Jag vet att jag är sen med den här iakttagelsen, but I just can't let it slide.  Ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti - Göran "Fimpen" Hägglund - gjorde i september ett "idépolitiskt utspel" som är något av det mest världsfrånvända och från självkritik befriade uttalande som någon svensk politiker någonsin har åstadkommit. Och det vill inte säga lite det.  Ni känner antagligen till herr Hägglunds artikel i DN där han utnämner sig själv till språkrör för "verklighetens folk", eller "vanligt folk", vilket också är en fin gammal klassiker som förekommer i texten. Hägglund pekar ut en (vänster)radikal kulturelit som största hotet mot vår fina demokrati (och jag som trodde det var FRA och annat övervåld på demokratin i terroristskräckens kölvatten). Den radikala eliten lägger sig i hur vanligt folk lever sina liv, och det ska de ju rakt ge blanka fan i, skulle kanske Hägglund ha sagt om han fick svära för mamma. De lägger sig i så till den milda grad att de inte ens tillåter folk att gilla föreställande konst, det har Hägglund på något märkligt sätt tagit reda på (FRA-spaning?). Han avslutar artikeln med att ropa på sunt förnuft i svensk politisk debatt och "inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är". Lite väl magstarkt kan jag tycka när det kommer från homofobins högborg, men bögar är antagligen inte vanligt folk. Bögar är väl vänsterradikal kulturelit hela högen. Jaså du är bög? Du vet väl att det nu för tiden är en politisk ståndpunkt och inte en sexuell läggning?  Allvarligt talat Göran, vad håller du på med egentligen?! Nej, du behöver inte svara, jag tänker göra det åt dig. I din eviga jakt på den där gäckande målgruppen som kan rädda dig kvar i riksdagen har du nu alltså tänkt att du ska ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Man kan inte gärna se spektaklet på något annat sätt, du snor ju deras retorik rakt av. Så okej, du ska alltså döda två flugor i en smäll här har du tänkt? Få bort SD och samtidigt rädda kvar KD? Jojo, att det alliansparti som befinner sig längst ut till höger tar det här på sin lott är väl kanske inte så förvånande, ni står ju faktiskt närmast SD rent ideologiskt, men snälla Göran.. oavsett om väljarna röstar på er eller på SD så lever de ju lik förbannat kvar i en mörk håla så länge du pratar precis som Jimmie Åkesson.  Jag menar, vadå vanligt folk? Hur blir man vanligt folk? Finns det något antagningsprov? Jag tittar på Idol och Ensam mamma söker, äter fiskpinnar ibland och läser en och annan deckare mellan mina finlitterära ansatser. Räcker det?  Och den andra eliten då, den ekonomiska, den från Täby med omnejd som dikterar villkoren för vem som får ta del av kakan och vem som får stå utanför, är det inte i själva verket den eliten som har haft överlägset störst negativ inverkan på ditt vanliga folks chans att klara brödfödan? Vrid på huvudet Göran, de sitter bredvid dig i regeringen. Sträcker du bara ut armen så kan du till och med röra vid demokratins största hot år 2009, han heter Fredrik och är kompis med Anders och Per. Komma här och jiddra om kulturelit när det brinner i plånboken på halva Sveriges arbetande befolkning, du borde fan skämmas Göran!  Du utnämner dig själv till den vanliga människans företrädare, och det är faktiskt rentav skrattretande. Du som inte vill att bögar ska få gifta sig i kyrkan, du som fram till ganska nyligen hade en högst tveksam syn på kvinnors rätt till abort, du som har tagit till ditt hjärta att värna om de få välbeställda kärnfamiljer som har råd att låta den ena föräldern vara hemma med ett vårdnadsbidrag på några tusen. Du Göran Hägglund, som har satt upp en kall hand i nyllet på tusentals vanliga människor med den politik du driver, ska nog inte ens börja harkla dig när tjänsten som vanligt folks språkrör utlyses. Jag fruktar lynchstämning om du fortsätter på det här spåret. Det ironiska i sammanhanget är att det inte på något sätt är den av Hägglund utpekade vänsterradikala kultureliten som besväras mest av det här spektaklet. Nej det är de stackars liberalerna som tvingas samregera med Göran som återigen börjar skruva på sig i sina stolar. Liberala krönikörer, som Hadley Kamptz, börjar nu på allvar tappa tålamodet (kära Isobel, ni liberaler får gärna fly vänsterut, vi kommer att ta väl hand om er). Okej att man tvingas till vissa eftergifter på maktens altare, det har ju liberalerna verkligen fått lära sig den hårda vägen när Reinfeldt & co kört över dem med ångvält, men att tvingas sitta bredvid Jimmie Åkessons välkammade brorsa och hålla god min stod det nog inget om i broschyren.  Och kanske kommer det rentav att vara en intern revolution inom Folkpartiet och inte en stark rödgrön allians som avgör nästa års val. Jag tror faktiskt att om inte Björklund börjar bli lite mer lyhörd för missnöjet inom sitt parti snart så kommer Sahlin & co bara behöva sitta och titta på när den borgerliga pakten imploderar, och när detta sker så vet ni förstås vem alla kommer att skylla på va? Jodå, det blir nog allt Göran "nu plockar jag upp SD-spåret" Hägglund som får återse sitt kära köksbord snarare än han hade önskat. Fast så speciellt vanlig lär han nog aldrig bli, därtill är riksdagsmännes fallskärmar alldeles för väl tilltagna. Nej Göran, du får nog acceptera att du är för evigt dömd till ett liv utanför din egen påhittade norm, för när allt kommer omkring så är det faktiskt inte somliga människors syn på Hötorgskonst som skapar reella klyftor i samhället, det är makt och pengar. Valutor som du, till skillnad från vanligt folk, inte lider minsta brist på.

35 Kommentarer

”Jag har ju alltid röstat på Folkpartiet, men nästa val blir det Kristdemokraterna. Det är ju det enda partiet som står upp och försvarar äktenskapets helgd. Jag har ingenting emot bögar, men äktenskapet är för kvinnor och män, med varandra”, sa morfar. Från en åttiotvåårings läppar är det ett inte särskilt förvånande uttalande. Tyvärr. Morfar är trots allt ett barn av en annan tid och skulle man utföra en undersökning bland landets åldringar är jag övertygad om att en stor del skulle säga något liknande. Vilket naturligtvis inte hindrar att jag blir störd, särskilt som morfar alltid varit noga med att stå upp för folks lika värde och rätt att vara olika.. ”Men vad spelar det för roll för dig om några fikusar eller flator går och gifter sig? Det som gör andra lyckliga och som knappast kan vara till skada för andra borde väl inte störa dig. Du har ju varit liberal hela livet”, sa jag. ”Det må så vara att några tjejer går och gifter sig, vad de sysslar med har aldrig stört mig. Men nej, att två bögar ska få vigas inför gud, där går gränsen.” ”När gick du och blev religiös egentligen? Jag har aldrig uppfattat dig som vidare troende.” ”Jag har väl alltid fört ett samtal med vår herre från och till under åren”, sa morfar och torkade bort några kaksmulor som fastnat i ena mungipan med en servett. ”Jaså, och nu har han låtit dig veta att två män som är tillsammans inte borde få gifta sig i kyrkan. Tycker du att det borde gälla prinsen också?” ”Prinsen?” ”Ja, Sveriges prins, Carl Philip, han är ju bög. Borde inte han få gifta sig i kyrkan om han nu någon gång skulle känna för det? Kungligt med pompa och ståt.” ”Det där är bara elakt skvaller, det tror jag inte på.” ”Du kanske har rätt, det kanske bara är skvaller. Men ponera att det är så som jag sade, är det då inte rätt fruktansvärt att vi inte har kommit längre”, sa jag. ”Jag håller med morfar”, ropade mormor från köket och jag insåg med ens att diskussionen bara skulle leda till att mina två dygn på landet riskerade att bli onödigt infekterade om jag drev den vidare. Om det är svårt att lära en gammal hund att sitta – och morfar är en otroligt envis gammal byracka – så är det närmast omöjligt att lära två, som dessutom gaddar ihop sig. Den bild jag växte upp med och alltid hållit närmast hjärtat är ju den jag fått berättad för mig om när mormor och morfar var över i Amerikat och hälsade på släktingar under 60-talet och morfar vägrade besöka restauranger som inte släppte in svarta. Ett ställningstagande som många hade duckat för i den rådande tidsandan eller bara av bekvämlighet, men inte morfar, alla skulle vara välkomna där han åt, vilket fortfarande hedrar honom. Men även solen har som bekant sina fläckar och det är en knepig grej det där med att bemöta fördomar från äldre närstående. Men likväl är det en diskussion som måste tas för det kommer alltid finnas en äldre (mer konservativ) generation och det kommer alltid finnas politiker som vet att spela på de strängarna. Vill vi få bort otyg som Kristdemokraterna och hindra andra än mer extrema konservativa grupper som guppar i deras kölvatten måste vi ge utrymme för det rationella samtalet och tro på dess kraft. Att bara avfärda fördomar som just sådana tenderar ju att underbygga dem och ge dem näring. Nästa gång frågan kommer upp tänker jag ställa följdfrågor i stället för att ifrågasätta, med all den klokhet min gamla morfar besitter är jag övertygad om att han kommer sticka hål på ballongen helt av egen kraft om jag får honom att reflektera i stället för att hamna i försvarsposition. ”Förmågan att i dag tänka annorlunda än i går skiljer den vise från den envise.” - John Steinbeck

7 Kommentarer

Moderaterna har under ledning av übertrion Reinfeldt/Schlingman/Borg kommit att bli det parti som slutligen och förmodligen oåterkalleligen övergivit ideologi för en alltigenom pragmatisk hållning till sin politik. Man sladdar hejvilt från höger till vänster på den sjufiliga motorvägen (big up för den simpla men målande liknelsen), för varje ny fråga som dyker upp verkar man ta ett litet pow-wow och sen får man helt enkelt se vad som kommer ut av det. Kanske röker man på lite och bjuder in Filippa, sätter sig runt ett bord och fnittrar så att det blir precis som i That 70’s show. Ibland undrar man faktiskt.

 

Ena stunden är man snudd på socialister, som Borg när han ilsket uppmanar folket att ringa sina banker och fråga vad fan de håller på med, för att sen göra en hundraåtti och bli så där uppenbart högersnofsiga när man föreslår att det ska kosta pengar att studera på högskola och universitet. Det ska ni förstå, att övervintrade studenter som aldrig får arslet ur sina studier i medeltidsryska sticker vår ledartrojka alldeles speciellt i ögonen. Så där kan man inte hålla på, säger Schlingman, de måste ju jobba. Vi har faktiskt en jobblinje! Då får alltså alla som vill ägna sig åt eftergymnasiala studier betala, vilket är ungefär lika dumt som att ge alla Sveriges bilister fortkörningsböter eftersom några kör för fort. Det är lika bra att betala, säger Reinfeldt, förr eller senare kör du ju för fort så det är helt rättvist.

 

Att föreslå något dylikt är inte bara likställt med att bitchslappa hela arbetarrörelsen så att kinderna (skinkorna) rodnar, den arbetarrörelse som har kämpat länge och väl under 1900-talet för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla (så att så kallade klassresor kan möjliggöras och klyftor minskas). Nej det är väl faktiskt ett förslag som vrider tillbaka klockan 50 år i tiden, om man ska vara ärlig. Där ser vi alltså en tydlig ideologisk grund i ett moderatförslag, fast ingen egentligen vill tala om ideologi längre. Och det är mycket oroande att man inte vill det, för utan den historiska förklaringen förstår man kanske inte varför Schlingman borde ha körförbud just nu.

 

För en gammal stofil som vill stå med åtminstone en fot i den ideologiska myllan, om inte annat så just för att förstå vad som händer ur ett historiskt perspektiv, ter sig denna pragmatiska vingeldans smått kriminell. Men jag har också förstått att en ny generation väljare växer upp som svampar i skogen och att dessa väljare ser mycket mer till sakfrågor än gammal tråkig ideologi. Att moderaternas politik tycks sakna en röd (blå) tråd över hela linjen bekymrar inte dessa ynglingar, de röstar utifrån sina behov just där de står och går. Som en ”kompis kompis” en gång sa: ”När det kommer till politik så tänker jag uteslutande på vad som är bäst för mig själv”. Behöver jag förtydliga att han röstade på moderaterna?

 

Nu är inte moderaterna ensamma om att utöva en politik som kantrar över åt det pragmatiska hållet. Snart nog vartenda riksdagsparti har ju gjort avbön i åtminstone en gammal helig fråga, en sån där fråga som liksom var själva fundamentet för partiets existens en gång i tiden. Det hela började kanske rentav när Vänsterpartiet skippade K-et härom året (till Ohlys stora besvikelse, han är ju faktiskt fortfarande kommunist men får inte gå runt och säga det). Sen började Kristdemokraterna kompromissa med abortfrågan (vilket var en av anledningarna till att partiet startades en gång i tiden) och står idag inför ett oundvikligt accepterande av homoäktenskap. Centerpartiet kan tydligen tänka sig kärnkraft igen. Har man sett. Och Folkpartiet.. nej, jag vet nog inte ens var jag ska börja med Folkpartiet. Låt oss bara konstatera att ingen ser dem som liberaler längre, vilket de faktiskt påstod att de var en gång i tiden.

 

Och det där med namnet är intressant. Namnet på partiet alltså. Här har moderaterna för länge sedan fattat att det gäller att inte knyta partinamnet hårt mot en vedertagen ideologi (stackars Vänsterpartiet, det kostar kosing att byta namn ska ni veta). Jag menar, Moderata samlingspartiet.. va? Det säger ju ingenting. Vi ska samla oss och vi ska vara moderata? Vi är en samling och det som är viktigt för oss en att anta en moderat hållning till allt som sker omkring oss? Ja du ser, man kan ju tolka det där lite som man vill och det passar ju vår sladdande trojka alldeles perfekt. Fast med tanke på att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet, trampar varandra på tårna i jakten på mittens rike (Vänsterpartiets relativa position som det vänstraste riksdagspartiet placerar dem någon centimeter utanför epicentrum) torde väl ändå detta vara det vinnande namnet i svensk politik idag: Centerpartiet - vi som alltid står i mitten. Så förtjusande enkelt.

 

Orsaken till detta skeneuforiska tillstånd av politiskt handlingsutrymme är förstås lätt att spåra. Det går en vältrampad stig tillbaka till 1989, vi har vant oss vid att dela in världshistorien i före och efter murens fall. Utan kalla kriget, utan den självklara skurken kommunism, står vi alla på samma sida. Ovanför all ideologi flyter en tjock trög gegga av olja, spekulationer, svågrar och slipsar, som effektivt kväver folkets varje försök att kravla sig upp på barrikaderna igen. Vi är alla lydiga konsumenter i det kapitalistiska systemet och tillber den heliga tillväxten. Väldrillade medborgare som i högkonjunktur beordras att konsumera mera och i lågkonjunktur beskylls för att ha levt över sina tillgångar. Det är alltid vårt eget fel att vi blir av med jobben, ändå revolterar vi aldrig. Jag förstår det inte, men sådan är tydligen kapitalismens logik. Detta system som i skrivande stund har en förmåga att trycka ner våra arslen i stövelskaften uppvisar ibland en slående likhet med kommunismen. Men vi är alla på samma sida, för alla vill ju ha det bra. Eller hur?

 

Men tro nu för allt i världen inte att jag önskar världen tillbaka till kalla kriget eller sitter här och längtar efter lite kommunistiskt struktur i vardagen. Nej helvete, jag är ingen kommunistromantiker. Långt ifrån. Jag läser just nu ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling (rekommenderas) och boken är bara ännu ett bevis på vilken fasansfull period detta var. Men grejen är ju den va, som en kompis brukar säga, att Kampuchea var 1975 till 1979 och i kommunismens namn, och Darfur är idag och i något annat namn. Maktelitens gränslösa girighet är lika blodig och hänsynslös oavsett vilket namn den bär, men vem bekämpar kapitalismens maktelit när vi alla står på samma sida?

 

Det kanske, jag säger bara kanske, skulle kunna vara bra med lite riktigt köttiga motståndare ibland. Någon som ställer kritiska frågor när hjulen bara automatiskt rullar på eftersom ingenting står i vägen. En smågrinig jävel som inte krusar och har sig, någon som.. Birger Schlaug. Ja faktiskt, jag saknar Birger Schlaug. Sluta tramsa i TV-soffor och kom tillbaka nu Birger, jag behöver dig!

11 Kommentarer