Ett relativt nytt microbryggeri i Sverige är Strömsholms Brygghus i Kolbäck. Slussvaktaren är bryggeriets flaggskepp. Det är en ljus ale med stor humlearom som fått sitt namn från de många slussar som finns i Strömsholms kanal.

Kolbäck och Strömsholm ligger inte så långt ifrån min hemstad. Med jämna mellanrum är det skönt att återvända hem, falla in i småstadslunken, träffa vänner man träffar alldeles för sällan och för att dricka Slussvaktaren såklart. I synnerhet när livet är som mest turbulent känns det tryggt att promenera på samma gator där man växte upp och få prata med vännerna från ungdomsåren som alltid finns där för mig.

En av mina vänner arbetar som just slussvaktare i Strömsholms kanal. Eller snarare som slussreparatör. Slussarna i kanalen kräver ett ständigt underhåll. De hinner med att serva ett par slussar per år och efter ett par år är det dags att börja om från början igen längst upp i kanalen. Min vän jobbade tidigare med något obegripligt i IT-branschen. Ett stressigt jobb med långa dagar och ett pendlande som stal mycket tid från familjen. Denna stress böt han bort för friheten han finner längs med kanalen. Det är ett sant nöje att lyssna på när han berättar om vattenflöde och olika slusstyper. Inte för att man förstår något men behållningen ligger i hans engagemang och glöd. Han är säkerligen väldigt duktig på sitt yrke. Först när man är verkligt engagerad i det man gör kan man bli riktigt duktig inom sitt område. Jag beundrar honom för hans mod i bytet av karriär och jag måste erkänna att jag avundas hans intresse för sitt yrke.

Min egen karriär har jag pausat. Man skulle kunna säga att jag har haft något som kan liknas vid en karriär. För tio år sedan, när CSN inte längre ville låna mig pengar, sökte jag jobb för att kunna betala hyran. Jag fick jobb på ett företag i den bransch jag ville arbeta – en vid den tiden snabbt växande bransch. Jag började med att sortera blanketter på kundtjänst. Sedan rullade det bara på. Arbetsuppgifterna och ansvarsområdena avlöste varandra.  De senaste två åren, till för tre veckor sedan, har jag varit chef för den största och mest operativa avdelningen på samma företag. 
För ungefär ett år sedan kände jag att engagemanget inte längre fanns kvar och inför årets utvecklingssamtal med min chef, verkställande direktören, kände jag att jag inte längre kunde låtsas. Jag kände att jag var tvungen att vara ärlig, för min, för företagets och för kollegornas skull.
Som chef har man ett ansvar för de man arbetar med. Man ska vara där för att vägleda och stödja alla medarbetare till att nå så bra resultat som möjligt. Har man inget engagemang kvar kommer det aldrig att fungera. Det finns väldigt många som sitter på sitt jobb och gör ett dåligt jobb för att de vantrivs. Sitter man då också på en ledande befattning förstör man för så många fler än sig själv. Jag kan tänka mig att det finns många chefer inom både näringslivet och offentlig sektor som behöver tänka efter om lusten finns kvar och över hur de sköter sitt jobb. Finns inte engagemanget kvar ska man ska ta sitt ansvar och avgå.

Jag är helt säker på att jag tagit rätt beslut med att säga upp mig även om det är läskigt att gå ut i arbetslösheten med rådande finanskris. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Men möjligheterna finns ju – det gäller bara att inte vara så snäv i sitt sökande. Jag ska använda de erfarenheter jag samlat på mig och samtidigt inte vara rädd för att ge mig in på nya vägar.
Alla tänkbara dörrar står öppna. Vem vet jag kanske kan bli slussvaktare.