Det är lika bra att vi slår fast en sak på en gång. Jag har aldrig gillat katter. Och katter har aldrig gillat mig. Jag har alltid sett dem som sluga och smått elaka djur. Beräknande och taktiska med en egen agenda.

Min första flickvän hade katt – en av många med katt tål att sägas. Han satt alltid uppflugen på fönsterbrädet och stirrade på mig med hat i blicken. Gud vad han verkar tycka om dig, sa hon lyriskt. Jag och katten visste annorlunda. Så fort hon lämnade rummet fräste kräket åt mig. Och en morgon hade han lagt en spya på mina jeans. Han måste vara sjuk, stackarn, sa hon. Återigen visste jag och katten bättre. Han låg och stirrade från sin plats uppe på fönsterbrädet. Försvinn härifrån, sa den genomträngande blicken.

Den incidenten är rätt talande för min relation till hårbollarna genom åren. Själv har jag gjort mitt bästa för att ignorera dem och jag har blivit bemött med samma nonchalans, på gränsen till förakt, där de markerat sitt ogillande om tillfälle uppenbarat sig.

När jag under en kort period, i väntan på egen lägenhet, bodde hemma hos min syster, vaknade jag en natt av att hennes katt satt på nattduksbordet och skvätte vatten på mig. Sandra, som katten hette, använde vattenglaset jag hade på bordet. Hon doppade tassen i vattnet och gjorde en snärtande rörelse så dropparna stänkte över mig. Det var knappt jag trodde mina ögon. Men hon upprepade proceduren flera gånger innan hon hoppade ned från bordet och gick iväg. Till synes nöjd med sin markering.

Det är inte utan att jag funderat över om katter kan tänkas ha någon form av kollektivt medvetande som låter dem ta del av tidigare nidingsdåd mot deras släkte. Trots att jag varken smetat senap i baken på - eller jagat katter med slangbella är mitt samvete knappast fläckfritt. Jag har ju, precis som du, varit barn.

När jag och min syster var små hade vi under en period varsin katt hemma hos pappa, som vid tiden hyrde några rum i ett hus på landet. En dag då vi förmodligen tröttnat på att leka med de otaliga sniglar som fanns runt huset fångade vi in katterna och bar upp dem på övervåningen. Där knöt vi fast handdukar, som mantlar, runt halsen på dem. Sedan kastade vi ut dem från fönstret som vette ut mot uppfarten till huset. Tanken var att de skulle flyga. Det gjorde de inte. De föll - lika säkert som barns förmåga till logiskt tänkande är bristfälligt.

Våningen under satt pappa och fikade hos grannen. Tusan, jag tror minsann att en av dina katter kom nedfarande utanför fönstret med någonting kring halsen. Oj, där kom en till, sa grannen. Jag vill minnas att vi fick smisk på bara stjärten.

Missan var namnet på en annan olyckskatt som for illa när våra vägar korsades. Hennes matte hade utlyst en hittelön om 15 kronor till den som hittade henne sedan hon gått på rymmen. När jag och några klasskamrater en dag efter skolan lokaliserade och lyckades fånga in Missan möttes vi emellertid av oförstånd när vi gick för att håva in belöningen. Nej, hon kom hem redan i går, nu var hon bara ute som vanligt, sa kvinnan. Att hon underlåtit att ta ner lapparna angående hittelön blev kattens olycka. Under en överskådlig tid blev den stackars kraken jagad av oss så fort vi såg henne.

Min livslånga aversion mot katter tog sig dock en något oväntad vändning en morgon i mars då en hemlös katt med ett desperat tjut störtade in i lägenheten och vände upp och ned på tillvaron under några turbulenta veckor. Det tog några timmars övertalning av dåvarande flickvännen, men det dröjde inte länge innan jag motvilligt började bry mig om den undernärda varelse som låg och skakade bakom skrivbordet.

Hon får stanna tills vi hittar något bättre, sa jag.

Varken polis eller katthem hade hört talas om henne. Som hemlös svart katt har du det inte lätt. Det finns tusentals.

Billig kattsand från Konsum dög inte. Finaste sand från djuraffären. Och små tygråttor som gömdes längst in under spisen. Hopp och lek tills jag kom in i rummet - då rusade hon in under badkaret och gömde sig. Jag blev sittande där utanför badrummet med öppen dörr och kallade på henne. På försiktiga tassar vågade hon sig fram. Först bara huvudet som kikade ut, sedan tog nyfikenheten över och liksom tvingade henne att hälsa trots att hela kroppen var beredd på språng tillbaka i säkerhet.

Fin katt, sa jag. Ledsna, vackra gatukatt som gråter med hela sitt väsen när hon jamar. Katt som blir stel av skräck när jag kommer för nära, men som aldrig biter eller rivs. Inte ens när jag lyfter upp henne och känner det lilla hjärtat slå och ser fasan i de gula ögonen. Vad har du varit med om ute på gatorna egentligen? frågade jag. Men hon talade bara med Jannike. Och då var det så mycket som skulle ut att tiden inte räckte till och hon blev alldeles utmattad och till slut somnade i knät.

Det gick inte att ignorera ett sådant ömkligt kräk. Trots att hon pissade i vår nya 18000-tusen kronors soffa och tyckte det var en bra idé att vässa klorna mot sidan av densamma. Katt som inte vet sitt eget bästa. Katt som inte förstår bättre än att göra sin nya, om än tillfälliga, husse ilsken och som sedan gömmer sig under badkaret. Katt som kräver den bästa maten och finaste sanden. Katt som inte vill acceptera att hon inte får sova med oss i sängen och ställer till med teatrala gråtscener i köket natten lång.

Efter några veckor hittade vi nya ägare i trapphuset som tog till sig henne och gav henne både ett nytt hem och en egen blogg.

Katter är sig inte lika sedan dess. Fräsande hårbollar har blivit till tänkande varelser med känslorna på utsidan som var och en har sin alldeles egna historia att berätta. Den sitter i pälsen och sättet de gula ögonen iakttar dig. I en avvaktande hälsning eller försiktig tass mot kinden om morgonen som förkunnar närvaron. Här är jag, ge mig plats och mat och ett element att vila vid. Låt mig sova uppkrupen i sängen och leka i hallen och jag lovar att i alla fall försöka acceptera även dig. Okej?

”Vem kan det vara”, sa Jannike när det ringde på dörren kvart i tio imorse. Vi hade varit vakna sedan flera timmar men jag skrotade fortfarande omkring i träningsbyxor och t-shirt. Vi väntade inte besök och ingen jag känner skulle få för sig att dyka förbi spontant vid den tiden en söndagsmorgon.
”Ingen aning”, sa jag och gick för att öppna.

Utanför stod vår närmaste granne, en äldre man på några och sjuttio, och såg ut att vara klädd för en dag i naturen.
”Är de er katt?” sa han och pekade på en liten svart krabat som rörde sig snabbt och oroligt utanför hissen.
”Nej, jag har aldrig sett den förut”, sa jag helt sanningsenligt.
”Jaha, ja. Jag tänkte att jag skulle höra efter i alla fall”, sa han och gick iväg mot hissen.

”Du, det springer omkring en vilsen katt i trappuppgången”, sa jag till Jannike efter att jag stängt dörren.
”Va? Får jag se”, sa hon och kom skyndande från sovrummet där hon suttit och arbetat med bilder framför datorn.
När jag öppnade dörren hörde vi ett desperat tjut och innan jag visste ordet av hade katten sprungit in i lägenheten. Det var som om den såg sin chans, som om den ångrade att den inte tog den förra gången dörren öppnades och nu lade allt på et kort. Den skulle in i värmen och sköt förbi mig med ett ångestfyllt skrik som jag aldrig hört en katt ge ifrån sig tidigare.

”Oj, var tog den vägen?” sa Jannike och vände sig inåt rummet.
Jag stod med dörren halvöppen i några sekunder - med en förhoppning att den skulle försvinna ut igen med samma hast som den kommit in.
”Var är den?”, sa jag.
”Jag vet inte”, sa Jannike.

Vi hörde ett svagt och ynkligt jamande från vardagsrummet. Vi gick in i och tittade oss omkring. Ingenting. Så hörde vi ytterligare ett jamande, en vädjande hjärtskärande ton, från mitt skrivbord. När vi gick fram för att titta satt en liten svart katt gömd bakom min dataskärm och blickade tillbaka mot oss med rädda ögon. Han skakade intensivt. Jag sträckte fram min ena hand mot katten och strök honom försiktigt bakom öronen och över nacken. Han var väldigt kall.
”Han är frusen”, sa jag till Jannike.
Hon gick fram och lyfte upp den lilla darrande varelsen i sin famn.
”Oj, vad han skakar”, sa hon. ”Och vad benig han känns – han måste vara hungrig.”

Jag hämtade lite mjölk på en tallrik som vi ställde på fönsterbrädet. Jannike lockade fram katten till tallriken med små lockrop och genom att tappa med fingrarna på fönsterbrädet. På försiktiga tassar närmade han sig tallriken. Han sniffade först på mjölken och liksom smakade av den lätt med tungan. Sedan började han lapa i sig. Först försiktigt och sedan med en tilltagande aptit och mycket dåligt bordsskick – med mjölk runt både nos och fönsterbräde.
”Undrar om den kan tillhöra någon i trapphuset”, sa jag, medan vi iakttog vår nya vän.
”Det var fasligt vad hungrig han verkar”, sa jag och hämtade lite leverpastej på en tallrik som även den försvann lika fort.
”Han har inget halsband eller chip i nacken som kan tala om vem han är. Vad tycker du vi ska göra?” sa Jannike.
”Vi får försöka hitta ägaren och lyckas inte det får vi ringa till polisen eller något katthem”, sa jag.

”Det kan vara Johannes på tvåan - mittemot hissen”, sa min hyresvärd när jag ringde. ”Hör med honom, han har två svarta katter.”

Jag drog på mig en hoddie och gick ner några trappor. Ingen hemma. Jag kollade upp Johannes på Eniro. Ringde. Inget svar. Jag ringde upp hyresvärden igen.
”Om ni kan hålla på katten under dagen så kan vi ju sätta upp lite lappar i trapphuset”, sa värden.
”Ja, jo, det ska vi väl kunna göra”, sa jag.
Suck.
”Det verkar som om vi får dras med kattrackarn några timmar ” sa jag.
”Jippie”, sa Jannike och klappade med händerna.
”Några timmar alltså”, upprepade jag. ”Men den får vara ditt ansvar.”
”Jadå”, sa Jannike som redan funnit sig tillrätta med sin nya vän i soffan.

Katten liksom gned sig runt henne. Som om han ville suga i sig all hennes kroppsvärme. Och han talade hela tiden med svaga jamanden. Han hade en historia att berätta och hade saknat någon som lyssnade. Nu när han fick chansen kunde han inte sluta.
”Det är ingen han, det är en hon”, konstaterade Jannike efter att katten tagit ytterligare ett varv runt henne - med svansen i vädret och sin beniga kropp så nära som möjligt.
”Två kvinnor i huset, precis vad man behöver” mumlade jag för mig själv.
”Vasaru?” sa Jannike.
”Nej, ingenting. ’jaså’, sa jag bara” sa jag.

Jag skrev ut två lappar med texten:
”HITTAD KATT!!! Imorse fick vi oväntat besök av en liten, svart och väldigt hungrig katt. Saknar du en katt som skulle kunna stämma in på beskrivningen, ring xxxx xxxxxx.”
”Det var någon som redan hade satt upp en lapp med ditt namn och nummer utanför porten, så jag satte bara upp en i hissen”, sa Jannike när hon kom tillbaka från trappuppgången.
”Det måste vara hyresvärden”, sa jag.
”Kan vi inte behålla den om ingen hör av sig?”, sa Jannike.

Till saken hör att hon länge velat ha en katt. Hon växte upp i princip ute på en åker i den skånska myllan och har haft katter under större delen av sitt liv.
Själv har jag en ytterst tvivelaktig historik när det gäller katter. När jag var liten hade jag och syrran varsin katt hemma hos pappa. En gång när vi var på besök över helgen och gubben var nere hos grannen under och fikade knöt vi på katterna mantlar och slängde ut dem från andra våningen för att se om de kunde flyga. Nere på första våningen satt farsgubben med grannen, när han plötsligt utbrast ”Du, jag tror minsann att en av dina katter precis kom farande förbi fönstret med en filt runt halsen. Oj, jävlar, där kom en till”.
Det blev inget lördagsgodis den helgen.

I vuxen ålder har min allmänna inställning varit att katter gör sig bäst i böcker. Jag läste exempelvis Doris Lessings Om Katter med stor behållning. Men att stå ut med de oberäkneliga djuren i verkliga livet är en helt annan sak. En gång hade jag en flickvän vars katt kräktes på mina byxor för att markera sitt ogillande när jag sov över. Och när jag satt kattvakt åt morsans katt kom den inspringande med en halvdöd fågel i munnen. Sånt kan man ju klara sig utan.

Vår nya vän då.

Hon har mjäll över nästan hela sin svarta päls. Gamla sår bakom bägge öronen - som berättar om en våldsam historia. Och hon är mager och ser allmänt tilltufsad ut.
Jag vet ytterst lite om katter. Jag vill inte och har aldrig velat ha ett djur som kräver omvårdnad och tillsyn. Men den här gatukorsningen vet hur man ska smickra in sig. Under större delen av tid som jag skrivit det här inlägget har hon legat vid min sida i soffan och puffat på mig med tassarna. Smugit upp nära och pussat mig på kinden och tagit både en och två vändor rakt över tangentbordet.

”Jag lovar att ta ansvar för katten om den får stanna hos oss tills vi hittar ägaren”, sa Jannike.
”Okej då”, sa jag.
Sedan försvann Jannike iväg på några timmars fotosession. Jag blev ensam med katten. Allra mest tillbringade hon tiden med att stirra fram på mig från sin gömma bakom skrivbordet.
Hon var charmig och försiktigt avvaktande nästan hela tiden. Ja, enda fram tills …

Kaasplasch

Det där var ett ljud jag kände igen. Från såväl människa som djur. Det var ljudet av en dålig mage. Problemet var bara att det inte kom från badrummet där vi installerat en provisorisk kattlåda med tillhörande sand. Nej, ljudet kom från bakom mitt massiva ekskrivbord. Och sekunderna senare blickade ett par oroliga ögon fram bakom hörnet.

”Förbannade kattracka”, skrek jag och lyckades fånga henne precis som hon skulle ta sin tillflykt under sängen. Jag lyfte upp henne och bar ut henne till kattlådan där jag resolut satte ner henne för att markera var toabestyret ska skötas om man ska vara katt i min lya.
Det blev till att dra fram skrivbordet och göra rent – efter en mycket dålig kattmage.

Två timmar senare, efter att Jannike kommit hem och fått höra vad HENNES nya katt ställt till med för ofog under tiden hon varit borta, var det dags igen. Den här gången i vår soffa. Yes, den 18 000 kronors soffa vi inhandlade i höstas lyckligt ovetande om mindre rumsrena framtida bekantskaper. Tur nog hade jag redan rustat soffan för att det värsta tänkbara skulle kunna hända med dubbla badlakan. Det behövdes. Samma vända en gång till. Resolut ner i kattlådan.

Det är som sagt inte mycket jag vet om katter, men att det är få som inte har med sig det där från väldigt unga tassar, så mycket vet jag. Nu återstår det att se vad natten bär med sig. Klockan är kvart över nio och vår nya vän kommer få tillbringa natten hos oss. Jannike ska ha lådträning med henne och jag har nitat fast ett stort lakan som noga täcker vägen in till vardagsrummet och min älskade soffa.

Jo, just det. För en halvtimme sedan visade Jannike ett Youtube klipp med en katt för henne vilket resulterade i en vält dataskärm och vår nya vän under sängen.

Förhoppningsvis lyckas vi hitta de rättmätiga ägarna i morgon (måndag). Det tar emot att lämna ifrån sig henne till ett hem eller polisen. Det är ett hårt liv att vara en oälskad katt och kanske ger de henne bara en spruta. Och det går helt enkelt inte för sig. Inte nu när vi börjat lära känna varandra. Däremot vill vi ju inget hellre än att den ägare som förmodat saknar och oroar sig för sin katt får den tillbaka.

Fortsättning följer …

Edit. Två timmar efter att jag gått till jobbet ringer Jannike och säger att katten kissat i sängen. Suck.

Just det. Från och med i dag börjar jag proffsblogga för Nyheter24. Ni kommer alltså kunna följa mitt skrivande sju dagar i veckan. Det kommer bli en blogg med fokus på vad som händer i världen i stort och smått - men jag kommer skriva om vad som än faller mig in så förvänta er ingen knastertorr nyhetsblogg.

Det ska bli grymt kul. Häng me!

I de muslimska länderna är det strängt förbjudet med alkohol. Men tro inte att alla är nykterister där. I källare och garderober puttrar hembryggarnas kärl. I Iran föddes idén till mitt favoritöl.

Utrikeskorrespondenten Steve Hindy spenderade sex år i mellanöstern. I Iran drack han godare öl än han någonsin smakat hemma i USA.
Väl hemma i New York började Hindy brygga sitt eget öl, något som påminde om en Brown Ale. Hans bryggd blev fort populär bland vänner och bekanta. Med lån från vännerna öppnade Hindy Brooklyn Brewery tillsammans med bankmannen och grannen Tom Potter. Med deras små medel fick bryggeriet till en början, namnet till trots, etablera sig utanför stadsgränsen.
1996 kunde bryggeriet för första gången öppna dörrarna till deras lokal i Williamsburg, Brooklyn, något som hela tiden varit en dröm för de två entreprenörerna.
Samtidigt anställdes bryggmästaren Garret Oliver. Oliver, som är ett geni, utökade sortimentet från bara två, Lager och Brown Ale, med favoriterna East India Pale Ale och Pennant Ale 55, och flera säsongsbetonade öl.

Williamsburg i sig , med sina mysiga barer och södermentalitet, är värt ett besök för de som vill komma bort från turiststråken på Manhattan. Och för oss ölintresserade är Brooklyn bryggeriet ett måste. Öl från bryggeriet finns numera överallt i New York, men det är klart man vill dricka ölen direkt från källan. Praktiskt taget direkt från bryggkärlen.
Då arbetsdagen är slut på fredagen sopas betonggolven från spilld malt och långborden ställs fram. Då är det Happy Hour. En ölbiljett för 4 dollar eller sex för 20 dollar. Alla köper självklart sex på en gång. Stället fylls fort upp av unga New Yorkers som förstått att ett besök på Brooklyn Brewery är den perfekta början på en helg. Där är en väldigt avslappnad stämning. Folk spelar kort, beställer dit pizza och har förbannat trevligt helt enkelt som man så lätt har när man får dricka god öl.
Lördag och Söndag eftermiddag är bryggeriet också öppet för allmänheten. Då ges också en kort men informativ rundtur av bryggeriet, men det är ölen man är där för. De har nio kranar med olika öl från bryggeriet, alltid någon som bara finns på fat och förmodligen aldrig kommer att serveras i Sverige.
Brooklyn Blast Ale är den som imponerat mest på mig. Det är väldigt smakrik öl. Dess doft är som att köra näsan rakt in i påse med torkad humle. Så smakar den också, en humlebomb utan dess like. Den mäter över 8% i alkoholstyrka men ändå, trots humlebeskan och styrkan, är den frisk och blommigt fräsch.

Någon som alltid är på Brooklyn Brewery är Monster - the brewery cat. Han är döpt efter Monster Ale och enligt ryktet är det allt han dricker. På nätterna ser han till att inga möss gnager på maltsäckarna, men oftast ligger han bara och slappar och ser till att inte vem som helst får köpa ölbiljetter.