En solig vårdag gick jag strandpromenaden mot Stadshuset. Jag flanerade där i solskenet och tittade på båtarna som kantar kajen. Måsarna flög skrikande över Riddarfjärden och biltrafiken brusade ystert längs Norr Mälarstrand. Bäst jag gick där lösgjorde sig en skäggig figur från en av de gamla skorvarna. Han hade en kaptensmössa på huvudet och en luggsliten, stickad tröja. "Kan du något om båtar?", frågade han. "Nä", svarade jag sanningsenligt. "Nåja, om du vill kan du få den här, jag är trött på livet till sjöss. Den här skrothögen kan jag inte ta något för, så vill du ha henne så är hon din!" Och med det kastade sjökaptenen nycklarna till mig och försvann iväg mot Stadshuset. Jag stod där på kajen med nyckelknippan i handen och tittade förvånat på den gamla båten. Det här har naturligtvis inte hänt, utan var länge en löjlig dagdröm jag ägnade mig åt när jag pysslade med mitt söndagsnöje: att gå och titta på båtar längs stadens kajer. Jag vet precis när det här drömmandet började. Det var en kväll för ungefär trettio år sedan i det där fiskeläget i Kåseberga. Jag har redan beskrivit båtarna som låg och kved och knarrade i mörkret, ackompanjerade av det taktfasta klingandet av ett rep som slog mot en stålmast. Genom små avlånga fönster med gulaktigt sken kunde man titta ned på familjer som åt kvällsmat, spelade kort eller gjorde sig i ordning för natten medan kvällsmörkret sänkte sig över havet. Det såg så oändligt mysigt ut. Under de där kvällarna väcktes således inte bara fyrkänslan, utan också en längtan. En längtan, som utan att få bränsle slumrade in i en djup dvala. Men för några år sedan spratt den till liv igen. Det var en vacker vårdag, isen hade släppt några veckor tidigare och det hade börjat bli varmt i luften. Jag promenerade längs parkvägen vid vattnet nedanför Tantolunden på Södermalm. Strax efter Johanneshovsbron ligger en stor marina. När jag fick syn på de vårrustade båtarna som låg och guppade i vattnet kom plötsligt den där längtan tillbaka. Plötsligt insåg jag vad som fattades mig. En båt, naturligtvis. Det är en båt jag ska ha, och när jag hade tänkt tanken föreföll det plötsligt helt självklart. Jag är en båtmänniska, vad löjligt att jag inte tänkt på det tidigare. Nu började jag gå och titta på båtar, till en början längs bryggor och kajer längs stadens vatten. Jag hade länge drömt om att bo på en båt, men eftersom jag inte är så värst händig eller när en obscen längtan att skaffa mig mer dåligt samvete än en villaägare, så avskrev jag den biten ganska fort. Återstod då en fritidsbåt. Men vad för typ? Jag rådbråkade mig själv, och kom snabbt fram till att det inte skulle bli en segelbåt. De är förvisso mer ekonomiska än en motorbåt, men jag var inte särskilt intresserad av att hålla på och krångla med tampar och segel och vindar. Nej, jag ville ha en hyfsat stor motorbåt, något man kan sova över ett par stycken i, en båt som inte känns rank när det blåser upp lite och som det går att åka en bit med. Farten var inte väsentlig. Resan skulle vara målet. Utan att veta någonting om båtar köpte jag ett par båttidningar och började läsa annonser. Ganska tidigt insåg jag att jag inte fattade någonting. Herregud, måste allting vara så förbannat krångligt? Kan inte de där båtmänniskorna börja med att prata svenska? Styrbord? Vad är det för fel på höger? Jag förstod snart att detta var ett eget universum. En värld med egna regler, lagar och ett språk med konstiga ord och beteckningar som är helt obegripliga för en novis. Lovart, moring, fribord... que? Men istället för att ge upp började jag läsa på. Jag lånade böcker, köpte tidningar och satt och surfade på nätet, och blev snart varse om att ingen är det minsta intresserad av att uttrycka sig lättbegripligt eller enkelt så att nybörjarna ska ha en chans. Det verkar för övrigt vara en stor del av grejen hos båtfolket, att få göra sig lustig på nybörjarens bekostnad. Be vilken båtägare som helst att berätta en rolig skepparhistoria, och den handlar tveklöst om någon stackars gröngöling som legat fel i farleden (typ motorväg på vattnet) eller kapsejsat (vält) i gästhamnen. När denna första fas var avklarad, utan att jag kände mig ett dugg mer upplyst, började jag gå på några av stadens båtförmedlingar. Jag var där varje helg den första tiden. Inte för att köpa en båt, utan för att skaffa mig koll. Jag klättrade in i båtarna och lyfte på varenda dyna, öppnade varje låda och kikade in genom allt som gick att öppna. Jag började få ordning på vad måtten betydde i verkligheten, vilka tillverkare och modeller som var intressanta och vilken prisnivå jag måste lägga mig i för att få det jag ville ha. Det gick så långt att jag besökte båtmässan i Älvsjö, men det var en besvikelse eftersom man måste vara mångmiljonär för att kunna köpa någon av båtarna som visades där. Båtar är ett dyrt nöje, vare sig de är nya eller begagnade. Så, vad hände då, vad blev det för båt till slut? Jo, det ska jag tala om. Det blev ingen alls! Åren gick, och efter hand insåg jag att jag lider av en störning. Jag skulle tro att den kallas KONTROLLBEHOV. Den yttrar sig i att jag inte kan lämna något åt slumpen. För att kunna köpa en båt måste jag nämligen kunna och veta allting själv, annars går det ju inte. Jag, som inte ens kan trimma en mopedmotor, måste ju givetvis själv kunna förstå och hantera en krånglande inombordsmotor - annars törs man ju för i helvete inte åka iväg någonstans! Och vad händer om det brinner i elsystemet? Fan, jag måste lära mig ellära! Och om nåt av trä murknar och ska bytas ut? Såna däringa snickare kan man ju inte lita på, jag måste lära mig själv hur man lagar och byter ut! Denna ängslan och mani inför det okända har resulterat i att drömmarna fortfarande är... ja, just det,  drömmar. Jag går fortfarande längs kajerna och tittar på båtar med en bultande längtan i bröstet. Jag hör en tamp som klingar mot en stålmast i vinden, och med ens är jag fem år och går på en mörk stenpir i södra Skåne igen. Sedan vaknar jag till liv, och inser att jag just nu har alla möjligheter att skaffa mig mitt eget mysiga flytande krypin. Jag måste bara besegra min oro och ge mig in i spelet - för ingen har vare sig lust eller intresse att lära mig någonting. Det är helt enkelt egen erfarenhet som gäller. Och modet att våga släppa taget, och låta de som kan bättre ta hand om allt det där andra...

10 Kommentarer

Det hela började i slutet av sjuttiotalet i en liten by som heter Kåseberga vid Skånes södra spets. Mina föräldrar hade hyrt ett hus där en sommar. På dagarna lekte jag och min bror Jesper vid kullarna kring Ales stenar, och på kvällarna brukade familjen gå ned till det lilla fiskelägret vid hamnen. Vi gick ut på stenpiren och kikade på segelbåtarna som låg förtöjda i gästhamnen. Jag minns att jag fylldes med en märklig känsla, det var kombinationen av doften från havet, båtarnas jämna knarrande och det varma sken som läckte ut från små fönstergluggar där människor gjorde sig redo för natten. Ett par år senare hyrde mina föräldrar ett hus på en ödslig stenstrand strax utanför Byarum på norra Öland. En hel vägg med fönster låg vända mot havet trettio meter bort, vars vågor blåsiga dagar slog gnistrande skumpelare över de uråldriga raukarna. Det fanns ingen dusch, bara en liten kokvrå och kåken bestod allt som allt av ett stort vardagsrum och två små sovrum. Ingen TV, inte ens radio. I detta hus ägnade jag, mamma och pappa samt två bröder en hel sommar i början av 80-talet. Föga anade någon då att denna spartanska plats skulle föda något fundamentalt hos mig och min äldre bror, en känsla som består än idag. Detta utspelade sig lyckligtvis på den tiden då föräldrar inte kände en panisk skräck inför allt deras barn företog sig, så vi kunde springa omkring vind för våg på stranden och plocka fossiler, klättra omkring på raukarna och försvinna ut på det vindpinade Alvaret för spännande heldagsexpeditioner. På kvällarna efter middagen var högtidsstunden. Då åkte bandspelaren fram med inspelade avsnitt av Agnes Cecilia. Jag och min bror stod vid fönstret med kupade händer och spejade ut i mörkret, ut över det svarta havet. Ut mot Blå Jungfrun. Blå Jungfrun är en obebodd ö, ett naturreservat som ligger i sundet mellan Öland och Kalmar. Det är tillräckligt långt över för att man klara dagar bara ska ana land på andra sidan vattnet. På nätterna tänds en fyr på ön, och det var den som drog våra blickar till sig. Vi såg ut över havet och försökte tänka oss hur det skulle kännas att vara ensam på den där ön. Vi stod i den trygga stugan med flackande ljus på middagsbordet och två utslagna föräldrar som fick en stunds respit i tystnaden, och det som fyllde bröstet och föddes där kom att följa oss även i vuxen ålder. En fyr är en trygg punkt. För den ensamme sjöfararen är det räddningen om natten, men för två små pojkar i en stuga vid havet kom det att bli något annat. Det som fann bo i oss under de där kvällarna kom vi att kalla för fyrkänslan. Trots det handlar det inte bara om fyrar, utan spänner över en rad olika företeelser som alla har en gemensam nämnare: ödslighet. Det är helt enkelt något visst med utposter. Nu i vårt automatiserade tidevarv finns det ju knappt några fyrvaktare kvar, men det räcker med bara vetskapen om att det finns en ensam fyr därute mitt i havet som oförtrutet ledsagar vilsna båtar i mörka och stormiga farvatten. Min bror köpte några år senare en gammal träradio på en auktion. Han var väl runt fjorton-femton och jag tre år yngre. På kvällarna låg vi och tittade på radions gröna öga som sken i mörkret. Ett svagt, gult ljus illuminerade displayen med förtryckta städer som under radions glansdagar var eterns metropoler, samtidigt som doften av varm och dammig elektronik fyllde rummet. Men vi lyssnade inte på radioutsändningarna, vi valde i stället kortvågsbandet och navigerade oss längst ut i tystnaden, där det enda som hörs är radiofyrarnas pipande morsesignaler. I våra öron blev bruset och de atmosfäriska störningarna till en storm på ett blåsigt hav, och morsekoderna var nödsignaler som skepp i kvav sände ut innan de gick under. Morse blev så småningom till en mindre besatthet hos min bror, som med tålamodet hos ett barn snart hade lärt sig inte bara morsealfabetet utantill, utan även fyrarnas igenkänningskoder. Starten var Hoburgens fyr, som väldig och tung står på Gotlands södra ände och stöter ut sina enformiga morsesignaler i rymden. Många år senare var jag och min bror i Värmland, vi har en stuga där som ligger mitt ute ingenstans. En sen kväll fick vi ett infall, klädde oss varmt och tog med ett par filtar ut i hästhagen en bit från huset. Det var höst och kallt och himlen var kristallklar. Vi lade oss på rygg på filtarna och tittade ut i rymden. Plötsligt susade en svagt upplyst prick över himlavalvet i hög hastighet. Det mest ensamma man kan tänka sig: en satellit som rusar fram i rymdens oändliga ödslighet. Varv efter varv kring jorden, med tickande och surrande elektronik i sitt inre. Vi låg på den där filten och tittade upp i den vemodiga svarta natten, och kände oss som två småpojkar som tittar på en fyr. (Bilden är tagen av min bror Jesper på en av hans utfärder med kajak i Ålands yttersta skärgård. Ni kan föreställa er vad det är han söker därute).

12 Kommentarer