Första gången jag rökte gräs var på en språkresa i England sommaren 1989. Det var inte förrän dagen efter, när vi satt på bussen som skulle ta oss till flyget hem till Sverige, som en kamrat berättade att det inte varit en vanlig cigarett som passerat runt där nere på stranden. Jag kände en kittling i bröstet och debutfyllan från kvällen innan var inte längre bara en fylla, även om jag såklart inte kunde avgöra skillnaden. Den där acid house-tshirten som jag köpt nere vid piren veckan innan satt med ens lite bättre. Det var inte så viktigt att veta skillnaden på vad som varit berusningen av den Bacardi som jag och Nacka-Micke hade delat på och vad som var effekten av den där skrynkliga cigaretten. Det var att kunna säga att man gjort det, när man stod och rökte uppe i skogen på lunchrasten och gick igenom sommarens äventyr, som var grejen. - Jo, det blev ju en del häng nere på stranden om kvällarna, rökte braj och sådär, mest hela tiden faktiskt. Helt okej. Typ så. Senaste gången? Det var i somras. Tjugo år senare. Jag hade precis blivit av med jobbet och separerat från flickvännen. Jag satt vid kajkanten i Gamla Stan mitt i natten och blickade ut över vattnet när en bekant plockade fram en hemrullad och frågade om jag inte skulle ha några bloss. Visst. Röka puff kändes på något sätt helt logiskt och precis så där kittlande och förbjudet som det gjorde när man var ung. Den gången. Jag som inte ens gillar gräs. Har aldrig gjort. Inte ens när jag var tjugofem och fick de där två syltburkarna med hemodlat av en vän som ville lägga av. De räckte ett helt år. Jag blir bara korkad och slö. Är inte mycket för droger över huvud taget och har med stigande ålder kommit att undvika det helt. Det känns bara skitigt och skabbigt att hålla på och smyga med det och smita in på toaletter på krogen med små kuvert. Och det finns inte någon vilja eller sug. Längre. Inte alls. Ingen kittling. Ingen spänning. Bara den där dumstruten som jag allt som oftast kommer på mig själv med att bära när jag gör grejer som borde ligga flera år bakåt i tiden. Ungefär som när man blev påkommen med att leka med krigargubbar när man var tolv år. Minst två år för sent. Vad var det Alban sjöng? No hasch hasch, no amfetamine ...

6 Kommentarer

Min inställning till Stureplan och de bajsnödiga fläskplättar som utgör kärnan av denna del av stan är mycket enkel: Stureplan är en skitkorv med silkespapper kring. Därför vet jag inte riktigt vad som for i mig när jag häromdagen stod där på Pocketshop igen och skummade i travarna. Den här gången var det ingen liten söt expedit som ledsagade mig i bokfloran, utan det var min egen hjärna som kommenderade kroppen att gå iväg med Fredrik Ljungs "Parasiten" till kassan. En bok som handlar om just den värld och de människor jag så starkt ogillar. Egentligen är det lite förvånande att det inte redan dykt upp en störtflod av böcker som kretsar kring kolasniffande strebrar i kölvattnet efter succén "Snabba cash". Det vita pulvret, extravaganta miljöer och människor med flott i håret verkar ju ha en märklig lockelse på Svensson. Men det kanske tar lite längre tid för en oetablerad romanförfattare att prångla ut en bok än det gjorde för Jens Lapidus att krafsa ner en efterföljare. Nå, en författare som alltså eventuellt kan placeras in i Stureplansfacket är just Fredrik Ljung, som skrivit en speedad roman om sitt megalomaniske halvt fiktive alter ego Henrik. Henrik är en ung Danderydsbracka som arbetar som framgångsrik finansanalytiker. Problemet är bara att karriären bygger på piller och pulver, den breda vägen mot framgång för en i grund och botten ångestfylld påläggskalv med nervös mage. En liten cocktail blir snart en stor - och ett krav för att klara vardagens alla bekymmer, som att åka tunnelbana med kreti och pleti eller våga gå fram och stöta på tjejer på krogen. Trots övertygelsen om sin egen storhet bränner Henrik ljuset i bägge ändarna i ett vansinnesrace på väg mot sista sidan. En eller två tabletter blir snart två kartor, en grogg blir en halvpanna. Och trots detta luxuösa men ändock paradoxalt whitetrash-aktiga liv har Henrik kvar drömmarna om sig själv som omslagspojke på de internationella finanstidningarna. Bara en lina till först... För en person vars innehållslösa liv kretsar kring att vara på en annan nivå än patrasket - där sossarna utgör den grupp som ger mest bränsle åt hatet - är det förstås allra viktigast att upprätthålla en ren front mot jobb och kollegor. Och det gör han, med envetenheten hos den högintelligenta psykopaten/påhittige knarkaren. Men Henrik, som inte är sen att döma ut socialbidragstagare, arbetslösa och uteliggare som blodsugare, förvandlas snart till en parasit själv. Långsamt krackelerar fasaden och mot bokens slut slår hastighetsmätaren i taket samtidigt som bromspedalen lossnar och far iväg i fartvinden. Sensmoralen kanske är: det kan hända vem som helst. Boken är vass och mycket bitter. Den är så arg så att man i början blir lite matt, varenda mening är tillskruvad ett extra varv. Men boken är välskriven och efter ett tag hittar man flytet. Sträckläsarprognos finns, jag drog igenom boken på ungefär en dag och även om det inte är någon läsning som lämnade några djupare spår kan jag rekommendera den. Om inte annat som ett fönster mot en obscen värld som förmodligen är vanligare än man tror. Och insikten om att det finns mer än flottigt hår som binder samman knarkaren på plattan med kotletten på Stureplan. Detta kanske till och med kan vara en av förklaringarna till varför det just nu ser ut som det gör i en viss bransch nära dig...

7 Kommentarer