På ungefär 800 meters höjd över havet, som ett uråldrigt örnnäste, ligger den lilla bergsbyn Sainte-Agnes. Husen klättrar vågat nära brådstupet ned mot den franska staden Menton, som ligger vacker och plottrig cirka en och en halv mil ned mot kusten. De äldsta husen är från 1400-talet. Ovanför byn ligger ruinerna av en borg, enligt legenden byggd av en österländsk prins som blivit förälskad i en provencalsk flicka. Men den lilla stadens tidiga historia är ingenting emot den senare. Efter första världskrigets mörker byggde fransmännen nämligen en stor militärbas här, insprängd djupt inne i berget. Basen heter Fort Maginot de Sainte-Agnes och ingår i den så kallade Maginotlinjen (även kallad Alplinjen). Det är en serie befästa platser på strategiska och otillgängliga punkter längs den italienska och tyska gränsen. Fort Agnes har ett magnifikt läge - högt upp och med fri utsikt mot Italien och bukten vid Menton. Tanken var att de här baspunkterna skulle bjuda tillräckligt mycket motstånd för att Frankrikes armé skulle hinna mobilisera sig vid händelse av anfall. Tyvärr använda tyskarna sig av en annan strategi - de flankerade helt enkelt baserna. De tog sig i genom linjen där den inte hade täckning, och tog sedan fransmännen med överraskning via sin berömda Blitzkrieg-metod. På så vis föll bas efter bas i tyskarnas händer - och togs helt enkelt över. Med hjälp av Maginotlinjens förnämliga fästningar kunde de sedan flera gånger hålla tillbaka de amerikanska styrkorna. Jag och farsan tog en skumpig buss uppför den smala serpentinvägen från Menton en tidig förmiddag. Bussen gick i tid, något som jag fått erfara hör till ovanligheten på Rivieran. Höjdrädda göre sig dock icke besvär, gränsen mot ravinen kantas av decimeterhöga murar som mest är där för syns skull. När man far förbi något stort buskage saknas avgränsningen helt, ungefär som om några buskar skulle kunna hejda ett par ton minibuss med vilt skrikande passagerare. Men utsikten är förstås fantastisk. I dalens myllrande grönska sticker motorvägsbron mot Nice upp som en stor dinosaurie av betong, och fortsätter man med blicken hamnar man i det klarblå havet utanför Mentons stenpirar. Sedan är det bara oändlighet innan Afrikas sydkust tar vid någonstans bortanför diset. Det är svårt att tro att det skulle varit något kvar av Sainte-Agnes vackra hus och de vindlande gränderna om tyskarna fått för sig att de skulle försöka inta basen. Fortet ligger nämligen bara några hundra meter utanför byn. En ensam vakt sitter på post i entrén, som vid händelse av krig skulle vila tryggt bakom den stora vindbryggan av pansar. Vi betalar inträdet, fyra euro per huvud, och sedan drar vakten upp en tung pansardörr som är basens öppning mot Sainte-Agnes. Innan vi kliver in tillägger han att vi får ha fortet helt för oss själva, ingen annan besökare har kommit ännu. Fast luften på den här höjden är ett par grader kallare än nere i dalen, så är det en mindre chock att kliva in i bergets råa och kalla fuktighet. Innanför dörren tar en mycket lång och dunkelt upplyst huvudtunnel vid. Takhöjden är kanske två och en halv meter, men konstigt nog känns det inte klaustrofobiskt. Jag antar att läget vore annorlunda om basen kryllade av människor i en mer eller mindre grad av panik. Längs golvet går en smal räls, alla större tunnlar hade möjlighet att frakta manskap och materiel via en elektrisk järnväg. Anläggningen är till tre fjärdedelar öppen för allmänheten, i fyra plan (varav ett är avstängt). En avspärrad gruvgångsliknande tunnel leder upp till en utgång i höjd med ruinen på bergets topp. Väggarna är slippringa av fukt. Korridoren sträcker sig långt in i berget, och delar sig här och där i andra gångar. Överallt finns öppningar in till andra rum; ett kök, sovsalar, maskinrum och ventilationsrum. Det är mycket tyst. Vakten sitter kvar ute i den solbelysta entrén, på andra sidan pansardörren. Jag och farsan kommer snart ifrån varandra, var och en upptagna med sitt egna upptäckande och fotograferande. Jag går längs tunneln och tittar in i de olika rummen. De flesta är tomma, en del nedsläckta. Jag får syn på en tunnel som sticker av från huvudgången. Den är svagt upplyst, nästan helt mörk. Jag passerar kolsvarta rum och tar blixtbilder i blindo. De är alla tomma. En metallbänk följer tunnelväggen. Mot slutet, kanske femton meter in, finns en öppen dörr med ett rött kors på - sjukstugan. Jag står i öppningen en sekund och tvekar. Någonstans i tystnaden hörs det klara ljudet av droppande vatten. Här inne har människor dött. Efter en stund tar dock nyfikenheten överhanden och jag går in med kamerans fokuslampa som ljuskälla. Det är vitt kakel på väggarna. Det mesta av interiören är borta, men vid ena väggen finns ett skåp med bevarad sjukhusutrustning. Det finns ett par rum till, jag passerar tunga plåtdörrar och för mitt inre ser jag hur de av en plötslig och osynlig kraft slår igen bakom mig. Jag skulle sitta instängd, och plötsligt skulle kanoners eldgivning dåna genom berget. Skrik och larm skulle fylla mina öron. När dörren gick upp igen skulle jag vara klädd i soldatpersedlar, och kaoset i rummet utanför skulle vara total. Män skulle springa skrikande omkring mig, det skulle lukta svett och avföring och blod. Jag skulle tryckas ut i tunneln, få hoppa undan för en vagnslast granater som kommer susande längs den elektriska järnvägen. Någon skulle ta tag i mig och jag skulle få order vrålade i örat och bli hårdhänt ivägföst åt det håll där dånet som får berget att skaka kommer ifrån. För mitt inre målar jag upp bilden av hur det skulle kunna ha sett ut. Villvervallan, blodet och paniken som ligger som en stank i tunnlarna. Lukten av rök och krut. De ekande skriken, smällarna från luftvärn och kanoner som hamrar genom berget och som får murbruk och puts att regna ned från tunneltaket. Att inte kunna fly, att vara instängd i bergets klaustrofobi och veta att livet som nyss såg så långt ut är här och nu och kanske slutar idag. När jag går tillbaka mot tunneln kan jag inte låta bli att skynda lite på stegen, och den välbekanta, stickande känslan i ryggen gör sig påmind. Jag får lägga band på mig för att inte rusa tillbaka mot ljuset. Fast de där scenerna har aldrig ägt rum. Sanningen är den att Fort Maginot de Sainte-Agnes aldrig kom till användning. Tyskarna valde att gå runt, kanske avskräckte den med sin till synes ointagliga placering. Förlusterna kunde bli för stora. Det är därför den är så välbevarad, det är därför kanonerna fortfarande finns kvar, och det är därför de fortfarande är i sådant skick att de skulle kunna gå att fyra av än idag. När vi kommer ut i värmen och solskenet igen kan jag inte låta bli att dra en suck av lättnad, samtidigt som sinnesstämningen färgas av världskrigens fruktansvärda offer. Det må vara häftigt att vandra i en bevarad krigsmiljö och att där låta fantasin skena fritt, men det balla fördunklas av alla de miljoner som dog till absolut ingen nytta. Alla de som levde sina liv som du och jag, men som offrades i krigets totala meningslöshet.

4 Kommentarer

Vi har en amerikansk och en tysk snickare hemma hos oss nu, de bygger ny veranda. Man skulle kunna tro att jag har regisserat denna föreställning men det är faktiskt en ren slump att ondskans axelmakt och the land of the free har förenats i ett verandabygge på vår tomt. Jag menar, vem hade kunnat tro det när huset byggdes 1940? Eftersom jag är föräldraledig och vädret visade sig från sin bästa sida bestämde jag mig för att inspektera bygget efter lunch. Jag hamnade tämligen omgående i samspråk med amerikanen som visade sig vara en synnerligen trevlig man i 50-årsåldern (tysken är också trevlig, riktigt mysig faktiskt, men det här ska nu inte handla om honom). Jag älskar att prata med amerikaner, det ger mig en chans att slipa på sköna oneliners som "How's you're hammer hangin'" (speciellt användbar i samtal med snickare). Dessutom är de ofta otroligt pratsamma och sådär helylle bredtrevliga, och denne man var inget undantag. Han pratade gärna om back in the days då han försörjde sig som musiker. "We used to work the clubs in Ohio, played for beer and stuff" sa han, och i mina tankar förflyttades jag omgående till en rökig bar i 70-talets USA. Tydligen hade tysken skvallrat om att jag också spelar gitarr, så vi blev stående där ett tag och pratade musik. När kallpratet började ebba ut kunde jag förstås inte låta bli att styra in samtalet på det amerikanska valet. Hur ofta har man en amerikan i trädgården på valdagen liksom? Och som så ofta är fallet med amerikaner var han inte ett dugg blyg att vädra sina politiska åsikter, vilket jag finner enbart befriande. Här följer ett sammandrag av det jag lyckades snappa upp. "The minute the UN gave us a no-go and we carried on anyway, we became criminals" (om kriget i Irak) "When Obama takes office in January, he's gonna spend the next four years cleaning up after Bush" "It doesn't really matter who wins, it's still a crisis and no president's gonna change that" Sen pratade vi vidare en stund om Irak, eftersom jag fann det särskilt intressant att höra en riktig amerikans syn på kriget. Jag påstod att det kanske blir svårt för Obama att ta hem trupperna av ekonomiska skäl, eftersom Irak är arbetsplats för en jäkla massa amrisar. De flesta tillhörande privata företag som sysslar med "säkerhet" men även logistik runt trupperna som måste ha mat och logi, bilarna servade och skjortorna strukna. Vi pratar hundratusentals människor, vad händer när de kommer hem till ett USA som redan har massarbetslöshet? "You're right, war is business" sa han, snickaren, "maybe they're never coming home, maybe they're just moving on to another war?". Det kändes som att ett fint samförstånd började växa mellan oss där vi stod i den bleka höstsolen, lutade mot skelettet av vad som ska bli vår nya veranda. Vi småskämtade, verkade överens om det mesta (som att discon förstörde allting och att Bush har ställt till en massa jävelskap) och jag kände mig helt övertygad om att det var en demokrat jag stod och pratade med. Inte för att det spelar jättestor roll, men man vill ju ändå tro att ens tentakler fortfarande har känsel i spröten. Då tittade amerikanen upp från sina skor, som han stått och glott på ett tag, och sa sen "By the way, I'm a republican, but I guess you've already figured that out". "Actually" sa jag, "I had you picked for a democrat, with your views on the war and Bush". "Well there you go" sa han och slog ut armarna från bröstet, "at this stage I guess everybody just wants Bush to get the hell out of there". "Like the last election in Sweden" sa jag, "with ordförande Persson". "What?" sa han, och jag förstod på hans ansiktsuttryck att han inte bodde i Sverige hösten 2006. "Nothing" sa jag, "it's a long story". Sen sa jag hejdå, satte mina barn i vagnen och gick på långpromenad i krisens Sverige. Han var republikan alltså, tänkte jag när jag kommit runt hörnet. Det var fan.

4 Kommentarer

Filmrecension: The Greatest Silence – Rape in Congo

"Hur många har ni våldtagit?" ”Sju”, svarar kamouflagehatten. ”Fem”, svarar munkjackan ”20”, svarar rödluvan. Alla soldaterna ser totalt oberörda ut när de svarar. Om en dokumentärfilms roll är att chocka, utbilda och få folk att göra något mer än att gråta en skvätt i tevesoffan – kan man lugnt säga dokumentärfilmaren Lisa F Jackson gjort sitt jobb med bravur. Historien hon berättar går omöjligt att vända ryggen. Helt ensam reste hon till det krigsplågade östra Kongo-Kinshasa för att rapportera om den vansinniga våldtäktsepidemi som utvecklats. Våldtäkter har alltid förekommit som ett vapen i krig – oavsett tidsålder, kultur, religion eller kontinent – men situationen i östra Kongo-Kinshasa liknar början på slutet för mänskligheten. Vi får möta offer, våldtäktsmän (soldater), FN-anställda, personal från diverse hjälporganisationer och lokala myndigheter. Väldigt många av de bilder och samtal som Lisa F Jackson – som själv blev utsatt för en gruppvåldtäkt i Washington 1976 där förövarna ännu går fria – visar i filmen går rakt in i märgen. Även om man, som jag, bitvis blundade under filmen (snart kommer du att förstå varför). Kriget i Kongo-Kinshasa (Demokratiska republiken Kongo) är den tragiska fortsättningen på folkmordet i Rwanda 1994. När utrotningsmördandet av tutsier, nästan en miljon föll offer, till slut upphörde var hämndbegäret enormt bland tutsierna och många hutsier var tvungna att fly både rättvisa och lynchmobbar. Den stora merparten (900 000) av hutsierna flydde till grannlandet Kongo-Kinshasa (som då fortfarande kallades Zaire). Där tog hutsierna snabbt över de flyktingläger som fanns i östra delen av landet och förvandlade dem till hutsiska rebellbaser. Sedan dess har det varit krig i regionen (läs mer här om ni vill veta mera). Trots mängder av förhandlingar, hot och interventioner från grannländer har ingen lösning stått att finna. Konflikten har kallats Afrikas första världskrig på grund av alla nationer - Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan har skickat trupper - som varit inblandade. De fåtaliga fredsavtal som förhandlats fram genom åren har varit lika tåliga som smörpapper i en brasa. Till dags dato har över fem miljoner människor dött på grund av kriget (högtsa dödstalet i ett krig sedan Andra världskriget - snacket om aldrig mer bottnar mycket illa). Efter snart 15 år av apokalyps och hundratals år av Afrikas råaste kolonialstyre (till och med Tintin betedde sig om ett svin när han var i Kongo) har den mänskliga ondskan fått fritt utrymme att frodas. Liksom okunskapen, fattigdomen och stora multinationella företag med ljusskygg agenda. Värst drabbade, förutom de döda, är de hundratusentals kvinnor som våldtagits av soldater. Åldern spelar ingen roll – allt från tvååriga flickor till 80-åriga damer har skändats. Övergreppen har skett utan minsta blygsel eller skam. Våldtäkter anses naturliga och våldtäktsmännen är socialt accepterade. Våldtäkterna har varit mycket brutala och många kvinnor har blivit skadade, för evigt, både på utsidan och på insidan. Gruppvåldtäkter där även vapen använts för penetration – kulsprutemynningar, pistoler, knivar, spikar, långa halmstrån från kvastar… Tjafsade offrena emot för mycket har de mördats... För de offer som överlever väntar ett nästan lika grymt öde. Det flesta kan inte föda barn (om livmodern överlevt lemlästningen är det inte ovanligt med en graviditet som kan kopplas till våldtäkten), de smittas väldigt ofta av HIV och i stort sett alla blir utfrysta av familj och samhälle. Familjerna anser att de är smutsiga och det befintliga rättssystemet är både mycket litet och mycket korrumperat – chansen att förövarna ska straffas är minimal. Det finns en anställd i regionen som jobbar med sexualbrott mot kvinnor (med ett kontor lika stort som en flyttkartong). Skulle någon gripas, vilket mycket sällan händer, kostar det runt två tre dollar att köpa sig fri. FN då? Jo de är plats med 17 000 soldater – vilket är fler än någon annanstans. Men FN är lika korrumperat som Kongo-Kinshasas styre. (Precis alla personer jag talat med, vilket är många, som jobbat på eller i närheten av FN har berättat om den omfattande korruptionen.) FN:s kredibilitet i regionen är extra urholkad på grund av den stora sex- och pedofilskandal som avslöjades 2004. Då misstänktes 19 FN-anställda för utnyttjande av minderåriga sexuellt (läs mer om det mest graverande fallet här). Några av dem är dömda för brotten i dag men långt ifrån alla. Flera processer pågår men FN, tillsammans med regeringarna i länderna därifrån pedofilerna har sitt ursprung, har satt stora hyschhyschavdelningen i arbete. Fanns det inga droppar av Coco Chanel i detta hav av diarre? Jo, en lite droppe av det gamla vanliga faktiskt; Trots allt som hänt har många människor hopp och vill väl. De vill fortsätta att leva och kämpalusten lyser. Jag kan inte summera filmen – frågorna och tankarna poppar fortfarande. Vad ska vi ha för mål med vårt samhälle? Skola, omsorg och ekonomi - allt det där spelar stor roll. Men finns det egentligen inte en väldig vilja att hjälpa? Är det inte sådant här vi bryr oss om? Jesuskomplex? I varje fall lite? Alla är väl inte sorgrunkande hycklare? P.S. Tänk om USA, inklusive knähundar, kört ”Irakprojektet” i Kongo. Med målet att befria kvinnor från våldtäktsepidemin högst på agendan. Vad bra vi hade mått framför CNN med tacos och lådvin. Och Bush hade fått träffa sin Gud redan i porten. D.S. The Greatest Silence – Rape in Congo. Dokumentär. USA. 2008. 76 min. Svensk text. Visas på CANAL+ Drama 04.30 13/10, CANAL+ Drama 16.35 13/10 och CANAL+ First 16.25 15/10.

11 Kommentarer