Vet ni hur många procent John McCain hade fått av rösterna om det amerikanska presidentvalet avgjorts i Sverige? Hela tre procent.

Jag kommer inte ihåg var det var jag läste om undersökningen med det var förmodligen i en av våra större morgon- eller kvällstidningar. Det första som slog mig var hur kloka vi svenskar är – en tanke jag snabbt lyckades vifta bort. Det andra, hur hårt vinklad media varit här hemma – svårare att vifta bort. Om inte saker och ting går jävligt fel i morgon kommer Barack Obama bli president och den där kvinnan som tror att USA ligger i krig med Iran förpassas tillbaka den håla hon krälade fram ur – eller gör karriär som en redneck version av Oprah. McCain å sin sida kan förhoppningsvis slutligen dra sig tillbaka helt från sina många misslyckade försök att bli president och göra det som varje normalt funtad 73-åring med hälsan i behåll borde göra – kicka tillbaka på verandan med en god bok och en öl eller åka på kryssningar i Karibien. Det är nu, förutsatt att allt går som vi vill i morgon, som det är dags att ta reda på vad Barack Obama verkligen säger och vill. För handen på hjärtat, hur mycket vet vi egentligen? Det är inte konstigt att det amerikanska presidentvalet engagerat oss i den utsträckning det faktiskt gjort. Här hemma har vi två riktiga halvmesyrer som nöjer sig med att stå och småträta och vara lite lagom fisljumma. De enda som sticker ut är hästsvansen vi har till finansminister som på någon märklig vänster lyckats göra sig till småspararnas beskyddare, och några galna kristdemokrater som inte vill veta av könsneutrala äktenskap. Annars känns svensk politik märkligt loj. Jag menar, vad hände med riktiga politiker som inte var rädda för att sticka ut sina självgoda pompösa hakor. Ja, jag saknar ta mig fan ordförande Persson. Jag saknar till och med Carl Bildt – hur jävla kul kan det egentligen vara för honom att se en halvmesyr som Reinfeldt schabbla bort allt vad passion och engagemang heter ur politiken. Visst, man kan hävda att vi här hemma borde vara stolta över att politiken och inte personen fortfarande står i fokus. Men behöver det egentligen vara ett motsatsförhållande, kan vi inte ha passionerade politiker som både lyckas engagera och föra fram sin politik? Herregud, vi lever i en tid där hjärndöda mongon som Katrin Zytomierska och Marcus Birro lyckas väcka mer engagemang än våra folkvalda. Där flummiga ickefrågor får ta enorma proportioner i brist på det engagerande politiska samtalet. Jag vill fan i mig gå så långt som att påstå att dagens trista politiker ger grogrund för extremism, var annars ska unga människor lägga sin glöd och sitt engagemang? Göran Persson tycker synd om Carl Bildt - apropå pompöst En ung Carl Bildt - lägg märke till hur färdigstöpt han var redan där

10 Kommentarer