Det är lördag och jag har fått en barnledig förmiddag. Klockan tio lämnar jag huset med nyborstade tänder och dubbla strumpor. Mina nya skor är snygga men inte så varma. Jag har bestämt mig för att promenera ner till centrum, det tar en knapp halvtimme. Jag tar vägen genom skogen och passerar platsen där tennisbanorna låg innan kommunen rev dem. Man rev dem inte för att bygga något annat, man har bara lämnat platsen tom. Som ett monument över den sociala nedrustningen. Jag fantiserar om att det är en massgrav. På nyheterna imorse berättade man att en ny massgrav har hittats någonstans i världen, jag kommer inte ens ihåg vilket land det var. Det har gått inflation i massgravar.

Pappa och jag brukade spela på de där banorna med våra tunga träracketar. Det fanns en liten grusplan där pappa ställde bilen och en ljusblå träbarack där man kunde byta om. Vi bytte aldrig om i baracken, vi bytte om hemma. Efter matchen fick jag alltid lägga en handduk över bilstolen innan jag satte mig, för att inte blöta ner den med svett. Jag blev aldrig svettig, jag var ett sånt barn som inte svettades, men pappa brukade säga att jag nog var lite fuktig ändå.

När jag kommer fram till centrum går jag först till Gallerix och köper en liten fotoram och ett gratulationskort. Kortet kostar lika mycket som ramen. Sen går jag till en bokhandel och strosar runt bland rea-böcker som ligger i högar på stora bord, som en litteraturbuffé. Jag väljer Det andra målet av Jonas Karlsson, David har sagt att den är bra och jag litar på honom. I pockethörnet hittar jag flera nyinkomna titlar av Bukowski som jag inte har. Jag köper Hollywood och Factotum och går sen vidare till en delikatessbutik som ligger fem minuters promenad från bokhandeln. Det har börjat snöa ymnigt så jag fäller upp huvan på min jacka. Inne i delikatessbutiken frågar expediten om jag behöver hjälp och jag ber henne att sätta ihop ett paket med goda ostar och tillbehör för 250 kronor. Hon föreslår olika ostar men jag lyssnar inte speciellt noga, hon borde veta det där bättre än jag. ”Ta det du tycker blir bra” säger jag och fäster min tomma blick mot gatan utanför tills hon är klar med paketet. Jag betalar med mitt kort och tackar expediten för den goda servicen.

När jag kommer ut från butiken har det slutat snöa. Jag går till ett café och beställer en cappuccino och kladdkaka med vispgrädde. Egentligen vill jag dricka vanligt kaffe men det dricker man ju hemma. Det är samma idé som får mig att alltid beställa fisk på restaurang. Kött äter man ju hemma. Jag slår mig ner vid ett fönsterbord, tar av mig ytterkläderna och börjar läsa Det andra målet. Jag förlorar mig ganska snart i boken. Cappuccinon blir kall. Jag kanske sitter där en kvart, en halvtimme eller 45 minuter. Jag vet inte. Det är själva grejen med att förlora sig, man tappar bort tiden. När jag till slut tittar upp landar min blick av en slump på en man som sitter vid ett bord ungefär fem meter bort. Han sitter där med två barn, jag antar att det är hans egna. Jag känner igen honom. Under några sekunder försöker jag placera ansiktet, jag bläddrar genom minnet och hittar det oväntat snabbt. Han gick en klass ovanför mig på högstadiet, hade en trimmad röd Zündapp CS och såg ut som gitarristen i Aerosmith. Han ser fortfarande ut som gitarristen i Aerosmith, det vill säga han ser extremt cool ut. Jag börjar le för mig själv när slumpmässiga minnen från högstadiet sköljer över mig. Plötsligt känner jag mig iakttagen. Jag flyttar blicken från klockan elva till klockan två och ser en kvinna i 50-årsåldern som tittar på mig och ler. Jag rycker lite lätt på axlarna för att säga ”här sitter jag och ler för mig själv och det är inget mer med det”. Kvinnan fäller ner blicken och fortsätter äta sin morotskaka.

Jag plockar ihop mina grejer, klär på mig och tar rulltrappan som leder ner till utgången mot torget. När jag kliver ut på torget ser jag ingen jag känner, så jag bestämmer mig för att gå hem. Klockan på min mobil visar 11.55. Jag tar samma väg och passerar ödetomten för andra gången denna förmiddag. Jag hör ljudet av tennisbollar som slås iväg med hårt strängade träracketar i mitt huvud. Det är ett karaktäristiskt ljud som jag inte hört på över tjugo år, men det finns lagrat i mitt huvuds ljudbibliotek. Jag undrar om jag någonsin kommer att glömma det ljudet.