Buy Isoprinosine Without Prescription, När ersättningssystemet för friskolor baseras på de kommunala skolornas budget påverkas även friskolorna av kommunernas neddragningar. Den här sunkiga och endast halvt fria konkurrensen som råder för skolverksamhet slår alltså snett åt alla håll och kanter, buy Isoprinosine without a prescription, Online buying Isoprinosine hcl, jag skulle vilja säga att alla inblandade förlorar på den. 

Jag vet inte hur länge våra politiker avser att fortsätta driva detta hopplöst omoderna och orättvisa ersättningssystem, men jag hoppas innerligt att det snart tar slut, Isoprinosine for sale. Purchase Isoprinosine online, Och märk väl att detta inte handlar om den ena eller andra sidans fel, sossar såväl som borgare har stått bakom det eländiga systemet. Jag menar vad fan, Fort Worth, Texas. Denver, Colorado, Order Isoprinosine from mexican pharmacy, ska man ha konkurrens så ska den väl ändå vara fri. Eller, købe Isoprinosine online, αγοράζουν online Isoprinosine. Isoprinosine FDA approveds, Som det är nu får friskolor pengar av kommunen för att ta emot en elev, och redan där känns det hela rätt så suspekt, where can i find Isoprinosine online. Friskolor är alltså företag med endast en kund: kommunen, Buy Isoprinosine Without Prescription. 0.4mg, 0.5mg, 1mg, 2.5mg, En friskola behöver heller inte välkomna alla elever, den kan avböja att ta emot till exempel en rörelsehindrad elev på grund av att skolans lokaler inte är handikappanpassade, online buy Isoprinosine without a prescription. 650mg, 800mg, 875mg, 900mg, Så får inte en kommunal skola göra, den måste ta emot alla elever, buy generic Isoprinosine. Order Isoprinosine online c.o.d, Om skolan inte är handikappanpassad så får man fixa detta, vilket förstås kostar pengar, Indianapolis, Indiana, San Francisco, California, Austin, Texas, Memphis, Tennessee, alltså skattepengar, vilket i de allra flesta inte väcker någon som helst debatt eftersom vi skattebetalande medborgare knappast vill förvägra det rörelsehindrade barnet rätten till utbildning, where can i order Isoprinosine without prescription. 125mg, 150mg, 200mg, 250mg, Nej de flesta av oss betraktar nog tvärtom detta som ett ändamål högst värdigt att lägga våra skattemedel på. Buy Isoprinosine Without Prescription, Men Gud förbjude att ett vinstdrivande privat företag skulle göra samma investering, då pratar vi helt plötsligt business och den verksamhetens logik säger att en dylik investering faller på för dålig return on investment. Som affärsbeslut är det klockrent, Isoprinosine from canadian pharmacy, Isoprinosine over the counter, men om företaget ifråga istället väljer att betrakta sig självt som utbildningsförsörjare och beaktar det ansvar som medföljer plikten luktar det istället väldigt illa. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna konkurrera med samma förutsättningar. skit i handikappanpassning, order Isoprinosine no prescription, Online buying Isoprinosine hcl, det kostar för mycket. Skicka ungen någon annanstans. 

En friskola kan också "säga upp kontraktet" med en elev av disciplinära skäl. Det kan handla om för mycket ogiltig frånvaro, Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin, Oklahoma City, Oklahoma. Las Vegas, Nevada, för många incidenter av typen mobbning eller skadegörelse eller att eleven på något annat sätt inte följt de av skolans styrelse uppsatta reglerna. Vad som då händer i nio fall av tio är att eleven studsar tillbaka till den kommunala skola till vilken han eller hon geografiskt hör, Isoprinosine trusted pharmacy, 400mg, 450mg, 500mg, 625mg, där en handlingsplan med syfte att få eleven tillbaka på spår måste upprättas. Friskolan behöver alltså inte ta ansvar för sina elever riktig lika långt som den kommunala måste göra, vilket också avspeglar sig i många friskolors brist på elevstödjande funktioner, Buy Isoprinosine Without Prescription. Är det här rättvist, San Diego, California. Dallas, Texas. San Antonio, Texas. Order Isoprinosine from mexican pharmacy, Är det fri konkurrens. Nej så fan heller. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna skicka sina stökhögar till friskolor, købe Isoprinosine online, αγοράζουν online Isoprinosine. Canada, mexico, india, Här har ni engelska skolan, ni som är bra på disciplin kan säkert få ordning på lille Filip, 5mg, 50mg, 75mg, 100mg. Buy Isoprinosine Without Prescription, En annan konsekvens av denna fördömda halvmesyr är att de kommunala skolorna tvingas till en verksamhetsplanering som liknar dans på slak lina över en grop med hungriga krokodiler. Isoprinosine for sale, Ta exemplet från mina äldsta söners skola som huserar tre klasser i årskurs sju, åtta och nio, acheter en ligne Isoprinosine, acheter Isoprinosine bon marché. Kjøpe Isoprinosine online, bestill Isoprinosine online, Efter ungefär halva höstterminen har skolan plötsligt brist på lärare (typ sådana lärare som under sommaruppehållet varslades på grund av minskande elevunderlag) eftersom den närliggande Engelska skolan spottar tillbaka ungefär tio till femton sjundeklassare av olika anledningar (i många fall är det föräldrarna som vill att ungarna ska gå på engelska skolan medan ungarna själva inte direkt hoppar jämfota av förtjusning inför de strängare kläd- och ordningsreglerna, bara som ett exempel), 1000mg, 2000mg. Where can i find Isoprinosine online, Att i det läget fördela dessa tio till femton elever på tre redan knökfulla klasser är visserligen görligt men knappast välgörande för undervisningens kvalitet. Och som förälder till barn i denna kommunala skola blir man då en smula fundersam, buy Isoprinosine online cod. Här förändras plötsligt förutsättningarna för god undervisning under terminens gång och man hör mumlet stiga på föräldramöten och skolrådsmöten, Buy Isoprinosine Without Prescription. Rx free Isoprinosine, "Varför ska vi ta emot dem?" säger någon. "Den där engelska skolan får väl ta hand om sina egna elever och inte skicka dem hit" säger någon annan. Vi bygger således murar istället för broar, japan, craiglist, ebay, overseas, paypal, Detroit, Michigan, San Jose, California, det blir vi mot dem.

Dessa tongångar kan man visserligen ha förståelse för men tyvärr är det ju inte vi föräldrar som i slutändan förlorar på det dåliga systemet, New York. Los Angeles, California, Where can i buy cheapest Isoprinosine online, det är våra barn. Och vi kan tycka att det är för jävligt att ogenomtänkta politiska beslut drabbar våra barns rätt till den bästa möjliga utbildningen, Chicago, Illinois. Houston, Texas, Comprar en línea Isoprinosine, comprar Isoprinosine baratos, visst tycker vi det, men sedan lommar vi ändå hem som de misslynta skattebetalare vi är och betraktar det hela som ännu ett sådant där politiskt fenomen som man liksom inte kommer åt, buy Isoprinosine from mexico. Buy Isoprinosine Without Prescription, Det är tidens melodi, det ska väl vara så här. 650mg, 800mg, 875mg, 900mg, Man får bara hoppas att det går bra ändå trots att klasserna sväller för varje år och lärarna blir färre. 

Men ändå.. nej, Jacksonville, Florida, Columbus, Ohio, Boston, Massachusetts. Charlotte, Carolina, nu får det fan vara nog. Ni politiker som håller i besluten, buy no prescription Isoprinosine online, El Paso, Texas. Washington, D.C. Seattle, Washington, ni behöver fatta att systemet inte fungerar i praktiken. Antingen släpper ni skiten fritt, buy Isoprinosine no prescription, Buy generic Isoprinosine, alltså fri konkurrens med svindyra privatskolor i ena änden av spektrat och haltande kommunala dito i den andra. Då vet man åtminstone vad som gäller, då är det bara att börja spara redan nu för att få in ungarna på rätt skola, Buy Isoprinosine Without Prescription. ELLER, buy Isoprinosine without prescription, Reasons to buy Isoprinosine online, så beordrar ni en total genomsyn av systemet nu och en gång för alla. Framför allt bör ni sätta press på friskolorna att leva upp till samma ansvar som de kommunala gör, buy cheap Isoprinosine no rx, Buy cheap Isoprinosine, och det bör ni göra genom lagstiftning. Det ska fanimej inte vara okej att slussa elever fram och tillbaka bara för att lokalen inte har hiss eller att påhittade jävla klädregler inte efterföljs, purchase Isoprinosine online no prescription. Order Isoprinosine online overnight delivery no prescription, Det ska fanimej inte vara okej att sockra elevers betyg i syfte att öka skolans marknadsvärde. Buy Isoprinosine Without Prescription, Det ska fanimej inte vara okej att driva en skola utan elevstödjande funktioner. Allt det som en kommunal skola förväntas ta ansvar för, buy Isoprinosine without a prescription, Philadelphia, Pennsylvania. Phoenix, Arizona, det ska också en friskola ta ansvar för. Annars ryker pengen, Fort Worth, Texas. Denver, Colorado. Buy Isoprinosine online no prescription, Det låter väl ändå inte som orimliga krav, eller vad säger du Jan Björklund?  

Fotnot
Jag skickar det här både till skolminister Jan Björklund (jan.bjorklund@liberal.se) och Mona Sahlins presschef Anna Helsén (anna.helsen@riksdagen.se) med förhoppning om att blåsa lite fyr i skoldebatten, Isoprinosine samples. Purchase Isoprinosine online, Herr Björklund har visserligen aldrig svarat på mina brev, men skam den som ger sig, australia, uk, us, usa. Mona kunde man tydligen inte maila direkt, vilket ärligt talat gjorde mig en aning besviken..

Similar posts: Buy Metoclopramide Without Prescription. Buy Ambroxol Without Prescription. Acheter en ligne Zithromax (Azithromycin) , acheter Zithromax (Azithromycin) bon marché. 125mg, 150mg, 200mg, 250mg.
Trackbacks from: Buy Isoprinosine Without Prescription. Buy Isoprinosine Without Prescription. Buy Isoprinosine Without Prescription. Buy Isoprinosine Without Prescription. Philadelphia, Pennsylvania. Phoenix, Arizona. Isoprinosine over the counter. Comprar en línea Isoprinosine, comprar Isoprinosine baratos. Isoprinosine from canadian pharmacy. Isoprinosine samples.

12 Kommentarer

Titta noga bilden, ser man inte lite kamelhår mellan framtänderna? Jan Björklund har tagit sig en ny titt på vår kära skola, han har studerat och analyserat, vridit och vänt, dryftat och brainstormat. Han har sedan kallat till sig den nationella pressen och harklat sig inför det stundande utspelet. Här kommer det, tänker murvlarna, här kommer nästa groda. Och Björklund gör, sin vana trogen, ingen belackare besviken. Se här, de senaste visdomsorden från icke-liberalernas alldeles egna orakel: ungarna borde läsa engelska från årskurs ett och kinesiska ska betraktas som ett modernt språk. JAPP! DÄR SATT DEN! Okej Janne, detta var allt du kunde hitta alltså? Folkpartister Sverige runt, ni som har satt Björklund där han sitter, jag vill fråga er en sak: hur.. vad.. alltså.. arrgghh.. MEN VA FAN?!  Alltså, snacka om att sila mygg och svälja kameler, jag har då aldrig sett på maken! Kinesiska på gymnasiet, visst, låt de halvvuxna kidsen läsa kinesiska om de så vill, jag har inga problem med det. Eller varför inte, som den moderata riksdagskvinnan Margareta Pålsson föreslår, lyfta fram arabiskan? Jag vet ju en som skulle få nervösa tics om ett sådant förslag gick igenom (hello Jimmy!) Men finns det någon där ute som kan förklara för Björklund att om det är något som vi svenskar är bra på så är det engelska? Could anyone tell mr Björklund that he is swimming in the wrong sea?  Jag har varit med om det här hundratals gånger i jobbet. Man jobbar ju internationellt nu för tiden va, joråsåatt. Jag har haft möten på engelska med svenskar, danskar, norrmän, finnar, belgare, holländare, indier, portugiser, polacker, tyskar, amerikaner och engelsmän, och fan vet om inte svenskar är bättre på engelska än till och med engelsmännen. Vi är åtminstone bättre på att göra oss förstådda på engelska med folk som inte har engelska som modersmål. Det finns ingen som slår oss på fingrarna här, vi är helt enkelt bäst. Visst, vi är konflikträdda och konsensuskåta, vi tar ut för mycket semester och vi envisas med att vara föräldralediga i evigheters evighet, men vi är fanimej bäst i världen på engelska! Men tydligen håller inte Björklund med. Antingen det eller så har han gjort dålig research igen (han har väl i vanlig ordning researchat sitt eget huvud och där var det månne inte gott ställt med engelska-kunskaperna).  Vill ni veta vilka som är sämst på engelska? Vill ni det? Ni tänker kanske att det är de envisa fransoserna? Eller de egensinniga och fattiga Portugiserna? Kanske är det rentav danskarna som med gröten i sina munnar hamnat på den anglosaxiska efterkälken (aftersledge)? Nej, nej och nej. De som, enligt mina empiriska studier, är sämst på engelska är tveklöst finnarna. I Finland kan man hitta något så unikt som hyfsat unga människor som inte talar ett enda ord engelska. Tvivelsutan är detta resultatet av en tidigare förd skolpolitik, om man inte läser engelska i skolan så lär man inte bli värsta fenan på det, och därför har troligen också de finska skolpolitikerna gått ut och sagt samma sak som papegojan Björklund nu upprepat: vi måste bli bättre på engelska (enligt tesen "allt som Björklund säger har han snott från Finland", jag börjar faktiskt tro att det är så saken ligger till).  I Finland är uppmaningen högst befogad, det landet håller på att bli hopplöst akterseglat i globaliseringens hetsjakt enbart på grund av sina bristfälliga kunskaper i engelska (vilket möjligen, när vi alla står inför det slutgiltiga miljöhotet och tvingas återgå till självhushållning, kommer att visa sig vara deras räddning, men det är en annan debatt). I Sverige däremot är samma uppmaning ungefär som att titta på en krockad bil och föreslå oljebyte. Ja det är väl bra om bilen får ny olja, men det kanske inte är största problemet här (jag måste använda liknelser så att Jan förstår, det är en vedertagen pedagogik som kanske, hoppas jag, till och med fungerar på honom).  Jag fattar det bara inte, jag förstår verkligen inte ett jävla skit. Det är som att någon stuckit in huvudet i Björklunds rum och ropat "JANNE! SÄG NÅGOT OM SKOLAN!" "Öhh.. engelska från ettan och kinesiska på gymnasiet, BANG and we're back in business dude!" Som att skolans enda syfte är att fostra medborgare som kan hävda sig i den stundande konkurrensen i vår globaliserade härlighet. Vi kan väl lika gärna köra business school från dagis, för att vara på den säkra sidan, eller? Jag har skrivit så många gånger om Björklunds samlade dumhet att ni väl är totalt bombade vid det här laget era stackare. Och jag ber om ursäkt för eventuella upprepningar, men jag kan inte komma runt det här. Har det någonsin funnits en sämre partiledare, inalles, än Jan Björklund? Har vi inte, för en tid sedan, rentav sett den tidigare bottennoteringen, satt av Ola Ullsten redan 1978, passeras?  När jag tänker på att den här mannen sitter i regeringen, som ytterst ansvarig för vår skolverksamhet, då blir jag som förälder mycket mycket rädd. Och hörni, jag är ju inte ens liberal. JAG ÄR JU INTE ENS LIBERAL! Det är ni, mina frihetstörstande vänner, som borde gnissla tänder och knyta nävarna, det är ni som har fått er kära ideologi spottad på av denne man. Japp, liberalismen i Sverige har fått tretusen spottloskor i ansiktet och det är Björklund som är leader of the spitting pack. Sedan har han ersatt liberalismen med en ideologisk bastard som skulle göra Anna Anka stolt. Ja för fan, så är det ju! Om Anna Anka skulle flytta till Sverige och bli politiskt aktiv så skulle hon bli Folkpartist. Hur känns det alla ni som kallar er liberaler och röstar på Folkpartiet? Va? Är det inte dags att göra något åt saken på allvar nu? Är det inte dags att kölhala kapten och gör myteri nu? Bara ett förslag, ni gör som ni vill, men kom inte till mig och gnäll sen om ni inte tar chansen att skicka den här bastarden ur riksdagen i nästa val  Jaja, jag VET. Ni tänker att en FP-bojkott lämnar vägen fri för vänsteralliansen, vilket är ett ännu värre öde än att sitta i den högra alliansen och blunda med ena ögat. Tycker ni ja. Fotnot: Då detta mer liknar ett personligt påhopp än ett seriöst politiskt inlägg har jag valt att kategorisera det som en betraktelse. Affekten mina vänner, den kan göra dig dum, men ibland kanske den behövs. Då jag fortfarande befinner mig i nämnda tillstånd kan jag tyvärr inte göra en objektiv bedömning av den saken, jag är mer inne på att skrika och svära just nu. Tidigare, och då i mildare affekt, har jag skrivit om Folkpartiet, liberalism och Jan Björklund här, här, här och här. För att inte tala om otaliga inlägg på min egen blogg, men dit får ni hitta själva. Den låg döende i ett dike senast jag kollade. Hejdå.

14 Kommentarer

Med hänvisning till medelklassmänniskans självklara rätt att fylla sitt liv med lust och glädje har jag provat på en del saker i mitt vuxna liv. Jag har seglat, kört (ägt) motorcykel, spelat i band (dyrare än man tror), rest (ibland flera gånger om året), festat alldeles för mycket, ätit på fina restauranger, flugit luftballong, bott på (rätt så) dyra hotell och till och med provat på golf ett par gånger. Utan något högre mål än att roa mig en stund. Min lista avslöjar visserligen att jag inte ens tillhör medelklassens guldgossar, min budget för lyxiga klockor och hembioanläggningar är till exempel noll kronor, men för somliga människor i vårt land är den faktiskt ett exempel på en ouppnåelig tillvaro. Den tillvaron där man spenderar rätt mycket tid och pengar på att göra saker bara för att roa sig själv (vilket för övrigt är själva grundbulten i den globala marknadsekonomin, men det visste ni ju redan).

 

I de mindre inköpen är jag också medelklass. När jag handlar på Systembolaget väljer jag till exempel alltid vin från hyllan 70-99 kr, jag har fler än en gång sagt att bara man går upp några tior från de billigaste sorterna hittar man de mest prisvärda vinerna. Men för 150 spänn blir jag uppskörtad, eftersom lågt utvecklade smaklökar som mina inte förmår att uppskatta skillnaden (jag skyller på snuset). Sen går jag till nyhetshyllan på ölavdelningen och provar några nya sorter. Det kan bli en ekologisk ale från Småland, en blytung irländsk stout eller varför inte en stark och dyr belgare. Jag koketterar en stund där bland roligt utformade flaskor, priset spelar liksom ingen roll. Man måste ju fylla sitt liv med nya smaker, som jag (medelklassmänniskan) grandiost brukar utbrista när sambon frågar vad jag har i påsen. Samma sak här alltså, någon finsmakare är jag inte men jag markerar min klasstillhörighet där på systemet.

 

Det här med att identifiera vad som kännetecknar under-, medel- och överklass idag har ju många ägnat sig åt i diverse avhandlingar, så vi behöver inte gå igenom hela svängen igen. För sakens skull nöjer jag mig med att konstatera att om du lever ditt liv enligt ovanstående beskrivning så är du nog som jag, en medelklassare (såvida du inte gör det på lånade pengar, då är du en medelklass-wannabe som till slut hamnar i Lyxfällan). Oavsett om du är rektor, montör på Volvo, egenföretagare i floristbranschen eller mellanchef inom landstinget så lever du troligen ett liv där den trygga ekonomiska basen finns och ger utrymme för lustfyllda aktiviteter. Jag vet inte, ska vi säga att gränsen går någonstans vid 28 till 30 tusen i månaden före skatt?

 

De ekonomiska medlen styr vad vi kan göra med våra liv, eftersom det allra mesta här i livet kostar pengar. Enkel sanning modell 1A. Visst kan din kulturella status skänka dig förmåner i vissa sammanhang, och visst kan dina 280 högskolepoäng imponera på somliga, men utan degen består din vardag av ett kraftigt beskuret antal valmöjligheter. Och är det inte där någonstans vi hittar medelklassens själva essens, i liberalernas skinande palett av valmöjligheter? Den palett som vi har kommit att älska, vi som har råd med den. För egentligen, och här börjar jag skära i min stolthet med en slö kniv men det måste sägas, så är vi kanske i själ och hjärta alla liberaler när vi har råd med det. Eller?

 

Liberaler ropar på frihet, socialister ropar på rättvisa. Kan man uppnå rättvisa utan frihet? Inte en chans. Ta nu exemplet med slavarna, ja det kanske är fånigt men tänk så här: när de amerikanska slavarna frigavs av nordstatarna fick de sin frihet. Frihet att gå ut i världen och välja mellan pest och kolera. Hade de uppnått rättvisa? Näppeligen, de svarta behandlades fortfarande som kreatur och riskerade att bli ihjälslagna bara de tittade på fel människa vid fel tillfälle. Den sortens frihet är kanske värd en del, men bara i jämförelse med den tidigare slavtillvaron. Det var inte förrän degen började rulla in som det överhuvudtaget kom att likna något.

 

Men du, borde man inte som människa sikta lite högre än så? Borde man inte ta ett par kliv uppåt på behovstrappan och sikta på rättvisa? Vad nu det är, tänker du. Ja, det kan ju debatteras så här i kristider när IF Metall öppnar dörren för sänkt arbetstid och lön samtidigt som bolagsstyrelser runt omkring i vårt vackra land anser att kristider kräver kraftigt höjda chefslöner. Överklassens logik: det är tufft nu, det blir jobbigt, alltså borde vi ha mer betalt. Ahh.. den trötta debatten. Jaja, men många tycker att det är orättvist. Faktiskt. Det kanske finns en och annan liberal där ute som också tycker det (hör av er).

 

Egentligen är det väl rätt fånigt att sitta i ett av världens rikaste länder (å jo) och ropa på frihet. Vad då för frihet? Vad är det vi saknar nu då? Friheten att välja mellan olika telefonoperatörer? Friheten att välja mellan olika sorters pålägg på mackan? Friheten att slippa statlig inblandning? Men vänta nu, är det inte där någonstans som de liberala idealen ändå sätter fingret på den ömma punkten? FRA! Spionage! Både kommunister och kapitalister har gjort sig kända för att spionera på sitt folk, till och med en socialdemokratisk regering i ett obskyrt litet land i norra Europa gjorde det på 70-talet (äh.. det var såna tider, eller hur han sa Palme). Endast liberaler går obefläckade genom denna historia och är därför de enda som på allvar kan dra denna lans utan att hugga sig själva i foten. Eller?

 

Nåja, inte är det väl socialister och liberaler som står som kombattanter i den här frihetskampen väl? Är det inte.. ehh.. somliga folkpartister tillsammans med moderater, kristdemokrater, somliga centerpartister och somliga sossar mot somliga folkpartister, miljöpartister, somliga centerpartister och somliga sossar? Herre min GUD vad krångligt det blev NU då! Och då glömde jag ändå Vänsterpartiet. Jamen hej, säg så här då. Jag vill ha rättvisa, och rättvisa förutsätter frihet (alltså den typ av grundläggande frihet som gör att vi kan leva våra liv utan att riskera att hamna i fängelse för att vi har lånat fel bok på bibblan, eller har fel efternamn, eller bara tittar på fel människa vid fel tillfälle). Om det här gör mig till liberal så är jag väl fan det då. Jamen hallå, det är ju helt självklara grejer vi snackar om! Eller?

 

Svenska valkampanjer på 2000-talet handlar om att erövra Mittens Rike, och medelklassen äger detta rike. När medelklassen blir missnöjd förflyttas centrum av mittens rike åt ena eller andra hållet, vilket gör att de yttre kanterna då snuddar vid åsikter som ibland kallas extrema. Men det alla politiker försöker uppnå är balans och harmoni i riket, det kan man till exempel se när Moderaterna reagerar på ökade sympatier för SD genom att föreslå några skärpta regler i flyktingpolitiken. Den som vill ha makten och hela härligheten måste flörta med medelklassen, så vilken allians är då bäst lämpad att stoppa sin näsa i det arslet?

 

Jag tycker så här, det borde finnas ett liberalt parti och ett socialdemokratiskt parti i vårt land som gillar att samarbeta med varandra (som det faktiskt nästan var en gång på Westerbergs tid). Jag tror nämligen att den kombinationen, om vi skalar bort Persson och Leijonborg och Björklund och allt konstigt som Folkpartiet och Socialdemokraterna har sysslat med de senaste tjugo åren, skulle vara den allians som är bäst lämpad att styra vårt land eftersom båda har ett gott grepp om medelklassens pung (penning eller scrotum, det kan kvitta). Denna allians förutsätter dock att vi en gång för alla kommer överens om en sak: Folkpartiet bör stryka ordet ”liberalerna” ur sitt namn. De har så att säga exkluderat sig själva ur den klubben (här kunde Björklund göra en klädsam sorti genom att citera Groucho Marx: "I don't want to belong to any club that will accept me as a member"). Plats på scen istället för ett nytt liberalt initiativ, lett av.. nej, inte Alexander Bard utan.. okej, här får ni gärna föreslå lämpliga kandidater. Jag öppnar dörren här, kliver ni in?

 

Euforisk (nåja) slutkläm: ”Frihet och rättvisa åt alla!” Va, vem skriver inte under på det? På allvar alltså, jag menar det! Så sant som mitt ekologiskt odlade premiumöl har en maltig smak med inslag av humle, citrus och rostat bröd. Så, vad säger ni? Ska vi ta det här till nästa nivå och sopa de där jävla konservativa mupparna av banan? Moderats, christdemocrats, middle of the road party, beware! We’re coming to get you.

 

 

PS.

Jo.. det får förstås bli i valet 2014 som vår nya heliga allians skördar sina framgångar. Men då jävlar!

17 Kommentarer

Följande berättelse är lika sann som den är falsk. Den är med andra ord baserad på en sann historia (om du vill veta den exakta innebörden av det begreppet får du fråga Liza Marklund).

 

Introduktion

Jag har aldrig förstått mig på liberaler. There, I said it. Liberaler är människor som har fastnat mellan en alltför högtflygande ideologi och den bistra verkligheten. De får helt enkelt inte ihop det. Det finns gott om exempel på högintressanta debatter just nu som borde passa liberaler som hand i handske: FRA, IPRED och protektionism i krisens kölvatten, för att nämna några. Och visst har liberaler synts och märkts i debatten, men istället för att skjuta bollen i det öppna målet har man käbblat med varandra. Det verkar som att liberalerna har gått och blivit tudelade: på ena sidan staketet står de ideologiska fundamentalisterna som hatar all statlig inblandning, på andra sidan står de partivänner som antagit en långt mer pragmatisk hållning till hur politiken bör utformas. Oturligt nog, för fundamentalisterna vill säga, är det Folkpartiets toppar som står på den pragmatiska sidan. Man undrar hur det kunde bli så.

 

 

Kapitel 1 I vilket vår potatistuggande vän tar sig an utmaningen att vända skutan

Några år bakåt i Folkpartiets historia finner man ett hastigt annalkande vägskäl och ett påföljande, kanske lika hastigt, vägval. Där satt Leijonborg och tuggade på potatisen i sin mun och betraktade de bistra siffrorna från valet 1998. En overhead-apparat i ett konferensrum på Folkpartiets kansli lyste upp meningen ”4,7 % och vad fan gör vi nu?” på väggen. Mötets deltagare, samtliga handplockade av potatistuggaren, vred nervöst på sig i sina stolar. Till slut tog någon till orda, det var en ung och ambitiös Jan Björklund. ”Vi har blivit för flummiga” sa han, och duckade instinktivt för vad han trodde skulle bli en smocka från Leijonborg. Men se det kom ingen smocka, istället var det som att någon hade dragit proppen ur det av ideologi kontaminerade badkaret. Alla föll in i klagosången, och de kände sig (ironiskt nog) fria nu när de kunde tala fritt från sina hjärtan om hur fängslade de varit i det liberala elfenbenstornet. Leijonborg såg äntligen ett ljus i den långa mörka tunneln, ett ljus så förföriskt att han inte kunde motstå det även om det innebar att lämna stora delar av sin ideologiska övertygelse bakom sig.

 

 

Kapitel 2 I vilket en box identifieras och undviks

Kort efter detta möte inleddes kampanjen för att förvandla Folkpartiet från partiet som bara snackar till partiet som sätter pengarna där käften sitter. Ett mycket spirituellt pow-wow lett av Leijonborg (”tänk utanför boxen” var det enda han hann säga innan kreativitetens flöde forsade genom rummet som en vårflod i Jämtland) ledde fram till en rad nya förslag. Det skulle bli språkkrav på invandrare, militärisk disciplin i skolan och en rad andra mer eller mindre radikala idéer som aldrig hade nått upp till ytan under det tidigare så kvävande ideologiska styret. ”Fan alltså” sa Nyamko en gång, ”Vi kan ju hitta på precis vad som helst!” Kompisarna skrattade, det här var verkligen något annat än det eviga tjatet om den liberala grundtanken. Resultatet lät heller inte vänta på sig. Valet 2002 blev en fantastisk framgång för det nya toppstyrda Folkpartiet. 13,3 % var visserligen inte bättre än Westerbergs toppnotering från 80-talet men jämfört med valet -98 var det ett lyft av astronomiska mått. Dagen efter valnatten kallade Leijonborg till möte igen. Den här gången lystes rummet upp av en nyinköpt projektor som projicerade meningen ”13,3 %, nu kör vi!” på väggen. Det skrattades och tjoades, folk spontankramade varandra i korridorerna och på den traditionella fredagskaraoken var det inte längre George Michaels Freedom som var favoriten, det var Sinatras My Way. Allt gick som smort, och kanske var det vid den här tidpunkten endast Birgitta Ohlsson som förstod att partiet hade börjat gräva en ny grop åt sig självt genom att begå den största dödssynd ett politiskt parti kan begå: man hade tappat förankringen med sina gräsrötter.

 

 

Kapitel 3 I vilket missnöje till slut spikar igen en kista

Förblindade av valframgångarna fortsatte Leijonborg & co på det inslagna spåret. Enskilda och tunga namn i toppen fick styra partiets politik mer eller mindre efter eget huvud, det enda Leijonborg gjorde var att dunka dem i ryggen och säga ”Jag litar på dig”. Under tiden växte missnöjet utanför partikansliet. Det började som ett mummel, sen kom en grymtning innan vrålet till slut ekade ut över en skinande ny bloggvärld: Folkpartiet är inte längre ett liberalt parti! Med en reaktionsförmåga som en sengångare på Valium tog sig Leijonborg an det liberala folkets vrede, men det försprång som vår potatistuggare gav motståndarna lyckades han aldrig hämta in. Nätet fullkomligt svämmade över av missnöjda och synnerligen verbala före detta folkpartister som vädrade sitt begåvade missnöje i det här som hade kommit att kallas bloggar (Leijonborg kallade under denna period till ett möte med den interna IT-avdelningen på kansliet och frågade den samlade skaran nätverkstekniker ”Vad i h-e är en blogg?”). Det blev förstås inte bättre av att partiet ingick allians med de andra borgerliga partierna. Tre från varandra rätt väsensskilda partier, varav ett tog den ledande rollen och lämnade de övriga i kall och enslig skugga. De som en gång drog proppen ur det där badkaret hade visserligen tagit partiet hela vägen till makten, men till vilket pris? Spiken i Leijonborgs kista blev spionskandalen, en härva som klädde så kallade frihetstörstande liberaler särskilt illa. Smygläsandet av sossarna intranät hade naturligtvis inte lett till potatistuggarens avgång om hans ställning inom partiet varit stark, men som det nu blev så löste det sig nog ganska fint för somliga partivänner. ”Kungen är död, länge leve Kungen!”, skanderade Leijonborgs gamla kompisar när Björklund intog podiet med norra Europas största varggrin. De bloggande avhopparna var dock föga imponerade, Björklund var ju om möjligt ännu mindre liberal än Leijonborg.

 

 

Kapitel 4 I vilket vår nye hjälte slösurfar och hittar en Bard som inte tror på visor

En kylslagen lördag i februari 2009 sitter Björklund på sitt kontor och får ingen ro i kroppen. Anledningen till hans rastlöshet är den uteblivna Björklund-effekten. Sin vana trogen googlar han på, i tur och ordning, sitt eget namn, liberalism och Folkpartiet (det fanns även några andra sökord som jag av hänsyn till Björklund har utelämnat då de inte tillför handlingen något). Ur högtalarna strömmar Needle and the damage done med Neil Young. Av en slump hamnar han på Nyheter24.se och läser en intervju med Alexander Bard – den självutnämnde Store Tänkaren med Liberal Grundtanke som bas. ”Jävla fjant” mumlar Björklund, men läser vidare eftersom intervjun ändå har fångat hans intresse. Bard pratar nämligen om att förändra partiet, och han pratar om att fakta och vetenskap ska avgöra partiets beslut i framtiden. Björklund, fortfarande öm i huden efter att i ett par års tid ha blivit uppläxad av varenda skolforskare i hela Sverige, är just denna lördag osedvanligt öppen för Bards nya slogan: Evidensliberalism. ”Ja” tänker han när Neils sista ackord klingar ut och ger plats åt tystnadens inbjudan till eftertanke, ”det kanske inte är så dumt det där med fakta och vetenskap ändå”. Ett nytt vägskäl har dykt upp och Björklund baxnar inför storheten i sin nya tankekonstruktion. ”Tänk att ta reda på fakta och faktiskt veta vad man pratar om, då skulle ju de där förbannade forskarna hålla med mig istället för att tjafsa emot hela tiden” tänker han, och tar till tonerna av Army of Lovers gamla monsterhit Crucified första steget på den nya vägen.

 

Kapitel 5 I vilket vår hjälte skrider till verket

En dryg vecka senare sitter Björklund i soffan hos Gomorron Sverige och är nervös, mycket nervös. Han har nämligen bestämt sig för att slå an Den Nya Tonen i den här debatten med en skolforskare. ”Nu jävlar ska de få se på en ny Björklund” tänker han, och vänder sig sedan till forskaren i soffan bredvid och förkunnar att lärarutbildningen måste kompletteras med konflikthantering och kunskap om gruppdynamik. Eftersom ”forskning har visat” att det behövs. Detta är i sanning en ny Björklund vi får se. Skolministern som tidigare bara var intresserad av att slänga ut buset ur klassrummen för att uppnå en god arbetsmiljö avslöjar nu en insikt och ett djup i frågan som verkar komma som en blixt från klar himmel. ”Tänka sig”, ska Birgitta Ohlsson säga senare samma dag, ”att Björklund kunde tänka om och faktiskt förstå att beteenden har en orsak och inte bara en verkan. Det är fan stort det här!” Kort efter sändning utspelar sig följande sms-konversation:

 

Björklund: ”Klockrent! Kärringen satt fan bara och gapade!”

Bard: ”Självklart”

Björklund: ”Vad är nästa steg?”

Bard: ”Liberati har möte på torsdag, du får nya instruktioner kort därefter”

Björklund: ”Utmärkt! Vi hörs!”

Bard: ”Whatever”

 

     

31 Kommentarer

Skolminister Björklund värnar om den lilla klick svenska elever som har det absolut lättast för sig i skolan, det är ju nästan rörande sött. Han har tagit sig en titt i våra klassrum och sett dessa överbegåvade stackare sitta och rulla tummarna. Denna outnyttjade kapacitet som slumrar in i dvala, sinkad av medelmåttorna. Det är ju skandal! Inte undra på att vi hamnar långt ner i internationella mätningar, tänker Björklund där han vankar av och an som professor Balthazar i sökandet efter en lösning. Hur kan vi hjälpa de stackars överbegåvade, säg mig hur?

 

Så plötsligt tänds lampan och Björklund hoppar till av förtjusning inför sitt eget geni. Sverige ska ha elitskolor! Jajamänsann, Sverige ska inte längre plåga dessa stackars savantkandidater med normalbegåvningens olidliga tröghet. Nej nej, inte så länge han sitter vid rodret. Tiden för planlöst tumrullande är förbi, här ska spetskompetens minsann förädlas! Och naturligtvis hoppar oppositionen genast upp ur sina skyttegravar och tar sikte. Vad har du nu hittat på Björklund? Det här är inte i enlighet med vår rättvisemodell där alla har rätt till en bra skola, säger Mona och Ohly i kör. Alltid denne Björklund, tänker de. Tur att vi har honom att skälla på, tänker de sen, Reinfeldt är ju nästan en av oss nu.

 

Björklund, som hatar rättvisemodellen mer än han hatar den liberala grundtanken, bröstar på sedvanligt maner upp sig och säger att så här ska vi ha det nu. Det är nya tider, och ni med era idéer om rättvisa åt alla hör till det förgångna. Jag har dessutom pratat med flera elever och de vill ha elitskolor, sådeså. Eleverna vill ha det, vi vill ha det, alla utom ni vill ha det. Dessutom kommer vi att få bättre resultat i internationella jämförelser, vi ska fanimej gå om Finland för jag har retat mig så in i helvete på att de ligger före oss.

 

Så vad handlar det här egentligen om och vad blir konsekvenserna? I grund och botten föreligger förstås en ideologisk skillnad, det är därför ämnet är populärt att debattera. Sossarna skulle aldrig föreslå att Sverige ska ha elitskolor, det går emot den socialistiska grundtanken (i den mån sossarna fortfarande förlitar sig på denna). Att Björklund vill ha det är däremot helt i linje med dennes skolpolitik, som i korthet går ut på att med enklast möjliga medel få saker och ting att se ut som de är på spår igen. En pragmatikers verklighetsbild går aldrig på djupet, och åtgärderna blir därefter.

 

Nåväl, så låt oss granska saken lite närmare. Kartan ser ur som följer, svenska elever kan delas in i tre kategorier: De normalpresterande, de underpresterande och de överpresterande. De överpresterande delar en egenskap med de underpresterande: de behöver extra stöd. Den ena gruppen behöver stimuleras för att komma ikapp normalgänget, den andra behöver stimuleras för att inte hoppa av hela skiten av ren tristess. Så vad har Björklund gjort för att hjälpa de underpresterande? De som i större utsträckning än eleverna i de andra grupperna sitter på bokstavskombinationer, trassliga hemförhållanden och taskig självkänsla? Jo serru, han har sett till så att lärarna har rätt att kasta ut dem i korridoren. That’ll do the trick. Med stökhögarna ur vägen kan de normalbegåvade i lugn och ro fortsätta sin jakt på ett VG, men det löser inte problemet för de överpresterande. We got rid of the stupid bunch but the geeks are still rolling their thumbs in boredom, my Lord.

 

Här gör Björklunds eviga pragmatiska visdom entré. I förslaget om elitskolor har Björklund identifierat de överpresterande tumrullarna som ett problem som behöver en snar lösning, och jag är ganska säker på att jag inte håller med honom. Är det ens ett problem? Allting är förstås relativt och att jämföra plågor har aldrig lönat sig, men mot bakgrund av hur många underpresterande elever vi har i vår svenska skola så känns det här som ett lyxproblem som kommer väldigt långt ner på prioritetslistan. Sen kan jag förstås tycka att det inte är alls speciellt begåvat att börja rulla tummarna när man löst sina obligatoriska uppgifter. På mitt arbete t ex uppmuntras alltid egna initiativ, det ses som ett tecken på ambition och vilja. Men i skolan, där inte bara lärandet utan också karaktären ska få sig en duvning, där vill Björklund rulla ut röda mattan för de elever som i brist på adekvat utmaning hemfaller åt lata övningar mitt på blanka eftermiddagen. Så var det aldrig i lumpen korpral, där fick man ju hjälpa de som halkade efter om man råkade vinna tävlingen i ålning medels hasning. Jag tyckte det var en ganska fin tanke, en av få i sammanhanget för övrigt.

 

Så vi har överpresterande elever, fint. Men vilka är de? Jag kan tänka mig två typer: de som faktiskt är av födseln otroligt begåvade och bara glider genom sina MVG utan större ansträngning. Dessa kan nog räknas på ena handens fingrar. Du har säkert träffat en sådan någon gång och slagits av den totala avsaknaden av social begåvning. Det är kufar vi snackar om, förstår du? Kommer dessa elever att bli mer socialt begåvade när de klumpas ihop med sina gelikar? Nej nej nej, det kommer att bli pinsamt insnöat på min ära. Sen har vi den andra skaran högpresterande elever, som faktiskt egentligen inte är speciellt intelligenta per definition utan snarare når sina MVG genom ambition (vilket förstås är nog så viktigt) och nästan löjligt höga krav på sig själva. Det låter fint men är tyvärr en rätt trasig skara elever som, enligt min gissning, till 95 % procent består av tjejer från akademikerhem. Du kanske har träffat en sådan också? Du vet, den duktiga flickan. Kanske har du då slagits av ungefär samma tankar som jag, att den här flickan skulle må bra av att sänka kraven på sig själv och få lite distans till prestationsångesten? Det känns liksom som att något när som helst kommer att gå sönder i den här flickan, och när det går sönder så kommer det att vara trasigt ganska länge. Kommer elitklasserna att hjälpa duktiga flickan att få distans till sin prestationsångest? Nej, jag skulle tro att effekten blir den motsatta.

 

Att bryta ut och isolera denna grupp elever i behov av stöd är dessutom ett tänk som står i total kontrast till hur vi hittills har valt att hantera den andra gruppen i behov av stöd, de underpresterande. Där har det alltid sagts, med gott forskarstöd, att problemen ska lösas inom den vanliga skolan, att det finns en poäng med att en klass liksom representerar tvärsnittet av befolkningen. Det främjar vad min sambo psykologen kallar ”fluid intelligence”, vilket enkelt översatt betyder förmågan till abstrakt resonemang. Alltså tillämpningen av det du lärt dig, inte upprabblande av fakta. Att människor som tänker olika samlas i grupp och tillsammans når ett resultat som är större de enskilda beståndsdelarnas total är ett fenomen som du kanske kallar mångfald eller lagarbete. Oavsett vad vi kallar det så tror jag att fenomenet ifråga kommer att blåsa förbi elitklasserna på ungefär femtusen meters höjd.

 

Jag tycker alltså att även de överpresterande eleverna ska få rätt stöd och stimulans i den vanliga skolan, och därigenom även få tillgång till den sociala träning som de har rätt till och högst troligen behöver.

 

Så det tål att sägas, att både du och jag vet att det inte alltid är de mest begåvade i skolan som klarar sig bäst i arbetslivet. Sanningen är väl snarare den att exemplen på det motsatta haglar. Vi vet också att de överpresterande, mer än genomsnittet, behöver både social träning och hjälp med att dämpa sin prestationsångest. Men se, det ligger i sakens natur att en elitsatsning lämnar offer bakom sig. I elittänkandet finns inte plats för dem som inte lyckas, bara de som lyckas. Och jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla duktiga flickor som gör ett försök och kraschar. Jag undrar så smått vad som kommer att hända med alla socialt störda överbegåvningar som i elitklassen får en perfekt grogrund för att odla sin kufiska särart. En särart som inte direkt är högt efterfrågad på arbetsmarknaden. Visst, någon liten promille av dem kommer att träffa exakt rätt och hamna på ett ställe där de passar perfekt, men frågan är om de inte hade hamnat där ändå. Frågan är också om inte priset vi får betala för att denna lilla promille av Sveriges elever ska få rätt stimulans är väl högt att betala.

 

Sen har vi ytterligare en grupp människor som kommer att sorteras bort ännu tidigare och ännu brutalare än idag: the late bloomers. Somliga människor behöver väldigt lång tid på sig för att komma underfund med vad man vill göra, vad man kan tänkas vara bra på. En sådan människa får, tack vare elitskolorna, ytterligare bevis på att de inte duger något till när de misslyckas med att kvalificera sig. Och där någonstans har jag väl slutit cirkeln, då vi är tillbaka vid den ideologiska skillnaden. Somliga ideologier tycker att de svaga bör stärkas, medan andra tycker att de starka bör stärkas. Du har säkert din åsikt i frågan, så var inte rädd att meddela mig denna i kommentarsfältet.

 

 

PS.

Jag var själv en högst medelbegåvad student, vilket säkert inte kommer som någon överraskning för dig. Vad som däremot kanske kan uppfattas som lite kuriosa är det faktum att jag hade otroligt svårt för att skriva uppsatser i svenska. Jag fick alltid våndas med handsvett tiden ut för att klämma ur mig ynka två sidor handskrivet. Just den begåvningen, eller vad man ska kalla det, har med andra ord blommat väldigt sent.

16 Kommentarer