Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt - redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år - det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan - 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Lina står kvar i skenet från gatlyktan. Hon vill inte gå hem. Johan står i mörkret under pilen. Torra löv som envist hängt sig kvar rasslar svagt i vinden. Det är januari, men ingen snö ännu. Gatan som går förbi både Johans och Linas hus gnistrar av frost. Det är iskallt ute.

“Vi kan väl kolla efter ufon igen”, säger hon.
“Okej”, säger Johan. Han ger henne kikaren. De står tryckta intill varandra och spejar upp mot stjärnhimlen.
“Ser du nåt?”, frågar Johan.
“Vänta…”
Lina ser ingenting i kikaren. Men hon försöker se koncentrerad ut, så att det inte ska ta slut. Hon vill inte gå hem. När hon känner Johans axel mot sin darrar hon till lite. Hon är livrädd att han ska märka något.
“Jag måste nog gå in snart”, säger Johan.
“Bara en liten stund till”, säger Lina.
“Okej.”

Ovanför deras huvuden blinkar Vintergatans miljarder stjärnor. Lina låter kikaren svepa över natthimlen. Hon hör Johans andetag bredvid sig. Plötsligt rycker hon till.
“Jag såg något!”
Hon tyckte faktiskt att hon såg något. Något rött.
“Va, vadå?”, säger Johan och hon ger honom kikaren.
“Där, där!” Hon pekar uppåt, förbi gatlyktan, ovanför den mörka stigen ned mot allmänningen.
“Var?!”
Lina kisar, och sedan ser hon det igen. Det är på riktigt! Någonting rött som hänger över sjön. Hon lägger sin hand på Johans axel, pekar och styr honom mot den röda pricken. Det känns bra att ha handen där på axeln.
“Äh, det där är ju bara ett flygplan.”
Han sänker kikaren.
“Men kolla”, säger Lina, “den är ju helt still. Vi måste gå ner på ängen och titta!”

De halvspringer stigen ned mot allmänningen, hela tiden med blickarna på pricken över sjön. Den upptrampade leran har frusit och är hård och skrovlig och frusna vattenpölar krasar under fötterna. När de kommer fram till lekplatsen, ängens högsta punkt, ligger det trygga upplysta villakvarteret långt bakom dem. Gungorna vajar lite som om någon nyss lämnat dem. Johan och Lina klättrar upp på rutschbanan och står tysta och tittar ut över sjön. Allt runt omkring är mörker och kyla.
Bara någon kilometer därifrån ligger halvön där man hittade Jonathan i våras. Platsen ligger väster om sjön, och fast det röda ljuset lyser klart och fast, dras deras blickar som magneter till den täta skogsdungen.
“Du kände honom, va?”
“Lite”, säger Johan och tar kikaren ur hennes hand. Han står tyst och spejar ut över sjön en stund. Inte ett enda ljus syns på andra sidan vattnet, bara mörk skog och svart himmel.
“Undrar vad det är för nåt”, säger Lina. “Den är ju helt tyst”.
“Jag drömmer om han ibland”, säger Johan plötsligt. “Jag drömmer att jag vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, och jag ser han nere på gatan. Sen går jag ut fast jag inte vill, jag går stigen ner mot tennisbanorna, det är som om jag måste, jag kan inte styra. Och sen ser jag nån i mörkret, och jag vet att det är han. Fast jag inte ser nåt, så vet jag det. Han är helt tyst, och jag säger inte heller nåt. Sedan vänder han sig om och börjar gå, och då vaknar jag.”
Johan står mot sjön. Sedan vänder han sig mot Lina och fast det är mörkt så ser hon hans ögon. Hon drar handen ur vanten och tar tag i de iskalla fingrarna.

Hon tvekar bara en sekund. Under den korta tiden hinner tusen tankar fara genom hennes huvud, det är som om hon står i en flod av pulserande vatten, en ström som får kroppen att vibrera och som slår lock för öronen. Allt runt omkring försvinner, det är precis som hon läst, att tiden liksom stannar upp. Lina känner Johans kalla läppar och hon hör vinden och vattnet och sina egna hjärtslag som ett brus i huvudet, och över sjön hänger det röda ljuset och de är helt stilla, står bara där tätt tryckta mot varandra.
Lina hinner tänka “Vad ska jag göra nu?”, men då är det redan över. De står kvar bredvid varandra, tysta och förlägna. Hon hör hans andetag. Och hon säger: “Jag tycker om dig”, och Johan lutar huvudet mot hennes axel. De står där, stela och blyga i kylan, och i ögonvrån ser hon hur det röda ljuset sakta dalar ned mot sjöns mörka vatten.

Det är snart sommar. Himlen har fått en djupare färg på kvällarna. Solen är på väg ned och himlen glöder över sjön. Jens står i vardagsrummet med armarna korsade över bröstet. Han stirrar ut genom fönstret, och hör inte när mamma kommer in i rummet. När hon lägger armarna om honom bakifrån rycker han till och blir först stel som en pinne. Sedan slappnar han av och det känns som om han ska dö, men greppet runt honom hårdnar. Han vill gråta, men det kommer inga tårar.

Dagen då det hände var Jens på hockeyträning efter plugget. Han brukade vara vid rinken tre eftermiddagar i veckan. Jens är anfallare och en av de bästa i laget. Nu har han inte spelat på flera veckor. Och om han inte hade tränat just den där eftermiddagen så kanske det inte hade hänt. Om han kunde vridan tillbaka klockan, så skulle de sitta vid matbordet, och Jens skulle ägna all uppmärksamhet åt sin lillebror. De skulle se en film ihop, och sedan skulle de gå och lägga sig och prata hela natten. Jens skulle berätta om hockeyn och om Tove som brukade hänga vid rinken på kvällarna. Han skulle berätta om den där gången i skolan när de släppte en vattenballong på hemkunskapsläraren från andra våningen.
Jens vet att hans bror skulle älska såna historier. Hans bror skulle förresten ha älskat att bara få vara med sin storebror. Han beundrade Jens. Men Jens brydde sig inte om honom. Fast de delade sovrum, så pratade de knappt med varandra. Jens såg honom tvärs över rummet, lite tystare och tunnare för varje dag. Men allt han kunde tänka på då, var att han ville ha ett eget rum. Att han var för stor för att dela rum med lillbrorsan.
Nu när han ligger på kvällarna och tittar på den tomma sängen, så skulle han kunna göra vad som helst för att få se sin bror igen.

Jens vet att lillbrorsan inte hade det lätt. Och han vet också att han enkelt hade kunnat göra något - Jens var både större och starkare, men han föraktade den svaghet som brodern var inlindad i. Han var så jävla vek. Han sa aldrig ifrån och han steg åt sidan när det blev bråk. Men så fick han alltid stryk också, till och med tjejerna gav sig på honom. Jens ville inte bli förknippad med det, ville inte bli smittad av sin brors menlöshet. Hans bror var undfallenhet och rädsla, sådant som rovdjur luktar sig till. Och Jens såg hellre bort när de gav sig på honom.

När han kom hem från ishallen den där kvällen så var det tomt och tyst i lägenheten. Det var konstigt, för hans bror brukade vara hemma. Kvällarna flöt alltid på i samma mönster; Jens kom hem från träningen och värmde middagen som mamma ställt i kylskåpet, och de åt tillsammans, under tystnad eller framför teven. Sedan gick Jens upp och spelade gitarr, och brodern såg på TV eller gjorde sina läxor. Den här kvällen åt Jens själv, och sedan somnade han framför teven och vaknade sent på kvällen när mamma kom hem.
Polisen och hemvärnet gick skallgång nästa dag. Det dröjde till morgonen därpå innan de hittade honom. Jens minns bara sin mammas jämrande rop från den dagen.

Nu kan han inte sova. Klockan på nattduksbordet tickar allt högre. Genom det öppna fönstret hörs nattfåglarnas rop. Gardinerna vajar fram och tillbaka.
Efter en stund går Jens och lägger sig i den andra sängen. Det finns kvar en svag doft av lillebror i lakanen. Jens tänker att när den försvunnit så är hans bror borta för alltid. Han drar in lukten och känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. De tror att han inte vet detaljerna, men han läser tidningarna som alla andra. Jens vet allt, och det spelar ingen roll att han försöker tänka på annat, för vetskapen om detaljerna fyller honom med en sådan gränslös skam och vånda att det äter upp honom.

Senare drömmer Jens om rinken. Men det är inte Tove som hänger på räcket, det är Jonathan. Han ler sitt blyga och osäkra leende, och Jens åker fram och lägger armen om honom och säger till de andra: “Det här är min lillebrorsa. Rör ni honom så dör ni.”

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jonathan rör sig sakta från rum till rum. Luften i lägenheten står stilla. Mellan de vinklade persiennerna skiner solstrålar från en av de första vårdagarna. I ljuset syns dammkorn, som stjärnor i ett universum. Jonathan går in i vardagsrummet och sätter sig i den svarta skinnsoffan. Han sitter där en stund, och sedan stiger han upp och börjar gå från rum till rum igen.

Det är vår, och luften är klar och solen har börjat värma. Det spretiga gula gräset på allmänningen bortanför villakvarteren har börjat skifta i grönt. Efter ängen kommer sjön, och bortom sjön kommer världen. Runt Jonathans hals hänger ett smutsigt, vitt tygband med en nyckel. När mamma jobbar ska han kunna vara hemma själv. Jonathan har ätit mellanmål, och nu går han längs en grusväg, förbi en åker och en övergiven tennisbana.

En bit bort syns ett gult tegelhus utan fönster, det är ett reningsverk. Förra året klättrade Jonathan upp på taket längs stupröret, han hade sett en lucka i takplåten och ville veta vad som fanns där inne. Men när han kom upp på taket frös han till is. Det kändes mycket högre upp än det såg ut från marken, och Jonathan vågade inte titta ned. Han blev skräckslagen när han tänkte tanken på att ligga med magen över kanten och treva med fötterna efter stupröret. Det slutade med att han satt på taket och grät och ropade på hjälp. Efter en stund kom en gubbe från stugbyn i närheten. Han gick efter en stege, och under tiden samlades det skrattande barn nedanför. Jonathan skämdes över sina tårar. Det skulle han få anledning att återkomma till, för ryktet om händelsen spreds snabbt i området.

På avstånd ser Jonathan tre pojkar som kommer gående på vägen. Han känner inte igen dem. Det ser ut som om de har en livlig diskussion med varandra. Jonathan vill helst gå åt sidan, in i skogen, men tänker att det kanske kommer se konstigt ut. Han vill inte ha ett nytt rykte som tar vid där det gamla har börjat blekna. Så han fortsätter. När de går förbi varandra tittar Jonathan ned i marken. Pojkarna är tysta. Efter ett par meter hörs en röst:
“Hördu, stanna. Kom hit en stund!”
Jonathan fortsätter gå. Han känner hur ett kallt spjut skjuter iväg från skrevet och upp i magen. Benen förvandlas till gelé.
“Hallå, jag snackar med dig!”
Jonathan vänder sig om och ser spelat förvånad ut. Vem, jag? Han står stilla, tvekar. Det känns inte bra.
“Hör du dåligt? Kom hit, sa jag!”
Det är den längste av dem som kommenderar. Han har ljust hår och ser hård och självsäker ut. Till vänster står en tjock pojke och till höger en med svart hår. Den tjocke ser snällare ut, han har smilgropar och fräknar. Den svarthårige kan inte Jonathan läsa alls. Han börjar tveksamt röra sig mot dem.

“Vi ska bara snacka lite”, säger den långe. Jonathan är tyst, han vill helst av allt springa därifrån.
“Vad gör du här? Var ska du nånstans?”
“Ingenstans”, säger Jonathan. “Jag är bara ute och går.” Han hör själv hur vek och rädd han låter.
“Ingenstans”, härmar den långe pipigt, och de andra skrattar.
“Ska du träffa någon? Din kille kanske? För du är bög, eller hur? Ska ni ut i skogen och böga lite?”
De skrattar. Jonathan vet inte vad han ska säga.
“Fan, jag HATAR bögar!”, säger den långe och plötsligt blixtrar det till. Jonathan förstår först inte vad som hände. Han blinkar och sedan känner han att det gör ont i ansiktet.
“Snyggt”, flinar den svarthårige.

Jonathan torkar blodblandat snor från näsan. Han stirrar, först på handen, och sedan från den ena till den andra.
“Vad fan glor du på?” säger pojken med svart hår.
“Vad ska vi göra med han?” undrar den tjocka. Det blir några sekunders tystnad.
“Vi ska binda han”, säger den långe. “Fixa rep.” Den tjocka killen nickar och går iväg.

Jonathan står som fastfrusen. Han skulle kunna springa, men han vågar inte. Han är krass nog att förstå att om han inte hinner undan så kommer det bara bli värre. Så han står kvar, som en rädd hund. Pojken med svart hår flinar, och sedan gör han en lång harkling och spottar Jonathan rakt i ansiktet. Jonathan känner hur den sega loskan rinner ned för kinden och hur det svider under ögonlocken. Sedan svämmar tårarna över.
De skrattar.
“Jävla bög, lipar som en tjej!”
Den långe slår honom igen, i magen, och Jonathan viker sig dubbel. Då blir han omkullknuffad. Sedan hörs ett rop, det är den tjocke som är tillbaka.
“Det fanns nät kvar borta vid tennisbanorna.”
“Bra. Vänd på han!”

När de vänder honom på mage så sprattlar Jonathan till. Han lyckas ta sig ur den svarthåriges grepp, kommer på fötter och gör en ansats att fly, men ledaren är snabbt där och sparkar undan hans ben. Jonathan dunsar i marken igen, den här gången så hårt att han tappar andan. Han ligger på sidan och hulkar, och de rullar runt honom och bänder upp armarna bakom ryggen. Jonathan kvider till, men är för svag för att göra motstånd. Pojken som bestämmer sätter ett knä i ryggen på honom och drar upp hans huvud bakåt, i håret. Den låga rösten i hans öra är lugn: “Din fega lilla bögjävel. Gör du om det där så dör du.” Jonathan blir livrädd, han har hört den sortens iskalla röst förut.

Jonathan ligger på mage i dammet med händerna hårt bundna bakom ryggen och kinden mot en vass sten. Han vågar inte rör sig. Pojkarna står en bit ifrån, de diskuterar lågmält och ibland tittar de bort mot honom. Sedan verkar de ha kommit överens, för den svarthårige kommer tillbaka och drar upp honom på fötter.
“Vi ska bara gå lite. Om du håller dig lugn så släpper vi dig sen.”
“Ni kan få pengar… “, säger Jonathan med darrig röst. Istället för svar får han en hård knuff i ryggen.
“Bind för ögonen”, säger den långe.

Det är svårt att hålla balansen med ögonbindel och händerna bakom ryggen. Jonathan går försiktigt och försöker känna efter var han sätter fötterna. Då och då får han en knuff så han stapplar framåt. Ledaren går i täten och de två andra bakom honom. Pojkarna är tysta. De viker av från grusvägen och in på en stig. Ljudet förändras, blir liksom tätare. Fåglarnas sång hörs närmare - de är i en skog. Efter en stund blir marken sank och våt, gräset börjar forma sig till stora runda tuvor. De är på väg mot vattnet. Jonathan känner på ljudet och luften att de är ute ur skogen. Han försöker lista ut var de är, men det är omöjligt.
“Okej”, hörs ledarens röst. “Sätt fast honom vid trädet”.

När ögonbindeln tas av känner Jonathan igen sig. Han har själv varit här flera gånger. Det är som en hemlig ö vid vattnet, med en smal förbindelse till land. För att komma dit måste man gå en bit genom skogen och över allmänningen. Det är ett ställe som ingen egentligen passerar. När Jonathan tänker på det så blir han ännu räddare.

Pojkarna sätter sig ned på ett par stenbumlingar. Den långe tar upp ett paket cigaretter, de tänder varsin och börjar sedan prata om allt möjligt. Om tjejer, någon lärare de tycker illa om, vad som ska hända på sommarlovet. De verkar helt ha glömt bort Jonathan som står fastbunden vid trädet. Luften har blivit svalare, det kommer en kall bris från sjön. Den täta vassen prasslar och frasar.

“Alltså …” säger Jonathan plötsligt. Hans röst spricker. “Alltså … jag har pengar. Ni kan få pengar …”
Pojkarna tystnar och alla tittar på honom.
“Det var ett jävla tjat om pengar”, säger den svarthårige. “Tycker du vi ser fattiga ut? Va?”
Jonathan försöker rycka på axlarna. “Nä”.
“Håll då din jävla käft stängd.”
Den långe flinar. Det uppstår en stunds tankfull tystnad. Sedan säger den svarthårige:
“Jag såg en film en gång där de knäckte kulorna på en kille med en nötknäckare. Nån som har en nötknäckare på sig?” De skrattar. “Ingen?”
“Jag har en tändare”, säger ledaren. Och han tittar på Jonathan med ett leende som får honom att bli alldeles yr av skräck.

“Nej, nej, nej…” gnäller Jonathan medan de drar av honom byxor och kalsonger. Tårarna rinner ned för kinderna.
“Nej, sluta!”
“Var fan är den?”, ropar den långe. “Det var den minsta jag sett, vilket jävla skämt!”
Pojkarna skrattar.
“Snälla … jag har pengar, ni kan få allt!”
“Lugn, det kommer inte märkas någon skillnad!” säger den långe. Den tjocke och den svarthårige tjuter av skratt, men han som bestämmer står bara och tittar på Jonathan med ett kallt och obehagligt leende.
“Håll i hans ben”, säger han sedan och tar fram tändaren. Jonathan, som förstår att det är allvar, börjar kränga vilt, sparka och skrika. Den långe ger honom först en hård örfil, och lägger sedan sin hand över Jonathans mun och stirrar honom vilt i ögonen. “Håll käften, annars petar jag ut ögonen på dig. Håll käften!” Sedan slår han Jonathan i magen så hårt att Jonathan först nästan kräks, och sedan kissar på sig. Det blir tyst. Jonathan hänger med huvudet och snyftar högljutt. Det rinner snor från näsan, han har blodsmak i munnen.
“Fyfan vad äckligt! Jävla pisshora!” Det är den långe igen. De andra skrattar inte längre. Jonathan vågar inte titta upp, vågar inte röra sig. Han törs knappt andas.

“Jag mår fan illa av den där bögjäveln”, säger den tjocke. “Vi drar.”
“Äh, kom ingen nu, det blir kul!”
“Jag måste sticka hem, det är mat snart. Vi lämnar han.”
“Men stick du då, vi klarar oss.”
Det blir tyst en liten stund. Från sjön hörs sjöfåglarnas rop. Någonstans i fjärran knattrar en motorcykel.
“Hur är det nu bögarna gör?” säger den långe plötsligt. “I arslet va?”
När Jonathan lyfter på huvudet så står den långe framför honom med en pinne.

Den tjocka killen går iväg från ön. Först lugnt, men när han är utom synhåll på kärret och hör Jonathans förtvivlade skrik så börjar han rusa. Han snubblar på grästuvorna, faller handlöst i dyn, reser på sig igen och springer allt vad han kan mot skogen. När han kommer ut på grusvägen slår hjärtat vilt i bröstkorgen och han känner hur tårarna brinner i ögonen. Han stannar där, står helt stilla en stund.
Vinden blåser i gräset. Skriken från ön har tystnat. För en sekund känns det nästan som vanligt. Som i går eller som i morgon. Som om ingenting hade hänt.