Jag vet inte om ni har uppmärksammat Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte”. I dess kölvatten följde viss debatt, med en hel del begåvade inlägg, inte minst från Göran Rosenberg och Ulrika Knutsson, men också på allehanda bloggar. När Sturmark och de andra Humanisterna hävdar att deras egentliga syfte med kampanjen är att värna den sekulära samhällsordningen (alltså undvika att prästerskapet skall få styra) har åtminstone jag svårt att säga emot i sakfrågan. Dock kan jag ha synpunkter på Humanisterna och deras påkostade missionerande. Och trots smarta inlägg i debatten om Humanisternas livsåskådning, innehåll, mål och propagandaapparat, tycker jag att ett perspektiv glöms bort; nämligen hur deras miljonkampanj fungerar rent kommunikativt. Innan jag gick över till den ljusa sidan fuskade jag mig fram på diverse reklam- och pr-byråer. Där glömde jag snabbt bort allt jag lärt under mina universitetsår inom medie- och kommunikationsvetenskap, men på köpet fick jag några enkla “tumregler” för att kolla om en kommunikationsinsats var bra eller inte (det fanns säkert många fler genvägar, men dessa är några av dem jag kommer ihåg): “Var klar över vad du vill ha sagt”. Redan här verkar Humanisternas kampanj köra i diket. Om man går in på sajten uppmanas man att göra ett test där frågor om ens egen tro, ens syn på andras rätt att utöva tro, och ens syn på att låta religionen styra samhället blandas friskt. Ta de här svarsalternativen som exempel: “Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han skall bestämma vilka som skall få gifta sig med varandra”. VS. “Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan inte Gud, därför tycker jag inte att religionen skall få påverka vilka som får gifta sig med varandra”. För Humanisterna verkar det nämligen inte finnas någon skillnad mellan gudstro och viljan att leva i ett teokratiskt samhälle. Kan sekulära troende rent av vara helt främmande för dem? Kära Humanister, det kan ju faktiskt vara så att man själv tror att äktenskapet är en gåva från gud, men att man ändå inte vill att religionen skall påverka vilka som får gifta sig med varandra. Till exempel för att man accepterar att andra människor tror på andra sätt, saker eller gudar. Nu tror jag inte att Sturmark och gänget är så korkade, men det första de borde ha varit tydliga med är om denna kampanj skall bekämpa de krafter som utmanar det sekulära samhället eller om de skall bekämpa “Gud” så där lite i största allmänhet. Det andra de måste vara klara över är om det egentligen är människors tro de har problem med, eller om det är de institutioner som säger sig företräda den rätta varianten av just den religionen. Jag skulle väl kunna beteckna mig som kristen, utan att dela Svenska Kyrkans syn på äktenskapet och vilka som skall få gifta sig varandra? Nej, kära humanister, ni skulle ha stannat vid att främja det sekulära samhället och inte börja rota i folks tro eller deras förhållande till samfunden, för den diskussionen behärskar ni inte. “Var klar över vem du vill tala till”. Vem är det man egentligen vill nå med kampanjen? Enligt Humanisternas egna hemsida har vi 80% icke-religiösa i Sverige. Det är väl inte dem man vill påverka, utan snarare de 20% som fortfarande har fräckheten att vara troende? Eller rättare sagt, den lilla bråkdel av de troende som ifrågasätter vårt sekulära samhälle. Undersökningar visar nämligen att Sverige är det mest sekulariserade samhället i världen. De resterande, gissningsvis mycket troende och med traditionellt religiösa värderingar, skräms snarare iväg av en kampanj vars enda avsändare är “Gud finns nog inte” Om man vill säga något till någon måste man säga det på dennes villkor. Om man vill nå fram, alltså. Ordet INTE i Gud finns nog inte är näppeligen på denna grupps villkor. De kommer höja garden istället för att sänka den, vilket annars är nödvändigt i all opinionsbildning. “Keep It Simple, Stupid”. Säg det du skall säga på ett så enkelt och tydligt sätt du bara kan. Och då tycker jag kanske att symboliken mellan svenska flaggan, den gula Davidsstjärnan + den gula halvmånen och bristen på avsändare inte direkt signalerar att detta handlar om en aktuell frågeställning som är viktig för mig. Och även om några har gjort skarpa tolkningar av bildvalen, som Rosenberg igen eller Bengt Malmgren blev jag själv mest förvirrad, och gick mest och letade efter ledtrådar. Om man nu väljer ett medium som utomhusreklam, som främst erbjuder räckvidd och frekvens, skall man vara mycket mer pang-på-rödbetan för att nå fram. Att erbjuda en okänd webadress som enda nyckel är antagligen en vansinnigt kass idé - med tanke på att en lyckad webkampanj brukar ha en klickfrekvens på några få procent vågar man inte tänka på hur otroligt låg “klickfrekvensen” kan vara från en utomhustavla. “Visa respekt mot din mottagare och dennes intellekt”. Förutom att Humanisterna är ganska respektlösa mot troende människor genom en konsekvent intolerant ton, drar de också slutsatser om målgruppens orörliga intellekt. Ta följande svarsalternativ som exempel. “Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa friskolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar” VS. “Jag tycker att alla barn skall ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själva välja livsåskådning när de bli äldre”. Här ställs jag inför ett klassiskt och ständigt återkommande dilemma som handlar om att den enes rättigheter begränsar den andres friheter. (Det finns tusen exempel - men ta den klassiska “luften är fri”-leken för att också ett barn skall förstå: Där begränsas din frihet att vifta med handen framför mitt ansikte av mina rättigheter att slippa ha din hand i spastiska rörelser 3 cm framför mina ögon).  Frågan jag brottas med är om barnens rätt att delta i undervisning som skall vara förment fri från religiös bias väger tyngre än föräldrarnas rätt att besluta om vad de anser är det bästa för sina barn. Det finns givetvis gränser för vad föräldrar få utsätta sina barn för, hur väl de än menar och vill, men jag anser att detta trots allt faller på rätt sida strecket. Och jag resonerar mig också fram till att ett aktivt val från föräldrarnas sida oftast är bättre en inget val alls. Föräldrarna skall alltså ha rätt att bestämma över sina barn även i denna fråga. När jag väl har valt det alternativet dyker följande text upp: “Du verkar tycka att det är viktigt att barn får rätt tro snabbt”. När, exakt när, gav jag uttryck för den åsikten? Tror ni verkligen att ni kan lura i mig vad som helst? T ex att bara för att jag anser att föräldrarätten är stor, så måste jag anse att alla föräldrar har rätt? Samtidigt? Snälla Humanisterna, utgå inte från att jag är korkad om ni vill ha mina sympatier. “Var säker på att mottagaren förstår vad som förväntas av honom” Det är väl egentligen bara här denna kampanj når fram. För hur jag än svarar på testet blir resultatet detsamma: Jag borde skänka pengar till Humanisterna eller kanske rent av bli medlem. Utom när jag svarar på det mest religionstraditionella vis testet erbjuder - då tackar man mig artigt för nedlagd tid, men konstaterar samtidigt att Humansisterna inte är något för mig. Då var det ändå inte de mest “icke-sekulära” svenskarna som var målgruppen för denna kampanj. Och då förstår jag verkligen ingenting.

17 Kommentarer

 

 

När vi kom hem i söndags kväll hann jag bara lasta ur grejerna och ställa in dem i musikrummet innan det hände. Jag hann inte ens titta på stärkaren och än mindre koppla in grejerna, innan min sambo kom med förslaget att vi kunde väl ta och skruva upp gardinstången i sovrummet kanske. Borra, skruva, måtta, muttra. Jo hej. Läsaren ska veta att vi hade haft en tuff helg med mycket jobb och lite sömn. En del av det jobb som hade utförts bestod dessutom just av att skruva upp gardinstänger hos svärmor. Jag var alltså vid det laget ganska less på skiten, less på gardinstänger och sugen på gitarrförstärkare, om du förstår.

 

Där stod jag med två gitarrförstärkare, två distpedaler och en wah-wah som hennes brorsa helt otroligt generöst skänkt, och man kan lugnt påstå att det kliade i mina fingrar att koppla in grejerna och testköra ett tag. Barn på julafton är väl ett vedertaget begrepp som lämpar sig väl för att beskriva mitt tillstånd just då. Det var inga skitgrejer heller. Okej att den lilla Peavyn bara är värd godispengar men det var inte heller den som hade fångat mitt intresse. För det är ju så, vilket min sambo uppenbarligen inte alls förstod, att med en 80-watts Marshall Valvestate (okej okej, ingen stack och inte ens rör men rätt hyfsad kräm ändå) och en Boss Heavy metal kan man ha en hel del skoj. Speciellt om den gitarr man väljer att spela på har dubbla humbuckers, vilket ju min (den ena) har. Man kan skapa en fet, tät vägg av distat ljud som får revbenen att vibrera och slutmuskeln att dra ihop sig, och det är väldigt roligt. Jag tycker det borde vara rätt uppenbart även för den som inte spelar gitarr, som t ex min sambo. Om inte annat så borde hon veta (notera ordvalet, jag kommer tillbaka till det) att jag går igång på såna grejer, annars känner hon ju mig inte ens. Ja, du förstår kanske hur mina tankar gick där ett tag.

 

Jag kände mig lurad på konfekten och samtidigt jäkligt irriterad och nästan generad över att det faktiskt var vi två och inte två personer i en dålig teveserie som hamnade i den här typiska situationen där det så kallade manliga beteendet och kvinnliga beteendet kolliderar. Och jag såg grälet komma farande i hundranittio knyck, ge mig en chans att fucka upp en situation med en snabb och snipig kommentar och jag tar den allt som oftast. Många gånger är min sambo i skick att vara den större människan av oss två och kan då ta den kommentaren, stoppa den i en liten låda och skicka tillbaka något mjukt och varmt som jag alls inte förtjänar. Men den här kvällen visste jag att hon var helt slut, hon skulle inte skicka tillbaka något annat än den snyting jag förtjänade om jag hade följt min första instinkt.

 

Så jag valde en strategi som jag vet har fungerat förut. Och bara att kalla det strategi borde egentligen diskvalificera mig från samtliga framtida råd i ämnet relationer, men jag säger nu så här för att vara extra övertydlig. Riktigt så utstuderat strategisk är jag inte i alla lägen. Hur som helst, jag svamlar. Det går till enligt följande: du tar tre djupa andetag innan du svarar, och håller sedan fokus på att förklara för din älskling hur du känner och vad du vill, snarare än att förklara för henne vad du tycker om hennes förslag. Inte så lite präktigt och fullkomligt självklart när man ser det så här i skrift, ändå gör jag fel gång på gång. Jag fyller snart fyrtio och gör fortfarande fel hela tiden, det är deprimerande när man tänker på det. Eller kanske förtröstansfullt egentligen, att komma så pass långt som jag har gjort och samtidigt vara emotionellt utvecklingsstörd (snudd på åtminstone) får nog betraktas som en bragd. Frågan är vem som bör hyllas, jag eller sambon. Det är väl rätt givet antar jag.

 

Men den här gången sa jag som det var, att jag visst kunde skruva upp gardinstången men att jag egentligen var otroligt sugen på att koppla in grejerna och spela en stund. Sen blev det som det oftast blir när hon förstår att jag har övervunnit min initiala instinkt att bita av henne och istället försökt agera konstruktivt: hon backade. Sen backade jag, för tonen blir ju så fantastiskt artig där helt plötsligt när den ena liksom har slagit an densamma och bjudit in till konversation istället för konfrontation. Så vi stod där ett tag och dividerade om vems förslag som skulle gå igenom, fast nu röstade vi liksom på den andres. ”Klart vi ska sätta upp gardinstången” sa jag, ”nej men jag förstår ju att du är spelsugen, klart du ska spela” sa hon. Det kan nästan bli lite jobbigt åt det där hållet också, fast det är synd att klaga.

 

Och jag vill faktiskt ge beröm till oss själva här, vi var båda riktigt trötta och kunde lätt ha glidit ner i ett svart hål och börjat tjafsa för att sen inte prata med varandra på flera timmar. Som det blev förra helgen, fy fan vad jag hatar när det blir så. Då tog det över ett dygn innan vi redde ut saken, och jag vill inte påstå att vi grälar speciellt ofta men när vi gör det så är vi två krutdurkar som bjuder upp till fajt. Sen blir jag blir rädd för den här destruktiva kraften som uppenbarligen finns inom mig, sen orolig för vårt förhållande och till sist förbannad på mig själv för att jag fortfarande kan vara en sån jävla idiot. Men igår, då gick det bra. Faktiskt så var det så.

 

Men egentligen är det väl knappast något att hurra för, att jag lyckades agera som en hyfsat väluppfostrad människa för en gångs skull. Egentligen borde man kunna kräva det av mig i de allra flesta situationer, det där med att ta ansvar för min önskan och min del av kommunikationen. För det är ju fan BARA kommunikation det handlar om egentligen. När du anstränger dig för att göra dig förstådd går det alltid bra. Då möter du förståelse och respekt. När du slutar anstränga dig, låt vara med en ursäkt som du tycker håller, så går det alltid åt helvete. Inte sant?

 

Så det är bara att släppa alla ”Du borde fatta..” och ”Jag ska inte behöva säga till..” och börja ta ansvar för vad man vill att den andra ska veta och begripa. Vi människor är ingenting utan kommunikation, allt annat är bara rent fjortistjafs. Om du tror att det finns en våglängd som du och din käresta befinner er på, en våglängd som ersätter verbal kommunikation eftersom ni två förstår varandra så bra, ja då är du antagligen nykär och på väg att få en överraskning ganska snart. Och det här säger jag inte för att vara bitter, det är faktiskt precis tvärtom.

 

Vid mina sinnens fulla bruk vet jag hur lösningen ser ut, och när jag ser den och tror på den så är jag världens största optimist. Vi ska kommunicera, då ordnar det sig. Jag och min älskling, vi kommer att fixa alla prövningar och bli gamla tillsammans. Jag vet det. Israel och Palestina borde dra lärdom av oss, Bush och Al-Qaida, demonstranterna i Athen, ni borde komma på studiebesök. Och grunden till denna optimism ligger i denna insikt: alldeles oavsett hur stor idiot jag kan vara så har jag åtminstone insett kraften i ordet förlåt. Det är alltid bra att börja där. Fråga Hermann, han vet att jag kan säga förlåt.

 

Hur det gick sen? Jodå, det vet du nog redan. För den som eventuellt svävar i ovisshet kan jag tala om att jag först skruvade upp gardinstången och sen spelade gitarr. Nej förresten, jag åkte faktiskt till och med och handlade innan jag spelade, bara för att vara lite extra gullig. Äh.. behövde ändå batterier till distpedalerna.

2 Kommentarer