Jag har alltid hyst ett illa dolt förakt mot personer som i tid och otid talar om att ta sig tid att ”finna sig själva” eller ta reda på ”vad de egentligen vill”. Det finns något lätt patetiskt över hela grejen, som gärna frambringar bilder av vuxna människor som sitter i cirklar och ”delar med sig” samtidigt som de krampaktigt håller ett gosedjur i famnen, som ska få dem att känna sig trygga. En liknande inställning har jag, måste jag erkänna, haft till grupper som AA. Hela den här gråta ut och dela med sig grejen känns så förbannat ovärdig på något sätt. Innan ni ser rött måste jag bara flika in att jag ju förstår att det hjälper många. Att det i grunden är något bra. Men det ändrar inte det faktum att det är så jag tänker på det. Fördomar? Förmodligen. Trots det befinner jag mig själv på en plats i livet där jag beslutat mig för att ta en månad eller två och bara fundera ut vad jag vill göra härnäst. Det var egentligen ingenting planerat, det bara föll sig så efter att jag fick sluta på kneget och förhållandet sprack. Plötsligt befann jag mig i en situation med en slant sparad (inte mycket, men tillräckligt för att i kombination med extrakneg hålla mig på fötter under en period) och den lätta men något flytande och förvirrade känslan av att åter vara singel. Det är en lyx. Förmodligen även ett tecken på någon form av medelålderskris. Och tittar jag på min närmaste omgivning så befinner sig nästan samtliga av mina nära vänner i en något sånär liknande situation. Vilket inte är första gången. Vi korrelerar våra livskriser och även från början små skakningar sprider sig och blir till skred. Hur fan hamnade vi här liksom? Kommer vi ha vett att sluta medan tid är eller kommer vi förvandlas till några av de där medelålders männen som åker upp till Norrland och badar bastu i sametält och talar om känslor. Eller som killinggänget, som håller föreläsningar om sina tarmproblem för varandra. Fan. Vi blev medelålders vi också, med all den skit det för med sig. För den det kan tänkas intressera har jag sparkat igång min gamla blogg SkräpClownen igen, nu på den här adressen.

10 Kommentarer

Idag är det 1:a maj. Jag gissar att slagorden kommer låta mer lockande och trovärdiga just idag än på väldigt, väldigt länge; på grund av den ekonomiska kris vi alla befinner oss i. En dag som denna skulle jag därför vilja passa på att slå ett slag för marknadsekonomin. Eller rättare sagt, jag skall försöka undvika just slag av Naomi Kleinska mått, ta bort diskussionen från banderollerna och protestmötena, och istället skriva mina paroller med små bokstäver. För det är i den lilla världen och det nära livet marknadsekonomins överlägsenhet tydligast visar sig. Min grundläggande tro på detta system bygger visserligen på en ideologisk övertygelse om individens rättigheter och friheter, även när det gäller företagande och handel. Men mitt i detta upphöjda, ideologiska flaggviftande finns också en pragmatisk syn - vi skall helt enkelt ha det system som fungerar bäst för att vårt vardagliga liv skall funka och bli bättre. Där finns alltså en intellektuell övertygelse om att alla andra system skulle vara så mycket sämre på att se till att vi fick våra behov, önskemål och drömmar uppfyllda. Jag är den förste att erkänna att marknadsekonomin och den fria handeln har fört med sig mycket skit - hyperkapitalism, exploatering, depressioner, kriminalitet, imperialism för att nämna ett fåtal. Det sorgliga är att alla andra testade system har fört med sig minst lika mycket skit, utan att ens kunna leva upp till det mest grundläggande kravet - ett system som fungerar för den vanliga människans vanliga liv. Genom ett par historier från Sovjet skall vi plocka ner det till något så simpelt och vardagsnära som bröd - något vi alla behöver: - Vid sidan av det kollektiva jordbruket kunde faktiskt bönderna sälja en liten del för egen vinning i det gamla Sovjet. Givetvis till den ende kunden staten, som ansåg att de hårt slitande bönderna skulle ha bra betalt för sitt spannmål. Samtidigt ansåg staten att bröd skulle vara billigt för folket. Resultatet blev att det var billigare för bönderna att mata sina grisar med färdigt bröd, än med den egenproducerade råvaran. - En sovjetisk statsrepresentant ställde under ett besök i London frågan om vem det var som ansvarade för stadens brödförsörjning. Jag tycker att det uteblivna svaret på den frågan tydligt visar på orimligheten i att försöka ta över eller ersätta detta oerhört komplexa system. Och det uteblivna svaret visar samtidigt att systemet oftast fungerar förvånansvärt bra. Låt oss vandra än längre bort från de ultimativa kraven, de upphetsade slagorden och de slagkraftiga banderollerna, och vidare på den alldagliga stigen med våra banala exempel. Ta vilken produkt som helst som gläder er i er vardag. Det må vara din sjukilos torktumlare, din åkgräsklippare eller din abdominizer. Den hade antagligen inte funnits om man tog bort marknadskrafterna. I mitt fjuttiga liv skulle jag kanske framhålla iTunes och iPod som decenniets viktigaste uppfinning för mitt vardagliga leverne. Detta underverk som låter mig samla all min musik på ett ställe, som rekommenderar nya artister, låtar och plattor baserat på min låtsamling, som genast ser till att jag kan köpa vilken låt jag vill, som på en sekund slänger ihop ett perfekt balanserat blandband baserat på ett enda låtval, och som dessutom låter mig ta med alltihop i en liten spelare vart jag än ska - ja, detta underverk skulle aldrig ha sett dagens ljus i en planekonomi. Utan marknadens drivkrafter hade musikindustrin befunnit sig på stenkakenivå. Som bäst. Vi har några år framför oss där det mesta kommer att omvärderas. I ljuset av vad som just har hänt i den globala ekonomin behöver vi förstås både fundera och förändra. Men jag vill se att vi förändrar, justerar och reglerar inom befintligt system, och inte att vi överger något som i grunden fungerar. Så snälla, lägg ner gatstenen, brandtalen och de utopiska föreställningarna, och titta istället på vad marknaden faktiskt har gjort för dig.  I din vardag.

24 Kommentarer