|
Tisdag 15 December 2009 Buy Simvastatin (Simvoget) Without PrescriptionAv Matt Buy Simvastatin (Simvoget) Without Prescription, Under gitarrsolot i sista låten för kvällen flyger hennes plektrum långt ner i publiken. Hon fortsätter spela med samma intensitet men slår av nageln direkt och nu skvätter det blod från hennes fingrar, where can i buy Simvastatin (Simvoget) online. Købe Simvastatin (Simvoget) online, αγοράζουν online Simvastatin (Simvoget), Hon grinar illa men slutför sitt nummer. Och efter en snabb tejpning av fingret och ett nytt plektrum är hon redo för extranummer, Baltimore, Maryland. Milwaukee, Wisconsin. Simvastatin (Simvoget) coupon, Hon brinner så starkt för sin konstform att lite blodspillan inte hindrar henne från att dela med sig av sin musik. Det är beundransvärt med människor som verkligen brinner för vad de gör – oavsett vad det är. Det är ofta uppenbart att musiker och andra konstnärer lever för sitt kall till hundra procent, Buy Simvastatin (Simvoget) Without Prescription. Bland oss vanliga dödliga är det svårare att se glöden i våra vardagliga sysslor, order Simvastatin (Simvoget) no prescription. Kjøpe Simvastatin (Simvoget) online, bestill Simvastatin (Simvoget) online, De flesta har väl något i sitt liv de engagerar sig i men jag tror att få verkligen brinner för sitt arbete – det som de spenderar mest tid på. Kanske är det inte så viktigt att tycka om sitt jobb så mycket att man känner att man brinner för det, Boston, Massachusetts. Charlotte, Carolina. Buy cheap Simvastatin (Simvoget), Men då behöver man något annat att intressera sig för. Buy Simvastatin (Simvoget) Without Prescription, Man kan till exempel engagera sig i föreningslivet eller kanske ställa upp som volontär i någon hjälporganisation. Men frågan är om inte många bara gör sådant för att ha något att göra i överhuvudtaget eller för att de har dåligt samvete, buy Simvastatin (Simvoget) without a prescription. Indianapolis, Indiana, San Francisco, California, Jag inbillar mig att när man börjar bli äldre är det svårare att känna samma glöd för saker man tidigare brann för. Kanske är det då man börjar fundera på att skaffa barn, order Simvastatin (Simvoget) online overnight delivery no prescription. Where can i find Simvastatin (Simvoget) online, Mina vänner som har barn har säkert mycket att invända, men är det kanske så att man skaffar familj när man inte kan finna andra glädjeämnen i livet, buy Simvastatin (Simvoget) from canada. (vad säger Maths och Jonas?) Similar posts: Buy Rifampicin cap. Without Prescription. Buy Zyban (Bupropion) Without Prescription. 5mg, 50mg, 75mg, 100mg. 650mg, 800mg, 875mg, 900mg. Buy cheap Cinnarizine no rx. |
|
Måndag 12 Oktober 2009 Den svenska konstnärsmodellenAv david (Artisterna på bilden har inte nödvändigtvis någonting med textens innehåll att göra)
Jag ligger i en säng i ett hobbyrum i källaren till ett hus i ett villaområde i Gävle. Våningen ovanför pågår en fest. Jag hör spraket från brasan, Ryan Adams och rösterna av elva män mellan 35 och 56 år. Min vän Maths fyller fyrtio år. Frugan och de fem ungarna är utflugna.
Jag, Mattias och Matt anlände några timmar tidigare. Vi tänkte ta en promenad genom stan och på egen hand ta oss fram till huset, med hjälp av mobilt GPS. Efter tio minuter ringde jag Maths.
- Kan du komma och hämta oss med bilen, jag tror vi har gått vilse.
Maths bjöd på mat och öl och vin och till matchen åkte whiskyn och chipsen fram och efter satt vi och nickade till sydstatsrap framför den öppna spisen i vardagsrummet medan de lokala reggaemusikerna youtubade sina favoritklipp i köket. En av dem hade varit i Stockholm och spelat på Mosebacke kvällen innan.
- Det är en annan grej med musikerna i Stockholm. De är i vår ålder och har kört på sedan grundskolan, de satsar liksom allt. De lever grejen medan vi gör det när det uppstår en lucka mellan jobb och familj, sa han.
- Hur många svenska reggaemusiker tror du det är som klarar av att leva på musiken? Det finns inget ärorikt i att sitta och röka puff i en källare på söder och leva myten 24/7 och samtidigt plocka bidrag, varken det rör sig om musiker eller författaraspiranter. Lev gärna myten, men stå på egna ben medan du gör det, sa jag.
Reaktionärt? I helvete heller, det finns inget som är mer tröttsamt än lata konstnärssjälar som anser sig ha rätt att plocka stålars av samhället medan de lever ut sina rödvinsdrömmar. Men inom den mysvänster som jag på något sätt tillhör är det inte accepterat att ha den synen på konst. Vill man liva upp en krogdiskussion finns det inget bättre sätt än att säga att författare eller musiker faktiskt inte kan vara den huvudsakliga sysselsättningen för personer som inte lyckas få det att bära på egen hand eller via privata medel.
- Men är det bara Lars Winnerbäck som ska kunna leva på sin musik i det här landet? blir den eviga motfrågan med ett förorättat darr på underläppen.
Ja, om alternativet är bidrag. När blev det en självklarhet att få leva av sitt intresse? Är svensk dub ditt stora kall i livet kommer du förmodligen få nöja dig med att fortsätta nära det som en intresse vid sidan om medan du försörjer dig på annat.
Genom åren har jag haft alldeles för många bekanta som ansett sig ha rätt att plocka socialbidrag några månader eller a-kassa ett halvår (“jag har ju betalat för det här i fem år”) för att utveckla sina konstnärliga sidor, “ge musiken en chans” liksom. Jag har alltid sagt vad jag tycker om detta ofog och samma oförstående, lata medelklassflin har mött mig vareviga gång.
- Vadå, menar du att konst inte är viktigt, att det jag gör inte är ett yrke?
Viktigt? Absolut! Ett yrke? Visst, kalla det vad du vill, men stå på egna ben. |
|
Onsdag 1 April 2009 Gnugg (Fresh)Av Maths Enocsson |
|
Torsdag 26 Mars 2009 VandalenAv Mattias
Klockan är strax efter två. Jag öppnar min sovrumsdörr och lyssnar ut i den mörka korridoren. Det är alldeles tyst, bara surret från badrumsfläkten hörs. Det luktar villa; tvättmedel, lite fukt, en kvardröjande doft från middagen några timmar tidigare. Jag stänger dörren igen, och går bort till fönstret. Öppnar, stannar upp och lyssnar återigen in mot huset. Sedan klättrar jag ut. Morsan är lättväckt och skulle vakna direkt när ytterdörrens låsklaff slår till, och jag vet vilket liv det skulle bli om jag blev ertappad. Jag går i gymnasiet, och är en av de som har föräldrar som bryr sig, så det är inte bara att säga tjena och gå ut.
Det är kallt, gnistrande frost på marken. Jag tar mig ut på villagatan och smyger in på en garageinfart några hus längre upp. Där går jag försiktigt förbi det första sovrumsfönstret och tickar sedan med nageln på det andra. Det tar en stund, sedan dras gardinen ifrån och ett blekt ansikte tittar ut. Min kompis Nicko. Han ser trött ut när han skjuter upp vädringsfönstret.
- Du tänker väl inte banga? viskar jag.
- Jag somnade. Jag kommer snart.
Jag går ut på vägen och tänder en cigarett och står sedan under gatlampans vita och kalla sken och väntar. Villorna är mörka, och jag är medveten om att vem som helst kan se mig och att morsan förmodligen skulle få reda på det ganska omgående. Fast vem står och glor ut på gatan så här dags? Efter en liten stund tassar Nicko fram ur skuggorna. Vi hjälps åt att rulla ut hans bil från garageinfarten. Han startar den en bit därifrån, för att inte hans föräldrar ska vakna. Till skillnad från mina bryr dom sig inte så mycket, men hans pappa är oberäknelig och kan bli våldsam.
Färden in till stan sker under tystnad. Jag börjar känna den där sköna blandningen av spänning och nervositet. Utanför bilfönstret far mörka skogar och slingriga vägar förbi, vi möter kanske fem bilar på en kvart.
Vi parkerar vid tunnelbanan och promenerar sedan bort från ljuset och bilarna, mot Åkeshovs tunnelbanestation. När vi närmar oss stationen viker vi av och går längs spårets taggtrådsstaket. Nicko har hittat en pappskiva, vi lägger den över taggtråden och klättrar sedan med viss möda över. Sedan börjar vi gå igen. Vid något tillfälle måste jag kliva över strömskenan. Jag tvekar en sekund. När jag lyfter på benet ser jag för mitt inre hur jag snubblar till. Skenan ligger där, svart och tyst i mörkret och ser inte mycket ut för världen. Ändå skulle jag förkolnas i samma ögonblick som jag vidrörde den.
Tunnelbanestationen är stängd, men belysningen är fortfarande tänd. Vi står en liten stund och rådgör, kan det vara så att det fortfarande är personal kvar? Efter en stunds överläggning klättrar vi upp på perrongen och börjar sedan metodiskt klottra ned varenda ledig yta. I början går det snabbt, vi är bägge spattiga och nervösa och minsta ljud eller rörelse från motorleden som går parallellt med spåren får oss att ducka, men efter ett tag blir vi mer vågade och snart struntar vi i trafiken. Det luktar lösningsmedel, bakom mig hör jag det karaktäristiska skramlandet när Nicko skakar sin burk och det härliga ljudet när färgen pyser ut.
Det är höst och förbannat kallt. Jag fryser om fingrarna och börjar fundera på om vi ska åka hem istället, men vi fortsätter till nästa station också. Något enstaka tåg passerar, kanske på väg tillbaka till vagnhallarna vid Råcksta. Det sjunger i skenorna en lång stund innan så det känns ganska riskfritt ändå. Enda orosmomentet är utsattheten på bron mellan Åkeshov och Brommaplan, men vi pinnar på och det går utan missöden. Snart har vi betat av även Brommas station och fortsätter vidare mot Abrahamsberg. Det är inte en själ ute, och den redan sparsamma trafiken börjar glesna. Det är svårt att tro att vi befinner oss vid inloppet till en huvudstad.
Nervositeten är nästan helt försvunnen. Nån halvtimme senare sitter vi på perrongkanten vid Stora Mossen och tar varsin cigarett. Vi skulle kunna fortsätta mot Alvik, men natten börjar övergå till morgon och färgen är ändå nästan slut. Vi bestämmer oss för att gå tillbaka mot bilen.
Nästan tjugo år senare ser jag en film på YouTube där klottraren NUG fjantar omkring på Fridhemsplans tunnelbanestation med en sprayburk i högsta hugg. Jag blir irriterad och upprörd, enligt dubbelmoralens bekanta natur.
För i själva verket vet jag ju precis vad det handlar om: det ser så oerhört lockande ut.
Och det som stör mig mest är att jag är alldeles för feg för att våga göra samma sak idag. Jag är för anpassad, för trist och för skraj för att riskera att svärta ned mitt rykte. Det skulle helt enkelt svida för mycket att åka dit. |
|
Måndag 16 Februari 2009 Stockholms BlodbadAv david
Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll - du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken.
Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack.
Stockholms blodbad skulle du kalla det.
Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras.
Politiker skulle ta avstånd, Britta Svensson rasa, Tommy Zethraeus lämna kommentarer från cellen. Hela följande medievecka skulle handla om dig. Medan du själv lugnt kunde konstatera att du satt konsten i fokus i samhällsdebatten. Och dig själv på löpsedlarna.
Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”.
Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll.
För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande.
Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina - med fri öl mutade - polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar.
Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade.
Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar.
Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort.
KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE.
Its So Fresh I Cant Take It - By Pike and Nug:
|