200 spänn när de flesta plattor idag innehåller en, max två, bra låtar. Resten är utfyllnad, konceptet album är lika dött som CD-skivan i sig. Vad är hönan och vad är ägget? Började artister göra tunna plattor eftersom ingen ändå köper dem eller var det tvärtom? Oavsett svaret så är sanningen föga smickrande för artisterna. Antingen har man piskat en död ko för länge eller så har man bara blivit sämre utan synbar anledning.

En annan sanning som nämnda aktörer totalt har missat är konsumentens förändrade beteende. Dagens konsumenter är inte längre en passiv skara människor som nöjer sig med att köpa färdigpaketerade produkter, de är människor som vill vara kreativa och påverka innehållet i produkterna. Exemplet med det tyska företaget som låter kunderna komponera sin egen müsliblandning på nätet är talande, det är ditåt vi går. Skicka mig din senaste hitlåt som fil i upplåst format, jag vill göra en egen mix på den. Gör den ännu hellre som en färdig plug-in till mitt musikprogram, jag vill lägga in den som en template. Kan du som artist förstå denna högst möjliga framtid?

Men huvudfrågan kvarstår, vad ska artisterna tjäna pengar på? Vi får väl ändå vara överens om att de bör tjäna sitt levebröd, att den yrkeskåren måste få ha en hyfsat ljus framtid. Annars går vi definitivt mot en kulturskymning. Inte beroende på att Alexander Bard får sina låtar ”stulna” på nätet, det kunde väl kvitta, men vad är lösningen? Låt mig bara passa på att här göra ett klargörande i den så kallade kulturdebatten: jag anser att det måste finna utrymme för kultur som inte alltid behöver göra reklam för sig själv och möta konsumenternas varje nyck med total kapitulation, men den popmusik som t ex herr Bard företräder lämnar jag med varm hand och utan dåligt samvete över åt marknadskrafterna.

Om vi nu för ett ögonblick bortser ifrån den konstnärliga aspekten kan vi ganska lätt jämföra paketerad musik med mjukvara. Likheterna finns där, både programkod och inspelad musik är digitala produkter sprungna från intellektuellt kapital (tankar och idéer). Gör man den här jämförelsen lyser trenden fullkomligt glasklar: vi rör oss bort från licensintäkter, alltså att sätta en prislapp på sin mjukvara och leverera varan i utbyte mot pengar. Fler och fler mjukvaror blir, voila, gratis på nätet. Allt ifrån små PDF-konverterare eller mediaspelare till hela affärssystem finns för nedladdning, och då frågar vän av ordning (eller skivbolagsdirektören): hur i hela friden tjänar dessa företag pengar?

Jo, man tjänar pengar på tjänster. ”Saker och ting som inte kan kopieras och distribueras illegalt”, om du förstår. Det är ett sätt att sluta piska en död ko, det finns säkert flera. Produkten som tidigare var ryggraden i verksamheten, den självklara kassakon, är idag förpassad till marknadsavdelningen. Produkten blir reklam för det verkliga erbjudandet till marknaden, dvs företaget självt (eller artisten, i vårt exempel). Det kallas varumärkesstrategi, kanske ringer en bekant klocka?

Varje företag, oavsett om det sysslar med tunnplåt eller musik, ställs någon gång inför faktum att förutsättningarna för verksamheten förändras. Den som överlever och går starkare ur striden är den som är mest kreativ och adaptiv. Fråga vilken företagsledare som helst idag (utom möjligen skivbolagsdirektörer) vad som är nyckeln till framgång, och han eller hon kommer att svara ”förmågan att anpassa sig till förändringar”. Vad skivbolag och enskilda artister behöver förstå är det som de flesta företag redan har fattat för länge sedan: ditt kapital består inte längre av din produkt, det består av dig själv. Dina relationer till dina kunder (fans), dina tankar och idéer, dina egenskaper, din förmåga att utvecklas på en marknad som ständigt förändras.

Skivbolag och artister agerar på denna marknad, vare sig de vill det eller inte, och behöver därför förstå spelreglerna. Men det visar sig att denna förståelse är skrämmande låg, för att inte säga obefintlig. Istället för att utnyttja det faktum att miljontals människor är beredda att ge dem gratis reklam OCH distribution väljer man att jaga dem med blåslampa. Det är, i sin fulla dumhet, bottenrekord i dåligt affärsmannaskap. Ett litet tips till Alexander Bard & co: låt Madonna visa er vägen. Hon har nämligen förstått vad det handlar om. Andelen intäkt som kommer från skivförsäljning är försvinnande liten i hennes imperium, istället tjänar hon pengar på reklam, spelningar och andra evenemang, böcker och allsköns merchandise. Hon är produkten Madonna, varumärket Madonna, och hur läskigt det än kan låta att göra en produkt av sig själv så går det inte att bortse från att hon tjänar fruktansvärt mycket pengar.

Vad som nu öppnar sig ovanför skivartister som en underbar lucka i molnen är en fantastisk möjlighet att en gång för alla skippa profithungriga mellanled och istället fokusera på sina kunder, dvs oss musikälskare. Här är vi kära artister, kom och förför oss! Och visst kan jag förstå om omställningen blir svår för Lars Demian, Kristian Kjellvander, David Fridlund & co. Att nu plötsligt betrakta sig själv som lika delar egenföretagare och skapande artist kommer inte att vara enkelt för alla men det är de facto vad ni är. Ju förr ni inser detta, desto större chans har ni att överleva. De mindre artisterna kan säkert också påstå att det som Madonna har gjort inte är möjligt för dem, att alla varken kan eller vill bli megastjärnor. Nej visst, det är sant. Men vad är det som säger att man inte kan göra det Madonna gjort i en mindre skala? Ingenting, såvitt jag kan se.

Den gyllene regeln gäller även här: den som vill utvecklas bör fokusera på lösningar istället för att ständigt beskriva problemet. Och lösningen, mina kära artister, är inte att stämma de människor som tycker om er musik. Det kan jag lova er. Och skulle det inte vara underbart ironiskt om det visade sig att Alexander Bard har en fet hårddisk innehållande illegalt nedladdad musik som han delar ut på nätet? Tillslaget skulle ge eko, jag kan se bilden framför mig där konstapel Jansson poserar med Bards laptop i famnen.

PS.

IPRED innehåller fler delar som bör belysas (som t ex att privata företag får agera polis), men jag har i detta inlägg valt att fokusera på upphovsrätt och affärssidan.

24 Kommentarer