|
Fredag 15 Januari 2010 Buy Dicycloverine Without PrescriptionAv kniven Buy Dicycloverine Without Prescription, Jag skriver om det jag inte får förlora. Köpa Dicycloverine online, Osta Dicycloverine online, Jotta Dicycloverine verkossa, Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum, comprar en línea Dicycloverine, comprar Dicycloverine baratos. Buy Dicycloverine from mexico, Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider, Dicycloverine price. När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går? Och pappa skämtade om kineserna, comprar en línea Dicycloverine, comprar Dicycloverine baratos. Reasons to buy Dicycloverine online, Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda. Similar posts: Buy Attapulgite (Polymagma, Wyeth) Without Prescription. Buy Xenical (Orlistat) Without Prescription. 125mg, 150mg, 200mg, 250mg. Chicago, Illinois. Houston, Texas. Buy cheap Chloroquine. |
|
Fredag 23 Oktober 2009 ExperimentetAv BarstolKniven är ute och reser, och därför har Christian hoppat in som tillfällig vikarie. Christian jobbar som matematiker i finanssektorn, vilket kanske kan förklara vurmen för statistik, siffror och diagram...
Att det föreligger någon form av orättvisa i samhället som helhet är alla medvetna om. Speciellt gäller detta mellan män och kvinnor i olika avseenden. Ett väl debatterat ämne i samhället är att kvinnor i genomsnitt tjänar 6.6 % mindre än män i genomsnittlig lön (se fotnot). Då har man tagit hänsyn till att män och kvinnor jobbar i olika yrken och har olika utbildning, detta kallas standardvägning och är en statistisk metod.
Det jag i första hand i detta inlägg skall belysa är relationer och framförallt sökandet efter dessa, hur människor agerar i vissa situationer och eventuella orättvisor. Experimentet gick ut på att undersöka skillnader i attraktion mellan män och kvinnors profiler på dejtingsajter.
Två profiler skapades med exakt samma egenskaper. Därefter mättes profilernas dragningskraft. Profilerna var helt passiva, inga försökt att kontakta någon gjordes under testperioden. Grunduppgifterna bestod i huvudsak av en individ på 30 år som söker förhållande med en person mellan 25 till 35 år. Allmänna val vad gäller intressen och fritidsaktiviteter gjordes.
Profilerna fick ligga online i 30-dagar för att få tillräcklig mätdata. Det som därefter observerades var varje enskild individ som tog kontakt samt hur denna kontakt gjordes. Konkret mättes följande variabler.
Den horisontella axel visar åldern på de individer som gör kontakt. Den vänstra vertikala axeln visar hur många besök varje individ i genomsnitt gjorde, och visas i den blå linjen i diagrammet. Här ser man att äldre individer i genomsnitt gör fler besök; den genomsnittlige 42-åringen gjorde 1.7 besök. Det är bara riktigt unga män som endast gjort ett besök.
Anledningen att den blå linjen slutar vid 42-års ålder är att för högre åldrar blir punktestimaten, dvs beräkningen, mer osäker i och med att antalet besök trappas av, och därmed blir det svårt att tolka resultatet. Detta kan exemplifieras med att om man antar att endast en 50-åring gått in på profilen men vid ett flertal tillfällen, exempelvis tio gånger, kommer man få en peak just vid 50-års ålder och då sticker den blå linjen iväg till 10. Detta är då en outlier eftersom alla andra värden ligger mellan 1 och 2 - det blir ett värde som kommer störa analysen. Om däremot 100 andra 50-åringar gått in på profilen 1 gång kommer detta jämna ut den första personens tio besök. I denna analys har jag tagit bort dessa outliers.
Den högra vertikala axeln visar antalet unika besökare under testperioden och motsvarar det röda området i diagrammet. De två streckade vertikala linjerna vid 25 år respektive 35 år är profilens spann för ålderspreferensen.
Det är störst antal besökande inom profilens ålderspreferens och man kan konstatera att antalet besökande snabbt faller ned till noll för yngre besökande. Däremot är det en lång svans till höger för äldre besökande. Detta är en skev fördelning som i statistiska termer kallas för skew. I detta fall är det ett stort skew.
Kontaktstatistik
Jag har också analysera innehållet i de mail som profilen mottog. För att göra detta på ett rationellt sätt definierades en kategorisering. Jag har valt att göra fyra olika kategorier
Största andelen mottagna mail faller under kategorin Puckoförsök och står för något under 50 %. Kategorierna Minsta möjliga ansträngning och Bra försök får anses vara de kategoriseringar som är något av värde för den sökande, även om den första oftast inte är av någon vidare kvalité. Dessa två tillsammans är drygt 45 %. Det går aldrig utesluta Skamliga förslag, det kommer alltid förekomma men här visar resultatet att dessa är förhållandevis få.
Den manliga profilen
På samma sätt som för den kvinnliga profilen skapades en manlig dito. Efter den första timmen som profilen legat aktiv inkom inte mindre än ett mail. Inte precis samma boost som för den kvinnliga profilen.
Antal nya besökande per dag var i genomsnitt 4.6 som summerade till drygt 140 besök. I genomsnitt skickade var 25:e besökande mail, vilken i snitt är 1.4 meddelanden i veckan. Det var ingen individ som skickade mer än ett mail.
Väntevärdet på åldern (= medelålder) på de som tittat på profilen var 29 år och för de som mailat var det 30.6 år. För den manlige profilen var det ett mycket snävare konfidensintervall på de besökandes ålder. Detta framgår tydligt i besökandestatistiken nedan.
Besökandestatistik
Precis som för den kvinnliga profilen tenderar äldre personer göra fler besök. Här måste jag dock tillägga att datamaterialet är bristfälligt eftersom det bygger på mycket färre mätpunkter jämfört med den kvinnliga profilen. Det ger en större standardavvikelse i resultatet, så med andra ord skall man se på det med lite varsamhet.
Precis som jag tidigare kommenterat är åldern på de kvinnliga besökande mer koncentrerat innanför profilens ålderspreferens. Inte alls samma spridning som på den kvinnliga profilen. Det finns inte heller något större skew i fördelningen.
Kontaktstatistik
Här ser man stora skillnader i agerande mellan män och kvinnor. Kvinnor komponerar helt enkelt bättre mail.
AnalysTjejer letar efter någon i den egna åldern medan män söker någon som är i genomsnitt tre till fyra och ett halvt år yngre. Tjejer har ett mycket snävare åldersspann. Antingen accepterar de helt enkelt motpartens preferenser i större utsträckning, eller också vill de verkligen träffa någon i ungefär samma ålder. Men nu kanske inte åldersskillnaden skall hindra kärlek mellan två människor över huvud taget. Men man kanske kan fråga sig vilka möjligheter en 50-årig man har att charma en 30-årig kvinna på en dejtingsajt. Han kanske kan ses som motsvarigheten till kvart-i-tre-killen på krogen - frågar man tillräckligt många är det till slut någon som nappar. Kvinnoprofilen har en otroligt mycket högre besöksfrekvens och har 9 gånger fler besökare. Dessutom skickar så många som var 7:e manlig besökande mail jämfört med endast var 25:e kvinna. Av de mail som männen får behöver de inte radera ett stort antal, vilket kvinnor måste göra. Äldre tenderar att titta oftare på samma profil, nästan som att smygkika. Slutsats En av våra högsta önskningar är att träffa en partner som vi kan leva lyckligt tillsammans med resten av livet. Det är svårt att sätta ett pris på detta. Möjligen har dejtingsajterna redan hjälpt oss med det genom deras prenumerationstjänst och olika tilläggskostnader. Skulle män bekymmerslöst gå med på 6.6% i lönesänkning för att träffa sitt livs kärlek och leva lycklig resten av livet? Kvinnoprofilen har en mycket högre besöksfrekvens på dessa sajter och bättre möjligheter att få kontakt. En hög besöksfrekvens garanterar inte något, men det ökar sannolikheten för det. Stora talens lag, som i princip säger att ett stort antal händelser närmar sig lösningen - där lösningen i detta fall är att man hittar en livskamrat - skulle i sådant fall vara ett bevis för detta. Men att få en första kontakt med någon innebär självklart inte att den framtida partnern är hittad. Då handlar det snarare om individens förmåga att till en början göra ett bra urval, för att sedan förvalta och ta hand om relationen. Något som kan vara mycket svårt. Kanske återspeglar detta bara verklighetens dejtingdjungel som helhet i samhället. Det är helt enkelt mannen som skall ta kontakt. Men då är vi ju tillbaka på ruta ett: jämlikhet. Lycka till alla ni som söker, killar som tjejer. Och framförallt: var inte passiva. Varken högre lön eller besöksfrekvens ger garanterad lycka i livet. Fotnot: Löneskillnader mellan kvinnor och män |
|
Måndag 5 Oktober 2009 Att leta efter spökenAv david
Höstrusket har till slut omfamnat Stockholm med en fuktig kyss. Yllerocken har åkt fram ur garderoben och borstats av och sommarens sneakers har bytts ut mot rejälare skinnskor. Inget nytt, bara gammalt, bekant, ingått och efterlängtat, kläder som sedan länge hittat sin passform och är aningen mer slitna än året innan.
Jag tänker ta en promenad i blåsten, sparka kring i löven och ägna en timme åt att tänka på henne och det vi hade. Minnas allt.
I dag är det ju ett halvår sedan vi gjorde slut. Fem månader och fem dagar sedan hon flyttade. Vi var tillsammans i två år, en fjärdedel av den tiden har alltså gått sedan vi bröt upp. Vi har varken setts eller talats vid sedan dess. Bara ett och annat mejl eller sms.
Den första tiden gick lätt. För lätt. Säkert för henne också. Lättnaden över att det var slut var större än saknaden. Det var ju inte bra där på slutet. Inte alls. Men det går inte att lura sig själv. Det går inte att bryta upp med någon som henne utan att det känns.
För mig har det varit viktigt att försöka förstå exakt vad som gick fel, varför och när det hände. Jag har lagt ner betydande tid på att gå igenom det sista halvåret och analysera, dela upp i sektioner, plocka isär bit för bit och tänka igenom varje möjlig vinkel.
Har det gjort mig klokare? Jag vet verkligen inte. Och nu har jag slutat. Det bara är som det är och så är det inte mer med det.
Men i dag ska jag ägna dig en extra tanke, Jannike. I dag ska jag leta efter vårt spöke upp över Sofia och ner mot Danvikstull, gå utmed vatten och se på andra par och tänka att det där var vi.
Då.
Och att då ibland känns så fruktansvärt länge sedan, medan det vissa nätter är som om då vore alldeles nyss och handen far ut i saknad efter något som var där men inte längre är.
Sedan vaknar man och det är en ny dag. Och så är det inte mer med det. |
|
Onsdag 19 Augusti 2009 Love is in the airAv Maths Enocsson
Lördag 15/8 2009, klockan 15.30. Spriten är inhandlad, lokalen bokad och iordningställd, maten beställd, den saftiga ljudanläggningen riggad, slipsen knuten, skorna putsade, barnen tvagade och uppklädda, fördrinkarna upphällda, snacksen framställda, gästerna på plats och korvarna, de hundratjugo korvarna, ligger i kylen och väntar på natten. I bilen på vägen dit börjar tårarna att rinna på brudens bror, själv har jag fullt upp med att ställa om från rollen som festfixare till festföremål. Ett glas rött börjar sjunka in, jag tänker för första gången den här dagen att det här nog kan gå vägen.
Klockan 16.00. Till tonerna av Nina Simones "My baby just cares for me" banar vi väg genom gästerna som samlats på den gemytliga innergården. Jag vågar nästan inte titta upp, blicken irrar mest över grusgången framför mig och hjärtat bultar hårt genom kavajen. Långt senare, när jag tittade på bilderna, såg jag att ett brett leende satt fastklistrat i mitt ansikte. Efter en ceremoni av det kortare och mer anspråkslösa slaget, ett par dikter och den obligatoriska frågan som besvaras med ett rungande JA både av mig och bruden, smäller vi igång "Let's stick together" med Roxy Music och vandrar ut igen. Äntligen kan festen börja.
Klockan 18.30 (ungefär). Våra två värdar uppmanar oss att ta plats framför en duk som spänts upp på ena väggen. Jag befarar det värsta, ett bildspel med gamla (skämmiga) foton från yngre dagar eller något åt det hållet. Istället visas en film som spelats in dagen före bröllopet, en film där alla fem barnen leker tillsammans och de äldre juvelerna svarar på frågor som "Vad är den mest pinsamma som pappa kan göra under bröllopet?" (de svarade "sjunga"). Fram till denna tidpunkt har jag lyckats hålla tårarna i schack. Genom ceremonin och alla hyllningstal och kramar har tårkanalerna på något märkligt sätt klarat att husera all fukt som trängt sig på, men när filmen visas tappar jag allt. Alla fördämningar rämnar, jag gråter floder och det vill aldrig sluta. Filmen är det vackraste jag sett i hela mitt liv och under vad som känns som en halvtimme sitter jag med ansiktet dolt i händerna och gråter av lycka. Det här ögonblicket kommer aldrig att lämna mig.
Klockan 23.45 (väldigt mycket ungefär). Jag har tagit plats bakom mixerbordet och spelar låtar samtidigt som jag dricker ur mitt whiskyglas som hela tiden fylls på. Folk dansar, hoppar, ler, sjunger och kramas. Då och då kommer någon gäst förbi och planterar en blöt puss på mina läppar, vår fest har avancerat till den totala glädjens skådeplats. Jag har aldrig varit så här lycklig. Visst är jag full, ganska rejält också, men det spelar ingen roll. Den sanna glädjen går inte att ta miste på, det kunde aldrig någonsin ha blivit bättre än så här.
Tack alla ni som bidrog till att göra den här dagen till den lyckligaste i mitt liv! Och tack till mina vänner här på Barstol som tyvärr föll för repet men som ändå skickade blommor och fyllde mina tårkanaler redan på fredagen. Ni finns alla i mitt hjärta!
PS. När den här texten publiceras befinner vi oss i luften på väg till Skottland. Slàinte! |
|
Måndag 10 Augusti 2009 Att leva och dö på en barstolAv david
Kanske är det för att det är måndag och alla gifter är på väg ur kroppen. Att man fortfarande befinner sig i skarven mellan lördagens höjder och arbetsveckans stilla lunk. Eller så är det för att andra halvan av augusti kryper allt närmare och bär med sig den där lätt hopplösa känslan som infinner sig en kvart innan stängning. Hur som helst. Det här är en typisk måndagssång.
De bästa perioderna i livet, de där alla pilar pekar åt rätt håll, vare sig det rör framsteg på det personliga planet eller jobbmässigt, har jag haft när jag varit i ett förhållande. Punkt. Så är det bara. Resten av tiden tillbringar man med att långsamt bryta ner de uppnådda framstegen och sitta hålögd på en bar bara för att skina upp de gånger en helt annan typ av möjligheter yppar sig.
Det är ett liv som är lätt att trivas med i all sin kravlöshet och med sina enkla vinster. Och ett liv som är lätt att romantisera. Herregud, både jag och alla mina jämngamla vänner har tillbringat hela våra vuxna liv med att romantisera det – varken vi varit i eller utanför ett förhållande för stunden.
Hela vår tillvaro definieras utifrån vår relationsstatus. Det är inte arbete, eller ens bristen på ett, som sätter den egentliga standarden. Eller om du har det där med en fast bostad grejat. Det är kärleken. Eller avsaknaden av den. Och får du kärleken att fungera så har det där andra en märklig förmåga att följa efter. Kanske är det naturens sätt att belöna oss för att vi är på väg att uppfylla våra evolutionistiska plikter - eller i alla fall lyckas lura den att tro det - som skänker den där extra skjutsen som gör att vi får bitarna på plats.
Och nej, det handlar inte om att sjunga den klassiska kärnfamiljens lov. Det handlar om att leva sitt liv i någonting som är större och viktigare än en själv. I vilken form kärleken än kommer. Men det hajjade ni nog redan. Och låta det större svepa en upp och iväg mot höjder som sällan nås på egen hand.
För hur mycket jag än älskar många av de komponenter - och ja, Lundell, friheten - som utgör singel – och barlivet har jag svårt att inte känna äckel för den självcentrering och begränsning som det obönhörligen för med sig. Att leva enbart för sig själv och minsta motståndets lag tar dig sällan längre än till närmaste barstol. Och även om du trivs nog så bra där är det kanske inte där du vill sitta och bli fet och självgod tills du en dag sätter en jordnöt i halsen och samma bartender som brukar leda ut dig på gatan vid stängning drar ut dig i fria luften bara för att konstatera att en stor del av inkomsten just gick förlorad och att han borde slutat bjuda dig på jordnötter för länge sedan men samtidigt drabbas av den omisskännliga förtjusningen av att något nytt kanske väntar kring hörnet nu när han slipper lyssna på ditt anala kackel vareviga kväll.
|
|
Måndag 13 April 2009 När allt som finns kvar är ett fortsättning följer …Av david
Så har man suttit där igen - mitt emot varandra i soffan med benen uppdragna. Det blev inga bomber. Ingen stor boom som talade om att här har kärlek varit och gått förlorad. På något sätt känns det nästan orättvist mot det där paret som gick hand i hand genom Tallin förra sommaren, som alltid valde tomma restauranger för att få vara ifred och som helst av allt bara ville vara för sig själva.
”Vi måste prata”, sa hon och jag lade ifrån mig laptopen på bordet väl medveten om att det var dags nu. ”Kör på”, sa jag. Fem minuter senare var det slut. Det som tagit två år att bygga upp.
Ingen stor dramatik. Inga nazister som slet henne ifrån mig i en hjärtskärande slutscen. Bara ett ömsesidigt konstaterande av att vi faktiskt försökt, men att det inte räckt till. Hon började gråta och jag lade mina armar om henne och torkade tårarna från hennes kind.
Det är åtta dagar sedan. På timmen. Mina tårar har inte kommit ännu, det lär de förmodligen göra först när man står dyngfull i någon bar och fel låt kommer på. Det är tyvärr precis så klyschigt livet är ibland.
I fredags stod jag nere i lilla baren på Debaser igen, min vän Gustav Gelin hade klubb och förvånansvärt många ansikten var desamma. Det kommer bli en utmaning att undvika ladd och hålla sponken på en rimlig nivå. Singellivet har alldeles för många frestelser och jag är ju ... tja, fortfarande jag. Men en ny bar skulle sitta bra, allt annat skulle kännas som ett steg i fel riktning.
Vi bor fortfarande ihop men undviker att tillbringa för mycket ledig tid tillsammans. Hon gråter ibland och jag dricker väl lite mer än vad jag borde, men i övrigt råder ett sällsamt lugn.
Hon ska skriva på kontrakt på en ny lägenhet i dag, andrahand på Götgatan – bara några stenkast bort. Det är oklart när hon kan flytta in, men allra senast månadsskiftet. Tydligen en saftig hyra, men riktigt fin ska den vara. Jag vet inte om jag vill se den ännu.
Ingen stor dramatik som sagt, bara en tung melankoli som lagt sig som ett kvävande täcke. Ibland känns det inte alls och ibland är det som om det där täcket inte lämnar något syre kvar, däremellan tillbringas dock den mesta tiden och ja, jag känner mig nog mest av allt rätt vilsen tror jag. |
|
Fredag 27 Mars 2009 På en annan barstolAv Fredagsvikarien
35 år gammal, bra jobb (något med datorer) och bosatt på en mindre ort i mitten av landet. I helgen lämnade han sitt hem och tog bilen till Stockholm och sin brors övernattningslägenhet. Inne i lägenheten gick han in i badrummet, svalde en burk sömntabletter och drog en plastpåse över huvudet. Nu är han död. Hans vänner och familj är i chock.
En till synes vanlig kille. Singel, visst. Men i övrigt. Lyckad. Omtyckt. Självmördare. Ena helgen satt han på en barstol bredvid sina vänner. Nästa låg han död på sin brors badrumsgolv. Det skrivs om den ofta, talas om den, den mentala ohälsan. På en aggregerad nivå vänds den ut och in. Medicineras ner, men inte bort. I vardagen är den svårare. Råare mellan fyra ögon.
Jag har själv tidigare skrivit om mina teoretiseringar på ämnet självmord. Det är sådant man kan ägna sig åt i en anonym blogg. I vardagen är det annorlunda. Hur pratar man om hopplösheten i kroppen som gör att det känns som att det inte finns någon annan utväg än att sätta punkt? Och hur skiljer man mellan det som bara är betraktelser i flaskhalsen och det som är mer än funderingar? Lättare då att hålla tyst och ta ännu en klunk.
Den gångna helgen, kanske ungefär samtidigt som en förtvivlad 35-åring gjorde slut på sitt liv ett par mil härifrån, satt jag själv och tittade på dokumentären The Bridge. Filmen är en gripande och obehaglig skärskådning av den enskilda plats på jorden där flest människor valt att ta sina liv, Golden Gate-bron i San Francisco. Genom knivskarpa zoomobjektiv fångas hur person på person väljer att ta en sista fyra sekunder lång flygtur mot vattenytan.
Gene Sprague ur The Bridge En slående röd tråd i alla tragiska öden som skildras i filmen är ensamhet och misslyckade försök att finna kärleken. Gång på gång finns den där som en mörk klangbotten. Längtan efter kärleken. Den obefintliga. Ouppnåeliga. Obesvarade. Framhållen som det ultimata målet och meningen med våra liv. Så viktig att avsaknad därutav tycks kunna få oss att ge upp allt. Samtidigt är det en bild av kärleken som är svår, kanske omöjlig, för någon att leva upp till. Kärleken som en romantisk räddare i nöden. Svindlande perfekt och evig. Och när den aldrig infinner sig finns alltid en annan utväg. Kanske ännu en öl. Kanske en bro. Eller en burk tabletter och en plastpåse. År 2006 var det 1 196 personer i Sverige som tog sitt liv. Av dessa var 68 % män (Socialstyrelsen). Ett längre klipp om Gene Sprague finns här. Han var en av 24 personer som tog sina liv från Golden Gate-bron 2004. Dagens inlägg är skrivet av Mo. Läs mer av henne på Moisthlm. |
|
Fredag 6 Mars 2009 Det tar bara trettio sekunderAv FredagsvikarienJag måste skriva om det förflutna, om kärlekarna innan jag träffade dig. Jag älskar dig mer än det som varit. Mer än alla de jag tidigare älskat.
Men jag vet nu att jag inte visste vad kärlek var innan jag hittade dig. Jag kan inte förklara det mer än så. Mer än att jag insåg den helt förkrossande skillnaden.
Den platsen du tog i mitt liv var inte inuti mig. Den var allting utanför mig. Det var som om jag kunde leva utan dig fram till att jag inte längre kunde det, till tiden var inne för oss att äntligen träffa varandra.
Det är mer än kärleken. Och det är det som är skillnaden. Det gör oerhört ont att känna det som är större än kärleken. Att veta att jag dör utan dig. Att veta att jag aldrig kommer att kunna leva mitt liv utan dig, att det inte är tänkbart och att det på något sätt aldrig varit det.
Till döden skiljer oss åt älskade. Kärleken till dig är det mest förintande jag någonsin varit med om.
Allting börjar i juli 2006. Det är två månader kvar till att vi hittar varandra. Och ödet kanske är ett löjligt ord, men om C inte flyttat till Stockholm och inte varit ledig just den helgen så hade jag inte kunnat komma och inget av det som hände hade inträffat.
Men det är första helgen av min semester och C är ledig från tidningen. Jag norpar en av de sista tågbiljetterna och rullar ut från Göteborg.
Det tar en stund innan C hittar mig utanför centralen och sedan tar vi fart. Vi rusar mot T-banan, några enstaka minuter bort från värmen och ner i de kylskåpskalla tunnlarna. En frihet jag länge letat efter men inte hittat vägen in till fyller äntligen hela min bröstkorg. Frihet är som en euforisk gas som alltid tycks jäsa så fort den får fäste. Gasen fyller tomrum och tar sig sedan in och kolsyrar blodet. Jag vet inte vad som gjorde att all den där friheten plötsligt sprang läck inuti mig. Jag kände mig vacker och yngre än på länge och det var en helt fantastisk tropisk varm julikväll, säkert tjugofem grader. Sedan sju år tillbaka levde jag i en relation. Den kvällen jag kommer till Stockholm har jag funderat i över ett år på hur kärlek ska kännas till någon efter sju år. Om kärlek brukar kännas så lite, efter sju år. Jag har inga svar. Kanske borde jag vara nöjd. Jag har ju det bra. Det är en fin människa jag valt att leva med. En människa jag älskar.
Vi väntar in resten på Debaser Slussen och suger och sörplar öl efter öl under parasollerna på uteserveringen. Folket kommer och ger intryck, så intensiva att jag får behålla solglasögonen på och vara besvärlig och tyst. Jag och C flinar mot varandra och tillsammans med två pojkar bryter vi oss tillslut loss och går ner mot Street vid vattnet.
Därinne känner jag mig lugnare, ljuset är mörkt och rött, luften är fuktig av hud och varm av andetag som kommer nära mitt öra, flera gånger kommer de nära. Det tycks ånga från alla kroppar och kondensen glider likt rännilar av svett längs våra kalla ölglas och flaskor. Det luktar starkt av olika sorters parfym, svett, mynta, redbull, kiss och jord. Jag minns att jag luktar på min arm och på min tröja för att kontrollera att jag fortfarande luktar som jag brukar. Två bra DJ:s vänder plattor och de får oss att le och hålla takten med huvudet. Folket på Street den kvällen liknar en blandning cineaster som gärna lever upp till myten om sig själva och andra som försöker se så frigjorda ut som möjligt. De ser glada ut men verkar nervösa på något sätt där i oceanen av all låtsaskultur. Som det brukar vara, tänker jag cyniskt och tömmer glaset.
De två pojkarna hittar några de känner längst in vid baren och plötsligt är det jag och fem pojkar. De gör mig lugn konstigt nog. Främlingar brukar inte ha den inverkan på mig men det är som om de är glada att se mig. De ser nyfiket på mig från olika vinklar och känner på mina kläder och tilltalar mig på olika vis. En blond ung man med lugg väcker särskilt mitt intresse och jag vet än idag inte varför. Jag har träffat honom många gånger efter den där natten och jag har verkligen funderat över varför just han hade förmågan att förändra mitt liv för alltid. Ännu konstigare är att han inte vet om det. Han skulle säkert tappa hakan om jag en dag berättade det för honom. Alltid har jag efter den natten undrat över om jag någonsin förändrat en annan människas liv så. Om jag, utan att veta det, ändrat riktning på någons liv så som han gjorde med mitt.
Vi står i baren ganska länge. Dricker stora glas med halvkall avslagen öl. Jag går ut ibland för att röka och jag minns att jag röker ganska fort, bara några bloss på varje cigarett. Jag vill in till den blonde pojken igen med sin vackra romerska näsa och norrländska dialekt. Jag har inget som helst minne av vad vi alla talar om. Säkert oväsentligheter och sådant som man ofta talar om när man hänger bar med en grupp människor man aldrig förut träffat. Jag känner att vi alla som står där just då mår väldigt bra tillsammans. Vi ser i varandras ögon att där finns en överenskommelse om att vi tycker mycket om varandra just där och då. Alla är lyckliga på något sätt och ingen kommer att gå hem förrän den här natten blivit dag.
Vi hittar ett stort ledigt bord på andra sidan av baren. Fler främlingar nosar sig till vårt sällskap. Vi är nu sex pojkar och två flickor med mig inräknad. Flickan klädd i en blommig sextiotalsklänning sitter i knäet på en av pojkarna. Den blonde sitter bredvid mig och ler finurligt då och då. Det enda jag minns av orden som utväxlas där är de som flickan plötsligt högt och glatt utbrister sekunderna innan vi går.
– Ska vi bada?
Alla runt bordet lyser upp och reser sig nästan omgående medan de sväljer innehållet i sina glas. Jag minns att jag tänker att jag inte alls vill bada. Bli blöt och kall. Smutsigt vatten och vara naken. Aldrig i livet. Nåja, tänker jag, man kan alltid röka cigaretter och se den blonde pojken klä av sig.
Vi strövar ut mot Reimersholme som jag gång på gång får för mig att kalla Reidarsholme. Luften är varmare än ljummen. Det är som om en svart sol stigit och värmer oss utan ljus. Höghusen på höger sida står tysta och sover, ingen verkar vara vaken längre utom vi. Vattnet skvalpar mörkt längs vår vänstra sida. Flickan i klänning hoppar upp på sin cykel.
– Gå i förväg. Jag ska bara hem och hämta handduk och vin. Hon cyklar in i mörkret och försvinner. Vi går länge men stannar tillslut under en sagolik silverfärgad hängpil. Den bugar sig långt ut över vattnet och doppar sitt koppargröna hår under ytan. Längre upp i kronan är det som om det drar ett sus mellan de skidformade löven när de ser oss stanna.
Vi sneglar lite villrådigt på varandra. En av pojkarna tar av sig skorna och går ner under trädet. Han håller om stammen med armen och känner på vattnet.
– Det är helt ljummet, säger han förtjust.
Flera av de andra tar av sig skorna och drar samtidigt av sina jeans och går ner för att känna efter. Alla utom jag och en till klär snart av sig och springer uppspelta ner i vattnet. Jag tjuvkikar på den blonde samtidigt som jag hakar av mig skorna och strumporna. Gräset är torrt och lent under mina fötter. Hans överkropp är vacker. Mager och manlig. Hans axlar och skuldror rör sig smidigt när han drar ner de svarta boxershortsen utan att vända sig om. Skratt och tjut ekar nere i vattnet. Jag ler och lirkar upp en Marlboro, sätter den mellan läpparna.
Flickan bromsar in sin cykel igen och jag vänder mig om. Hon lägger cykeln i gräset och drar av sig klänningen, hon har en randig bikini under.
– Ska du inte hoppa i? ler hon uppmanande. Jag rynkar lite på näsan och skakar lätt på huvudet.
– Jo, men kom igen nu. Hon tar upp en halvfull flaska rosé ur sin strandväska. Vi delar det här och sen hoppar vi i. Okej? Jag minns att det mer är vinet som lockar än att bada.
– Okej, ge mig den där jävla flaskan då, flinar jag. Hälften av det syrliga vinet försvinner på några sekunder i djupa klunkar ner i magen. Sedan reser jag mig och klär av mig direkt. Jag behåller bomullstrosorna på och det svarta radbandet mellan brösten.
Vattnet är kroppsvarmt. Sött, salt och alldeles svart mot läpparna. Vattnet är himmelskt, inte alls så som jag inbillat mig. Det sover tyst och mjukt runt min kropp, håller mig försiktigt, omsluter mig. Jag simmar ut lite, bort från de andra. Den blonde pojken följer sakta efter mig. Han ler tyst och blåser lite med munnen över vattenytan samtidigt som han betraktar mitt ansikte. Han tar ett lätt simtag mot mig och glider in alldeles bakom min rygg.
Vi säger ingenting för det som håller på att hända är ingenting man uttalar. Jag följer vattnet med blicken som ligger blankt likt svart målarfärg. Jag ser bort mot den andra sidan. Båtar ligger förtöjda vid bryggorna under gatlamporna vars ljus kastar mackor som små blixtar över ytan. Allt jag anar är de långsamma ljuden av våra kroppars vinglika rörelser under vattnet.
Han väntar.
Jag lyssnar till hans andetag och stänger ögonen.
Och vattnets rörelser stannar upp runtomkring oss.
Natten stannar.
Tiden stannar.
Hans hand.
Han låter sina fingertoppar viktlöst nudda min svank under vattnet.
En enda gång drar han handen sakta och ljudlöst upp längs min rygg, följer ryggraden, varje kota. Jag känner vattnet sila sig mellan hans fingrar samtidigt som hans hud mot min får mig att sluta andas. Hans fingertoppar lämnar mig varsamt i nacken och som ström fortsätter smekningen rakt in i mitt oerhört övergivna hjärta. Innan jag vänt mig om har han lämnat mig, han simmar in mot land igen, vänder sig inte om.
Efteråt vandrar flickans handduk mellan oss till den är tung av vatten. Vi tar på oss en del av våra kläder och lufttorkar sedan på rad utsträckta på rygg i gräset. Jag ligger längst ut och bjuder upp paketet av mina Marlboro.
Himlen är stjärnlös.
Bottenlös.
Vi skrattar så att vi gråter, brottas, delar på några burkar med ljummen folköl. Blixten från min kamera smattrar över deras kroppar och skrattande ansikten.
I ögonvrån ser jag när han reser sig upp och sitter en stund med armarna om knäna. Han vrider huvudet och ser bort mot mig. Jag möter hans blick men klarar bara av att hålla den en sekund eller två. Han ställer sig upp och går de tre stegen bort till mig. Han ser inte på mig. Han lägger sig bara ner med sitt huvud på min mage och sin kropp ut från min. Hans blonda hår är vått och kallt mot min hud. Han ligger stilla och låter sitt huvud höjas och sänkas av mina andetag. Jag lägger min hand i hans panna och stryker in hans hår mellan mina fingrar. Han sluter sina ögon.
Och det tar bara trettio sekunder att inse svaret.
Han vrider sin blick mot mig och drar sakta sin sträva kind mot min mage. Han ser mig långt in i ögonen samtidigt som hans mjuka läppar en enda gång kysser den tunna huden över mina revben.
Jag går sönder. Jag faller. Det känns som om hjärtat skriker av smärtan. Det skriker rakt genom mig för att jag har glömt. Glömt hur det känns att älska.
Att jag har glömt meningen med livet.
Så jag låter den störta in i mig. Det tar bara trettio sekunder.
Han behöver aldrig röra vid mig igen. Vi sitter alla tysta bredvid varandra med något saligt i blickarna på den tomma bussen i gryningen. Vi kommer upp i en lägenhet på söder full med böcker och orientaliska mattor. Och i en soffa, i fåtöljer och på golv sträcker vi ut oss. Någon sätter på Billie Holiday och han somnar med ett leende på sina läppar med huvudet i mitt knä. Och när alla har somnat ser jag på honom och låter tårarna tyst rusa nerför kinderna.
Två dagar senare åker jag tåget hem med en lättnad inom mig större än allt annat.
Jag sitter i vår blåa soffa när du som levt med mig i sju år kommer hem och stänger ytterdörren om dig.
– Har du haft det bra? ler du och böjer dig fram för en kram. Men jag ser ledset upp på dig och drar ett djupt andetag.
– Vi ska inte leva tillsammans mer nu älskling. Jag är äntligen säker nu.
Du nickar bara. Vi är inte kära i varandra längre. Vi har inte varit det på länge. Och du nickar igen och ser olyckligt på mig.
Jag gråter sedan. Jag gråter hela natten.
Över slutet.
Över friheten.
Över att äntligen veta.
Över dig.
// Kniven
Läs mer av Kniven här.
|