Filmrecension: The Greatest Silence – Rape in Congo

"Hur många har ni våldtagit?" ”Sju”, svarar kamouflagehatten. ”Fem”, svarar munkjackan ”20”, svarar rödluvan. Alla soldaterna ser totalt oberörda ut när de svarar. Om en dokumentärfilms roll är att chocka, utbilda och få folk att göra något mer än att gråta en skvätt i tevesoffan – kan man lugnt säga dokumentärfilmaren Lisa F Jackson gjort sitt jobb med bravur. Historien hon berättar går omöjligt att vända ryggen. Helt ensam reste hon till det krigsplågade östra Kongo-Kinshasa för att rapportera om den vansinniga våldtäktsepidemi som utvecklats. Våldtäkter har alltid förekommit som ett vapen i krig – oavsett tidsålder, kultur, religion eller kontinent – men situationen i östra Kongo-Kinshasa liknar början på slutet för mänskligheten. Vi får möta offer, våldtäktsmän (soldater), FN-anställda, personal från diverse hjälporganisationer och lokala myndigheter. Väldigt många av de bilder och samtal som Lisa F Jackson – som själv blev utsatt för en gruppvåldtäkt i Washington 1976 där förövarna ännu går fria – visar i filmen går rakt in i märgen. Även om man, som jag, bitvis blundade under filmen (snart kommer du att förstå varför). Kriget i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) är den tragiska fortsättningen på folkmordet i Rwanda 1994. När utrotningsmördandet av tutsier, nästan en miljon föll offer, till slut upphörde var hämndbegäret enormt bland tutsierna och många hutsier var tvungna att fly både rättvisa och lynchmobbar. Den stora merparten (900 000) av hutsierna flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa (som då fortfarande kallades Zaire). Där tog hutsierna snabbt över de flyktingläger som fanns i östra delen av landet och förvandlade dem till hutsiska rebellbaser. Sedan dess har det varit krig i regionen (läs mer här om ni vill veta mera). Trots mängder av förhandlingar, hot och interventioner från grannländer har ingen lösning stått att finna. Konflikten har kallats Afrikas första världskrig på grund av alla nationer - Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan har skickat trupper - som varit inblandade. De fåtaliga fredsavtal som förhandlats fram genom åren har varit lika tåliga som smörpapper i en brasa. Till dags dato har över fem miljoner människor dött på grund av kriget (högtsa dödstalet i ett krig sedan Andra världskriget - snacket om aldrig mer bottnar mycket illa). Efter snart 15 år av apokalyps och hundratals år av Afrikas råaste kolonialstyre (till och med Tintin betedde sig om ett svin när han var i Kongo) har den mänskliga ondskan fått fritt utrymme att frodas. Liksom okunskapen, fattigdomen och stora multinationella företag med ljusskygg agenda. Värst drabbade, förutom de döda, är de hundratusentals kvinnor som våldtagits av soldater. Åldern spelar ingen roll – allt från tvååriga flickor till 80-åriga damer har skändats. Övergreppen har skett utan minsta blygsel eller skam. Våldtäkter anses naturliga och våldtäktsmännen är socialt accepterade. Våldtäkterna har varit mycket brutala och många kvinnor har blivit skadade, för evigt, både på utsidan och på insidan. Gruppvåldtäkter där även vapen använts för penetration – kulsprutemynningar, pistoler, knivar, spikar, långa halmstrån från kvastar… Tjafsade offrena emot för mycket har de mördats... För de offer som överlever väntar ett nästan lika grymt öde. Det flesta kan inte föda barn (om livmodern överlevt lemlästningen är det inte ovanligt med en graviditet som kan kopplas till våldtäkten), de smittas väldigt ofta av HIV och i stort sett alla blir utfrysta av familj och samhälle. Familjerna anser att de är smutsiga och det befintliga rättssystemet är både mycket litet och mycket korrumperat – chansen att förövarna ska straffas är minimal. Det finns en anställd i regionen som jobbar med sexualbrott mot kvinnor (med ett kontor lika stort som en flyttkartong). Skulle någon gripas, vilket mycket sällan händer, kostar det runt två tre dollar att köpa sig fri. FN då? Jo de är plats med 17 000 soldater – vilket är fler än någon annanstans. Men FN är lika korrumperat som Kongo-Kinshasas styre. (Precis alla personer jag talat med, vilket är många, som jobbat på eller i närheten av FN har berättat om den omfattande korruptionen.) FN:s kredibilitet i regionen är extra urholkad på grund av den stora sex- och pedofilskandal som avslöjades 2004. Då misstänktes 19 FN-anställda för utnyttjande av minderåriga sexuellt (läs mer om det mest graverande fallet här). Några av dem är dömda för brotten i dag men långt ifrån alla. Flera processer pågår men FN, tillsammans med regeringarna i länderna därifrån pedofilerna har sitt ursprung, har satt stora hyschhyschavdelningen i arbete. Fanns det inga droppar av Coco Chanel i detta hav av diarre? Jo, en lite droppe av det gamla vanliga faktiskt; Trots allt som hänt har många människor hopp och vill väl. De vill fortsätta att leva och kämpalusten lyser. Jag kan inte summera filmen – frågorna och tankarna poppar fortfarande. Vad ska vi ha för mål med vårt samhälle? Skola, omsorg och ekonomi - allt det där spelar stor roll. Men finns det egentligen inte en väldig vilja att hjälpa? Är det inte sådant här vi bryr oss om? Jesuskomplex? I varje fall lite? Alla är väl inte sorgrunkande hycklare? P.S. Tänk om USA, inklusive knähundar, kört ”Irakprojektet” i Kongo. Med målet att befria kvinnor från våldtäktsepidemin högst på agendan. Vad bra vi hade mått framför CNN med tacos och lådvin. Och Bush hade fått träffa sin Gud redan i porten. D.S. The Greatest Silence – Rape in Congo. Dokumentär. USA. 2008. 76 min. Svensk text. Visas på CANAL+ Drama 04.30 13/10, CANAL+ Drama 16.35 13/10 och CANAL+ First 16.25 15/10.

11 Kommentarer