Jag har alltid hyst ett illa dolt förakt mot personer som i tid och otid talar om att ta sig tid att ”finna sig själva” eller ta reda på ”vad de egentligen vill”. Det finns något lätt patetiskt över hela grejen, som gärna frambringar bilder av vuxna människor som sitter i cirklar och ”delar med sig” samtidigt som de krampaktigt håller ett gosedjur i famnen, som ska få dem att känna sig trygga. En liknande inställning har jag, måste jag erkänna, haft till grupper som AA. Hela den här gråta ut och dela med sig grejen känns så förbannat ovärdig på något sätt. Innan ni ser rött måste jag bara flika in att jag ju förstår att det hjälper många. Att det i grunden är något bra. Men det ändrar inte det faktum att det är så jag tänker på det. Fördomar? Förmodligen. Trots det befinner jag mig själv på en plats i livet där jag beslutat mig för att ta en månad eller två och bara fundera ut vad jag vill göra härnäst. Det var egentligen ingenting planerat, det bara föll sig så efter att jag fick sluta på kneget och förhållandet sprack. Plötsligt befann jag mig i en situation med en slant sparad (inte mycket, men tillräckligt för att i kombination med extrakneg hålla mig på fötter under en period) och den lätta men något flytande och förvirrade känslan av att åter vara singel. Det är en lyx. Förmodligen även ett tecken på någon form av medelålderskris. Och tittar jag på min närmaste omgivning så befinner sig nästan samtliga av mina nära vänner i en något sånär liknande situation. Vilket inte är första gången. Vi korrelerar våra livskriser och även från början små skakningar sprider sig och blir till skred. Hur fan hamnade vi här liksom? Kommer vi ha vett att sluta medan tid är eller kommer vi förvandlas till några av de där medelålders männen som åker upp till Norrland och badar bastu i sametält och talar om känslor. Eller som killinggänget, som håller föreläsningar om sina tarmproblem för varandra. Fan. Vi blev medelålders vi också, med all den skit det för med sig. För den det kan tänkas intressera har jag sparkat igång min gamla blogg SkräpClownen igen, nu på den här adressen.

10 Kommentarer

Det skulle dröja ända till 2009 innan den sista tragiska spillran av nittiotalet gick under. Ja, jag talar naturligtvis om Nöjesguiden. Jag minns en tid för sisådär 12-13 år sedan då det hände att jag drog på mig skorna enbart för att traska ner till Pet Sounds för att se om nya numret av Nöjesguiden anlänt. Med lite tur möttes man av en prydlig bunt nytryckta tidningar i tidningsstället strax innanför dörren och kunde belåten vända hemåt med näsan djupt i tidningen och fingrarna sotfärgade av trycksvärta. Nöjesguiden var viktig. Det fanns alltid ett matigt reportage, korta men entusiastiska texter om de senaste pophoppen som skramlade i någon källare på söder, mängder med skivrecensioner och ett och annat sjabbigt rykte. Således en perfekt och nödvändig fix för alla oss som knarkade populärkultur under mitten och andra halvan av nittiotalet. Men sedan hände något, brittpopen dog i ett hav av illasinnade stråkar, kvällstidningarna lade ner sina fredagsbilagor och Linda Skugge började baka kakor. Men på Nöjesguidens redaktion vägrade nittiotalet lägga sig ner och dö. Faktum är att det ibland varit närmast rörande att läsa om det entusiastiska mottagandet av en ny Charlatans-singel eller de flämtande förväntningarna på någon grå medelmåtta som Nordpolen. Rörande men inte desto mindre tragiskt. Tragiskt för att en tidning som tidigare var både relevant och i viss mån ledande och vars uppgift är att befinna sig här och nu hade förvandlats till en sorglig kvarleva av tider som aldrig kommer åter. Ungefär som Killinggänget. Fram till nu alltså. 2009 dör Nöjesguiden. Namnet lever kvar, men tidningen så som vi känt den försvinner. I stället för att fortsätta vara en PRO-uppsamlingsplats för grånande Terry Ericsson-typer med dålig hållning kommer den förvandlas till en tjejtidning med målet inställt på Stureplan och läderhudade modebloggare. Ytterligare en Stureplan eller Finest alltså. Från en gäspning till en annan. Det handlar så klart om att överleva. Nöjesguiden är sedan lång tid totalt körd i botten - kolla bara på hemsidan. Men I stället för att våga sig på något nytt så gör man vad man tror är det säkraste draget för att överleva – ett slaskigt finger i luften och följa strömmen. Fast en bloggdriven mingelbildsida med ett och annat skönhetstips är väl inte direkt vad Sverige skriker efter, eller? Att apa efter närmaste konkurrenten och sömnpillret Rodeo kanske inte framstod som så lockande, visst, men nog måste det finnas andra vägar att gå? Det återstår att se om bloggarna lyckas hålla hemsidan flytande (det är så klart där de borde lägga allt fokus redan nu) men papperstidningen lär vi inte behöva leva med särskilt länge. Och vad fan händer med Carl Reinholdzon Belfrage?

34 Kommentarer