Debattören Johan Norberg har skrivit en bok i vilken han påstår att lycka kan köpas för pengar. Om du offrar kärleken för karriären ska du ha 50 000 mer i månaden, hävdar han. Det ska förstås vara en gammal Timbro-hjärna till att sätta ett marknadsvärde på kärlek. Dags alltså för alla arbetsnarkomaner med pajade familjer att slå näven i bordet och kräva en rejäl löneförhöjning, kan man tro.  En lika världsfrånvänd replik kommer från någon pappabloggare som heter Daniel Pernikliski. Han hävdar att han anpassar sin arbetstid efter hur mycket pengar han behöver, och naturligtvis är han en duktig pappa som prioriterar tid med barnen och därför släntrar iväg till jobbet typ tre dagar i veckan. "Jag har ingen platt-TV" säger Daniel, och förklarar med denna enkla mening hur hans privatekonomi går ihop. Ja det var väl kul för dig Daniel, du har nu förklarat för oss att du har flexibla arbetstider och lyckades i samma veva ingjuta ännu lite mer dåligt samvete i några hundra tusen hårt arbetande föräldrar som försöker få ihop skiten.  Båda dessa killar säger egentligen samma sak, att det inte är speciellt smart att offra familjelivet för karriären. Se där, ännu en spark mot en redan inslagen dörr. Den ene (Norberg) sa det först på sitt marknadsliberala sätt, och den andre (Pernikliski) fattade egentligen inte vad han sa och missade målet med ungefär fem mil. Att sätta ett pris på lycka är förstås bara ett enkelt knep för att väcka uppmärksamhet kring boken, det fattar nog alla utom somliga pappabloggare med bild by line på Aftonbladet. Tar man sig förbi den där första Timbro-rubriken så framstår nämligen innehållet som helt vanligt livscoach-flum. Du ska ägna dig åt saker som är utmanande (lär dig till exempel en ny sport, tipsar Norberg), du ska fundera över vad du gillar och vad du är tacksam över, och du ska söka upp gamla fiender och röka fredspipa. Å hej å hå, behövde vi verkligen en till sådan bok?  Nej, vi behöver inte en till sådan bok. Och jag vänder mig till Aftonbladet nu när jag säger att det får fan bli lite bättre nivå på både det ena och det andra. För det första, varför ger ni gratis reklam till den här gamla Timbro-tossingen när han ger sig in i livscoach-branschen? Ni kan väl åtminstone låta Expressen sköta den typen av avsugningar. För det andra, får vilken gymnasieelev som helst skriva pappablogg hos er? Hej för fan, här finns en grinig jävel med fem ungar som skriver för glatta livet. Ge mig en pappablogg så lovar jag att ni får ta del av lite andra funderingar än de era puttinuttfarsor hasplar ur sig.  Vi kan börja med hur man ska hantera en femtonåring som hamnar hos rektorn efter att ha kallat sin gympamajje för bög. Sen kan vi lägga till tvååringen som vaknar och skriker som ett brandlarm tolv gånger per natt eftersom han sover med en skena på grund av klumpfot. Och låt oss för allt i världen inte glömma treåringens fullt utblommade trots, den är fin. Sen ska vi fundera runt hur man i det tillståndet ska kunna vara konstruktiv i samtalet med både femtonåringen och gympamajjen som, oss emellan, inte direkt är den skarpaste kniven i lådan (men så får man ju inte säga). Vem är det egentligen jag ska röka fredspipa med här? Ska jag kanske i det här läget passa på att lära mig vattenpolo? Fundera över vad jag gillar.. ja jag gillar att sova. Kan du göra något åt det Norberg? Jag vet! Jag säger åt min arbetsgivare att jag vill börja jobba tre dagar i veckan, det kommer säkert att stärka mina aktier nu när de säger upp folk till höger och vänster. Nej då, jag klagar inte. Jag vill bara göra Aftonbladets redaktion uppmärksam på att det finns andra pappor där ute, pappor som också prioriterar sina barn före allt annat men som har ett annat läge att tampas med, så att säga. Så ring mig vet jag, om ni vill ha en pappablogg med lite torrt krut i. Jag vill ha 50 000 i månaden och det kommer att vara en bra affär för er.

14 Kommentarer