Jag vet inte vad det är med vissa människor. Det är något som finns i deras hjärnor, som saknas hos oss andra. Jag tror att det är Södra Latin-genen. Den yttrar sig på så vis att personen måste nynna, vissla eller sjunga offentligt. Personen tror på fullaste allvar att människorna runt omkring henne (det är i 95% av fallen en kvinna i 30-årsåldern) vill lyssna på någon av topplistelåtarna, inte genom radion eller MP3-spelaren med instrument och av den riktiga artisten, utan genom den här personens mun. Driften är så stark att den här människan kan stå på tunnelbanan, i en hiss eller i princip var som helst, omedveten om att det finns en värld runt omkring henne som just där och då vill befinna sig någon annanstans, långt bort från Södra Latin-människans sjungande mun. Problemet är att Södra Latin-genen har ytterligare en besvärande egenskap: personen som bär på anlaget är extremt, närmast sinnesjukt självupptagen. Hon är helt övertygad om att alla just nu sitter och njuter av hennes sång. Att kanske en talangscout från något av de få skivbolag som fortfarande finns kvar ska komma förbi och ge henne ett kontrakt på momangen - vilket givetvis aldrig kommer att ske. Men Södra Latin-genbäraren blir inte svårmodig för det, utan hon går bara raskt vidare genom vardagen och livet utan minst självdistans och med blicken stint fäst mot närmaste karaokebar.

2 Kommentarer