Jag befann mig på Clarion Hotell vid Skanstull, en plats som är stöpt i den form som dikterats de senaste femton åren eller så - stilrent till förbannelse. Min kompis var på muggen och jag stod i baren och drack ilskna klunkar ur den fadda öl som det verkar vara kutym att servera på dyra ställen. Strax brevid mig stod två geekar och spelade skivor. I brist på annat att göra stod jag där och glodde på dem en stund. Den ena la på en skiva och den andra stod och lyssnade i sina hörlurar med den ihopskrynklade minen hos någon som tror sig veta exakt vad han gör - eller i alla fall vill att alla andra ska tro det. Med ungefär tio sekunders intervall skruvade han lite på rattarna på mixerbordet, drog i några reglar, scannade av hur många tjejer som just nu spanade in honom (ingen), och passade slutligen på att scratcha lite när polaren ändå stod och grävde i skivbacken. Han la sin jordnötsflottiga hand på den andra skivtallriken och vevade lite håglöst fram och tillbaka. Ingenting hördes. Förstås. Hade han haft sina lurar på hade han kanske hört något själv, men de hängde ju och skramlade runt halsen. Tillbaka till mixerbordet för att finjustera ljudbilden, så alla ska fatta vilket proffs det står här. Ingen verkar särskilt intresserad och ingen hör ett skvatt av vad det nu är han håller på med, eftersom han naturligtvis inte gör något. Detta är förmodligen samma typ av människor som gärna hamnar i diskussionen CD kontra vinyl, och som självklart föredrar det senare med några slags luddiga ljudbildsrelaterade argument som de läst om i en HIFI-tidning från 1985 när vinyl eventuellt fortfarande kunde ha en chans. Dessa osäkra typer släpar omkring på sina medeltida medium i stora tunga väskor för att de inte vågar stå upp mot det DJ-kollektiv som utgör de äkta skivkuskarna och som dikterar vad för typ av anläggning och vilken sorts medium som får användas för att få folk att dansa. Det gör också att de skiljer sig lite från sin publik vilket skapar ett fiktivt sken av professionalism. Allt detta medan barens besökare i regel fullständigt struntar i om musiken kommer från dammiga hällristningar eller om det är såna där moderna ettor och nollor som utgör ljudmattan i baren. Men det verkliga skälet till att fjuniga unga män spelar skivor på lokal bör vara chansen att få till det med nån av de tjejer som alltid hänger kring DJ-båset på jakt efter en person som kan ge deras menlösa liv en smula stjärnglans. Min tes är att 95% av alla barjockeys kör ett spel för gallerierna. Det är försvinnande få som ens kan mixa, de bara gör någon halvrisig övergång som förhoppningsvis inte får folk att tappa hakan i drinken, men om de vrider sjuttiofem gånger på reglagen under varje låt så ser det åtminstone ut som om det finns något som skiljer dem från alla andra jönsar som bor hemma hos mamma med sex backar skivor i garderoben. Om de här töntarna bara kunde spela sina skivor skulle allt vara frid och fröjd, men det här förbannade tingeltanglet runt omkring kan ju få vilken musikentusiast som helst att vilja vomera över skivtallrikarna.

7 Kommentarer